Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har den senaste veckan undvikit att skriva om familjesituationen här i huset, och det har jag gjort av en anledning. Nedanstående inlägg publicerar jag för min egen skull så att jag kan läsa det i framtiden, och till er som inte redan har läst och vet om det här. Det har verkligen kliat i fingrarna hela veckan, för jag har velat skriva här och berätta hur jag tycker och känner och hur skönt det ska bli att åka härifrån, men jag har helt enkelt inte kunnat.

 

Jag berättade för familjen den 14 september att jag ville åka härifrån och enda sen dess har jag känt att det har varit tryckt stämning här i huset, och att dom egentligen bara vill att jag ska dra på en gång. Jag har varit ärlig med dom och sagt som det är – att jag inte trivs och att jag vill åka härifrån. Det beror inte på att jag ville åka härifrån bara för att My åker, eller för att jag har hemlängtan eller så, utan helt enkelt bara på grund av att jag inte trivs och jag känner mig inte uppskattad här. Jag har verkligen gett 100% av mig själv, men det känns inte som att jag har fått nånting tillbaka.

 

I måndags kom nämligen Karen in i mitt rum och sa att jag skulle ”get the fuck out of my house” och ”take your fucking stuff and leave”, som hon uttryckte det. Jag förstår ju absolut inte vad hon pratar om, och frågar såklart vad det är som har hänt. Då visar det sig att enda från första början när jag började skriva i min blogg, så har hon använt sig av Google Translate för att översätta allt det jag skriver. Hon hade då läst det jag skrev den 20 september, att ”om mindre än sex dagar och då kan jag bara säga FUCK YOU! till den här familjen och deras jävla sätt”, som jag skrev. Hon kommer då in på mitt rum är asförbannad över detta och säger att hon inte tänker tolerera att någon kallar henne och hennes familj så.

 

Jag förstår verkligen att hon blir arg och irriterad och besviken över min frispråkighet, men jag sa till henne rakt och ärligt, att jag menar det jag skriver och att jag längtar tills jag får åka härifrån eftersom jag verkligen inte tycker att dom har behandlat mig bra. Hon sa då att hon verkligen HAR ignorerat mig och exkluderat mig från samtal, eftersom hon är arg på mig. Jag har full förståelse för det, eftersom jag försätter dom i en jobbig sits, men jag förstår inte om hon mår bättre av att bete sig som ett svin mot mig.

 

Under hela samtalet sa jag ”I DO feel bad about leaving, I really do.” ”No you don’t” var det enda svaret jag fick. Oavsett vad jag sa, sa hon bara ”No you don’t” ”You don’t care about us” ”You don’t give a shit”. Spelade absolut ingen roll vad jag sa, hon fortsatte bara att säga emot mig och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra för att försöka få henne att förstå att jag verkligen har dåligt samvete över att jag ska åka.

 

Jag frågade henne vart hon föreslog att jag skulle ta vägen, och då sa hon bara att förra veckan när hon hade sagt att hon verkligen inte skulle slänga ut mig på gatan utan nånstans att bo, menade hon det, men nu sa hon ”I don’t care where you go or what happens to you”, och att hon inte ville ha nån kontakt med mig överhuvudtaget efter jag åker härifrån. Så sa jag det att enda sen jag kom hit så har jag inte känt som att dom bryr sig om mig över huvud taget, och då sa hon bara ”No, I really don’t care about you”. Så jag har ju fått det bekräftat i alla fall, att dom helt och hållet har skitit i mig sen jag kom hit.

 

Karen berättade sen för mig att det har hänt väldigt mycket i den här familjen och att dom har gått igenom väldigt mycket, och framförallt är det saker som dom har sett och varit med om via jobbet. Jag tror inte att polisyrket är det lättaste jobbet i världen, och att man nästan får ”räkna med” att bli lite skadad av det. Så även i det här fallet, att både Karen och Brendan har sett väldigt mycket vilket har resulterat i att det inte har varit lätt inom familjen heller. Bara för ett år sedan hände något på jobbet som gjorde att Brendan var borta från jobbet nästan ett halvår, och han har bara varit tillbaka på jobbet i ett par månader. Och dom ville ha hit mig för att jag skulle kunna få dom på andra tankar och att jag skulle kunna lätta ”arbetsbördan” hemma. Jag har ju hela tiden trott att jag ska ta hand om barnen och lättare hushållsarbete, men dom har förväntat så otroligt mycket mer av mig.

