Trots alla (känns i alla fall som) hundratals flygresor jag har bokat i mitt liv, har jag nog aldrig varit så nervös som när jag bara för ett par minuter sedan klickade på "Bekräfta betalning" på Norwegians hemsida. Nu har jag alltså bokat en enkelresa här från Göteborg till Barcelona för att åka dit och plugga på Universitat de Barcelona i en termin. Flygresan är bokad till den 12 september, vilket ger mig ett par dagar att lära känna staden innan skolan börjar den 17 september.

 

Ni som läser min blogg vet säkert allt detta, men jag har redan skaffat mig lägenhet i Barcelona, och kommer bo ca. 4 kilometer ifrån skolan. Dessutom bor jag ungefär 300 meter från fotbollsstadion Camp Nou, så vi får väl hoppas att jag kanske kan gå på nån av Barcelonas matcher nån gång! Kommer bo i en lägenhet med två rum som jag troligen kommer dela ihop med någon, men med vem vet jag inte ännu.

 

Har fixat och pillat med allt vad kursval heter de senaste dagarna, men det är så tråkigt så jag tänkte bespara er besväret att behöva läsa om det, haha. Men jag var i alla fall iväg på skolan här igår och träffade min studievägledare och fick lite påskrifter och stämplar på en massa papper som jag ska ha med mig till Barcelona. Fick även ett försäkringskort, som gör att jag är försäkrad under hela resan, bl.a. mot sjukdom. Försäkringen jag har är helt sinnessjuk, då den ersätter mig med upp till 10 miljoner svenska kronor om jag skulle bli bestulen på materiella saker. Helt sjukt, vem äger ens saker för 10 miljoner!? Men men, tur att jag är fullförsäkrad i alla fall, haha!

 

Många av er kommer nu säkert ställa den klassiska sportfrågan "Hur känns det?", nu när jag har bokat. Helt ärligt så känns allting rätt overkligt. På ett vis känns det som att jag från och med nu ska lämna Göteborg och aldrig komma tillbaka, men på ett annat vis tänker jag "Äh, det är ju bara fem månader av mitt förhoppningsvis väldigt långa liv". Och det sistnämnda tankesättet gör allting lite mindre läskigt. Herregud, när jag var 19 år satte jag mig på ett plan och flög fan till Australien, 16 000 kilometer hemifrån, för att vara borta på obestämd tid. Nu ska jag "bara" flyga till Spanien, som endast är en tretimmarsflygning hem, så jag kan till och med åka hem bara över en helg om jag vill.

 

"Problemet" nu, om man jämför med när jag flög till Australien är att jag trivs så fruktansvärt bra med mitt liv här hemma. När jag bokade resan till Australien bodde jag i en andrahandslägenhet i Malmö och hade inga direkta planer för framtiden. Nu däremot bor jag i Göteborg som jag älskar mer och mer för varje dag, jag älskar mitt jobb på hotellet och jag och Fredrik har börjat kolla på att köpa en bostadsrätt tillsammans. Allting här hemma är nästintill perfekt (om vi bara kan hitta vår drömlägenhet), och på ett vis känns det tråkigt att det nu ska ta slut till hösten. Fast egentligen är jag ju rätt dum, för återigen så är det bara fem månader av mitt liv. Göteborg och Fredrik och lägenhetssökandet kommer finnas kvar hela hösten, och när jag kommer hem, så det är ju inte direkt slutet på någonting det här. Det är snarare början på en förhoppningsvis jättespännande termin i Barcelona.

 

Senast igår kom det in en japansk (!) kvinna på jobbet som pratade spanska och jag blir alltid lika peppad när jag lyckas prata felfri spanska och kunna föra en konversation. För det är ju det som är målet med terminen i Barcelona, att kunna prata spanska nästintill obehindrat när jag kommer hem. För jag vet att det kommer ta mycket längre tid att lära mig prata ordentligt om jag bara pluggar här hemma. Jag vet ju bara hur snabbt det gick i Australien att komma in i vardagsengelskan. Inte för att jag nånsin har dragit mig för att prata engelska, men när folk både när jag var i Australien och nu här hemma (framförallt engelsktalande gäster) på jobbet är helt övertygade om att jag är amerikan så vet jag ju hur nyttigt det är att bo i landet i fråga.

 

Dessutom vet jag att om jag inte skulle åka, så kommer jag sitta där om 5, 10, 15 år och tänka "Varför tog jag inte chansen när jag hade den?". Jag kommer ångra mig så fruktansvärt om jag inte ens ger det en chans. Om jag inte skulle trivas så vet jag att jag alltid kan åka hem igen. Nu säger jag inte att jag inte kommer trivas, men vetskapen om att jag kan åka hem om det skulle skita sig gör allting mycket lättare. Dessutom så har ju typ 90% av alla jag har berättat för att jag ska flytta till Barcelona sagt att ni vill komma och hälsa på, vilket också gör allting mycket bättre, haha.

 

Här på hemmafronten kommer Fredrik ha en inneboende här under hösten, för att dryga ut hyran lite. Och det är faktiskt min älskade My som kommer hyra vårat gästrum, då hon ska börja plugga här i Göteborg! Så jäkla typiskt att hon flyttar hit då jag flyttar härifrån, men hon ska plugga här i två år, så när jag kommer hem från Barcelona har jag ytterligare en grej att se fram emot! Och innan ni ens tänker tanken, nej, det känns inte skumt att min pojkvän bor tillsammans med min kompis. Utan hellre det än att nån främmande människa ska bo här och ha min plats i mitt badrumsskåp. Nej, det här känns väldigt bra. My kommer att leta nåt eget medan hon bor här, vilket såklart är mycket lättare att göra på plats från Göteborg än att behöva leta lägenheter på nätet från Växjö.

 

Herregud, jag har ju verkligen en sjukdom som kallas Kan-inte-sluta-skriva-när-jag-väl-har-kommit-igång-sjukan, så nu lägger jag ner det här. I vanliga fall blir det väl en uppdatering nån dag innan avresa, dvs. om typ en månad. Fram tills dess ska jag jobba ca. 10 pass till, åka hem till mamma en vecka, eventuellt också ett besök hos pappsen, njuta av Göteborg och umgås med Fredrik så mycket som möjligt.

 

Hej och hopp!