Det är ett lustigt fenomen det här med midnattssol. Fastän klockan var midnatt igår så kände jag mig inte alls trött. Solen lyste verkligen så som den gör sent på eftermiddagen hemma, så min kropp och skalle var inte alls redo för sängen igår. I sovrummet i stugan i Äkäslompolo var det rätt tunna gardiner men jag har med min ögonmask så det har gjort det lättare att sova de senaste nätterna.

 

Somnade gjorde vi båda till slut och vaknade vid 8-tiden. Vi packade ihop oss och städade stugan och var iväg strax före kl. 10. Vi stannade först och handlade lite i det lilla samhället innan vi körde norrut ungefär en timme från Äkäslompolo, till Pallas-Yllästunturi nationalpark. Där hade vi kollat upp att gå en nio kilometers vandring till toppen av Taivaskero, som är den högsta av sju toppar i bergsmassivet Pallastunturi. Den är bara 809 meter hög, men fjälltopparna här i Finland är inte allt för höga.

 

Vi kom fram strax efter kl. 11 och påbörjade vandringen uppför. Vädret idag har varit växlande med sol och en del moln och behagliga 14-15 grader. Lite blåsigt av och till men väldigt behagligt vandringsväder. Och viktigast av allt - inga mygg eller andra flygfän! Lilla Björnrundan i Ruka var ju enormt fin då den gick mitt genom skogen och bjöd på både vattenfall, broar och den brusande forsen, men den här vandringen gick verkligen över fjället och det tog inte lång tid innan vi såg några renar i fjärran. Vi gick på en ganska bred stig uppför i ungefär fyra kilometer som sen övergick till sten upp till toppen, så tidvis bar vi hundarna för att de inte skulle skada sina tassar. Mötte några som hade strumpor på sin hunds tassar, just av den anledningen. Uppe på toppen så finns ett plakat då man vid midnatt 1952 tände den olympiska elden uppe på toppen av Taivaskero under midnattssolen. På vägen ner igen så fikade vi med utsikt över de omgivande fjällen. Vi fick också se en fjällripa med sex-sju fjuniga små ungar springa över stigen där vi gick.

 

Den nio kilometer långa vandringen tog oss 3,5 timme och precis när vi kom ner till parkeringen så vandrar tre renar in på parkeringen. Helt orädda för alla människor som står där. Jag stod väl kanske tre meter ifrån dem när jag fotade och de tog ingen notis om mig direkt. Kul att få komma så nära!

 

Vi körde sen vidare nordväst ut och nu började det vara mer trafik och det blev fler registreringsskyltar från Norge, Sverige men även Tyskland och nån enstaka österrikare. Så här mycket trafik har det inte varit på flera dagar, så det märks att vi börjar komma nära svenska och norska gränsen. I stort sätt hela vår väg har idag gått parallellt med svenska gränsen och på gps:en så är gränsen mellan Sverige och Finland dragen mitt i en flod. När vi kom till finska Karesuando så är det ju bara en liten bro över till svenska Karesuando, så vi är ju i stort sätt i Sverige. Nu står också alla ortsnamn både på finska och på samiska. För efter 2,5 timme i bilen, och en lång körning genom det som kallas Ödemarksområdet Lapska armen så befinner oss nu i Kilpisjärvi. Vi har ännu inte riktigt kommit över Sverige ännu men det är inte långt ifrån. Så här långt norrut i världen har ingen av oss varit förut. Hastighetsskyltarna längs vägen är tidvis 4-5 meter höga, så man får en känsla för hur mycket snö det brukar vara här på vintrarna. Här i Kilpisjärvi bor vi i en fin modern stuga med utsikt över fjället Saanatunturi. Vi kom fram vid 18-tiden, packade in från bilen och började direkt laga pasta till middag. Nu ligger vi i sängen och kollar på fotboll och hundarna ligger och spanar ut från de stora fönstrena. Det ligger renbajs här utanför så förhoppningsvis får vi kanske besök!

 

Det är svårt att få med hur vackert det faktiskt var på vandringen idag, då det är mycket finare i verkligheten. Vi funderade på att gå en annan kortare vandring i närheten av Ylläs istället, men jag är så glad att vi ändå valde den här, då den var så oerhört fin. Är så glad att få uppleva sån här vacker natur, då det var just därför vi ville åka på en sån här semester.