 

Anledningen till varför dom har varit lite hårda och känslokalla mot mig, är på grund av den här incidenten som hände förra året och jag förstår att det inte är lätt att bara knäppa med fingrarna och så är allt bra igen. Det är inte allt för lätt att berätta för en främmande människa, i det här fallet mig, att något jobbig har hänt, men jag känner väl ändå att eftersom jag har varit så nära inpå familjen och praktiskt taget har varit en DEL av familjen så tycker jag att dom ändå borde ha berättat för mig. Jag är ju inte den som dömer människor, och då kanske jag hade haft lite större förståelse för hur familjesituationen är och kanske inte tagit så hårt på allt som har hänt. Nu när jag har fått veta det här så är ju allting så mycket klarare för mig, och jag förstår varför dom har betett sig som dom har gjort mot mig.

 

Antar att man blir lite arbetsskadad när man är polis, eftersom det visar sig nu att familjen aldrig egentligen har litat på mig, dom har inte velat anförtro sig till mig, dom har letat upp min blogg på internet, och dessutom ansträngt sig för att översätta den, och dom tror inte ett ord på när jag säger att jag får dåligt samvete över att jag ville åka. Antar att man överlag blir ganska hårdhudad och är misstänksam mot allt och alla, men jag har ju verkligen inte haft några onda avsikter med att komma hit. Jag var verkligen inställd på att stanna i ett halvår, jag har ju fasen bokat biljett mellan Wagga och Sydney i januari, vilken jag nu inte kommer att utnyttja, så jag var visst beredd på att stanna i sex månader.

 

Känner väl lite så att hur paranoid kan man vara att man letar upp sin au-pairs blogg och dessutom anstränger sig med att översätta den. Känner mig väldigt sviken och kränkt när jag fick veta att dom har läst min blogg, där jag dessutom har skrivit att jag inte mår bra, och dom har inte kommit och pratat med mig och frågat hur jag mår och om det finns nåt dom kan göra för att förbättra situationen. Visserligen är en blogg på Internet något som vem som helst kan läsa, men jag förstår inte hur dom kan tro så illa om mig och verkligen inte lita ett skvatt på mig. Visst har jag skrivit elaka saker om familjen, så jag får väl skylla mig lite själv, men när jag inte kan ringa er därhemma och prata med er närhelst jag vill så har bloggen varit ett bra sätt för mig att kunna skriva av mig all frustration. Känns förjävligt att jag inte ska kunna skriva det jag vill och känner utan att man får skit tillbaka.

 

Inte för att jag är nån psykolog, men den här familjen behöver verkligen hjälp med att bearbeta allting som dom tar itu med. Och att dom ville ha hit mig för att jag förhoppningsvis skulle göra det lite lättare för dom, anser jag var helt fel metod. Det här är ingenting jag kan lösa och jag förstår inte hur dom kunde tro att deras egna personliga problem skulle kunna lösas genom att ta in en främmande människa i familjen, när deras liv ser ut som de gör.

 

Allting slutade i alla fall med att Karen återigen sa att hon inte skulle slänga ut mig på gatan, men att hon ändå blev ledsen när hon läste det jag skrev. Jag förstår det, men vad förväntar hon sig när dom behandlar mig som dom gör? Om dom nu har letat rätt på min blogg så börjar jag ju fundera på om dom typ har gått och kollat en massa andra grejer, typ kollat bland mina kläder, i min resväska eller rotat igenom några av mina grejer för att se om jag döljer något. Känner mig väldigt sviken och ledsen över hur lite dom verkligen har brytt sig om mig. Jag har verkligen försökt till 100% att vara dom till lags och göra det som behövs, men tydligen har jag inte räckt till över huvudtaget. Många frågade mig innan om jag inte är orolig eftersom jag inte åker via nån organisation som skulle kunna hjälpa mig om det skulle bli problem. Nej då, sa jag eftersom det är så lätt för mig att sticka så kommer ju familjen göra allt för att jag ska trivas. Jo men tjena. Inte i det här fallet i alla fall.

 

Såklart kan man inte vara älskad av alla, men det är ju aldrig kul att höra att det finns människor som inte tycker om en. Men jag har världens bästa pojkvän, som älskar mig och som väntar på mig hemma och som upprepar flera gånger om dagen hur underbar, gullig och omtänksam jag är och att jag är den bästa flickvännen i världen. Jag har världens bästa mamma och pappa med nya respektive som flera gånger om säger att dom älskar mig och att dom tänker på mig och bryr sig om mig. Jag har världens bästa bror som även han säger att det bara är att ringa om det är nånting, oavsett vilken tid på dygnet det är. Världens bästa mormor&morfar och farmor&farfar som även dom är engagerade i min resa och vill veta hur jag mår och vad jag gör här nere. Världens bästa vänner som står ut med mig när jag beklagar mig och berättar om allting som händer, och som lyssnar och ger goda råd för vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Jag har aldrig varit i en sån här situation förut, och därför kan det bli väldigt svårt ibland när man inte vet hur man ska gå vidare. Det är inte varje dag man inser hur mycket ens nära och kära betyder för en, utan jag antar att en dag bara slår det en – ”Vad skulle jag göra utan mina vänner och min familj?”. Det vågar jag inte ens tänka på. Jag älskar er alla där hemma, och jag tänker på er troligen lika mycket som ni tänker på mig. Känner verkligen att jag har tagit rätt beslut att åka härifrån och bara göra det som gör mig lycklig och inte vara fast på ett ställe man vantrivs på bara för att försöka behaga andra.

 

Fick det nästan att låta som ett avskedsbrev det här, vilket inte var direkt meningen. Man vet ju aldrig om jag kommer vilja försöka mig på det här med au-pairandet igen, man ska ju aldrig säga aldrig, men inte än på ett tag i alla fall. Och bara för att göra det klart för er – jag mår bättre nu än vad jag har gjort de senaste veckorna och det är nu mitt verkliga äventyr börjar. Det är inte alla som vågar säga vad dom tycker och känner eller vågar stå upp mot andra människor, men jag gjorde det och det känns hur bra som helst.

 

Har velat publicera det här direkt efter det hände, men eftersom familjen som sagt läser min blogg och kommer troligen fortsätta göra det så ville jag inte riskera att dom skulle få ytterligare en anledning till att kasta ut mig tidigare. Kanske är lite ”fegt” av mig att ladda upp det här nu bara en liten stund innan jag ska åka, men som sagt så orkar jag inte med ett samtal till om hur värdelös dom tycker att jag är. Är äockså därför jag har försökt hålla god min i mina tidigare inlägg här i veckan, just därför att familjen inte ska få nåt att klaga på. Men nu är det bara fokus på allt kul jag kommer ha och försöka lägga det här bakom sig. De senaste dagarna har dock situationen varit mycket bättre än förra veckan, och det känns på nåt sätt konstigt att det här kapitlet i mitt liv är slut. Har ju haft mina bra stunder här och från och med nu kommer min vardag se helt annorlunda ut. Känns både spännande och läskigt på samma gång!

 

Jag och My tar alltså tåget till Sydney nu om 45 minuter, och så stannar vi där tills på tisdag. Vi tänkte köpa ett typ buss-pass som går mellan Sydney och Cairns, som är giltigt i sex månader, som innebär att man får åka buss hur mycket man vill under den här sexmånaders perioden. På tisdag tänkte vi dra oss upp mot Byron Bay, vilket är en bussresa på ca. 15 timmar. Får se om vi tar hela vägen på en gång. Det enda negativa är väl att jag inte kommer kunna prata mer er därhemma lika ofta, men ni får hålla koll här, och så är det bara att ringa/maila när ni vill.

 

Puss och Kram!

Hrm, hrm... Jag vet inte hur man skriver att man harklar sig, men det var i alla fall det jag försökte skriva, hah! Har gått och funderat hela dagen på om jag ska skriva nånting om le situation här i bloggen och har kommit fram till att jag ska försöka mig på't. Dels med tanke på dom som inte har nån aning om vad som har hänt, och dels för mig själv så jag kan titta tillbaka och läsa det här när jag är gammal och gaggig, eftersom mamma skriver ut alla inlägg.

För att ta allt från början då - Enda sen jag kom hit till familjen har jag känt att jag inte riktigt känner mig uppskattad av föräldrarna, att dom förväntar sig att jag ska göra så mycket mer än vad jag egentligen "ska" göra. I alla mail som vi skrev till varandra innan jag kom hit så var det bestämt att jag skulle ta hand om ungarna och sedan utföra lättare hushållsarbete, dvs. diska, fixa tvätten, laga mat åt ungarna om dagarna och hålla det allmänt snyggt. Trots det, har jag gjort lite saker "utöver" det jag ska - jag har städat i skåpet med handdukar och lakan, jag har städat skafferiet, städat i ungarnas byrå och garderob och så vidare. Men även fast jag har gjort rätt mycket utöver mina vanliga arbetsuppgifter, känner jag inte att jag får någon uppskattning för det, jag får nästan aldrig ett tack eller någon positiv kritik överhuvudtaget.

Detta är väl egentligen huvudproblemet till varför jag inte har trivts så bra här på senare tid. Är också på grund av att jag känner att jag verkligen måste passa upp på barnen hela tiden och att så fort jag frågar om jag får låna bilen så känner jag mig skyldig att jag ens frågar. Har egentligen inte haft några lediga dagar, eftersom även på mina lediga dagar, dvs. helgerna, så förväntar sig Karen att jag ska leka med ungarna och inte bara vara för mig själv. Men som Maggan sa när vi pratade i telefon häromdagen - Vill Karen och Brendan vara 24 timmar om dygnet på polisstationen? Jag vill väl inte vara 24 timmar om dygnet med ungarna, vilket är mitt jobb. Och att alla människor måste få gå undan och ha sin lediga tid, och om inte familjen skulle ha förståelse för det så skulle det vara otroligt konstigt.

På grund av att jag känner som jag gör så var jag helt enkelt tvungen att prata med Karen om det. Jag inledde samtalet med att fråga om det var något som hade hänt i helgen, eftersom dom kom hem från Stuart Town vid 22.00 i söndagskväll när jag trodde dom skulle vara hemma vid middagen. Dom hade inte ringt och meddelat när dom skulle vara hemma, utan det var bara jag som antog att dom skulle vara hemma vid middagstid. Nejdå, inget hade hänt utan dom hade bara valt att stanna kvar hela dagen eftersom dom inte åker dit så ofta. Där kom då första attacken - "Så du ville helt enkelt att jag skulle komma hem och laga middag till dig?" Nej, det var verkligen inte det jag sa, utan bara att jag antog att ni skulle vara hemma vid middagen, och att det skulle vara trevligt att äta tillsammans, men men, det var inga problem och jag åt för mig själv, men jag tyckte ändå att dom kunde ha ringt och meddelat ungefär när dom skulle komma hem.

Jag fortsatte sedan med att säga som det var angående det här med att jag inte känner mig uppskattad, och att jag tycker inte att Karen tackar mig när jag gör saker utöver ungarna. Hon förstod inte vad jag pratade om utan tyckte visst att hon tackade mig, och att hon "Inte tänkte gå ner på knä och kyssa mina fötter" som hon uttryckte det. Och att hon då fan inte får ett tack för det hon gör på sitt jobb. Men hon har sin man, sin familj och sina bekanta här och hon får uppskattning på annat sätt än på jobbet. Men jag har ingen i min familj här och därför betyder minsta lilla tack eller tecken på uppskattning så himla mycket. Hon sa att hon sa tack - Jag sa att hon inte gjorde det, så egentligen kom vi ingenvart i diskussionen eftersom det var ord mot ord.

Berättade också att jag tyckte det var jobbigt att fråga om jag fick låna bilen, eftersom dom aldrig egentligen har sagt att jag får låna den när jag vill, så länge jag tankar, vilket jag gör. Och då kastade hon i ansiktet på mig "Ja, men vart tog du min bil i helgen till exempel?" Dvs. att jag och My tog den till Wagga. Då sa jag att jag frågade ju i fredagsmorse om jag kunde få ha bilen i helgen och att vi inte ens hade bestämt att åka till Wagga förrän i fredagskväll, och att jag verkligen inte hade planerat det sen länge utan att säga det till henne. Det enda jag hade att säga var ju att jag betalar bensin och bilen är inte kvaddad, så vad gör det om vi tog den till Wagga eller inte? Hon sa att det inte hade gjort nånting, men hon tyckte ändå jag kunde ringt och frågat.

Så påpekade hon att jag hade aktiverat min au-pair profil på au-pair sidan igen. Hon visste exakt vilket datum jag hade gjort det och ifrågasatte mig varför. Jag sa att jag hade gjort det för att hjälpa dom hitta en ny au-pair i förebyggande syfte när jag åker härifrån i januari, och att jag inte hade haft några avsikter att leta ny familj bakom deras rygg. Men det trodde hon absolut inte på och sa bara "Du, jag är polis, jag kan se när folk ljuger mig rakt i ansiktet". Jag vet vad mina avsikter var, och då är det upp till henne om hon vill tro mig eller inte. Jag hade gjort det för att vara snäll, eftersom jag inte har några planer på att söka ny familj när jag åker härifrån.

Ytterligare en grej hon tyckte jag gjorde fel var när jag vid ett tillfälle åt en glass ute i vardagsrummet när barnen var i närheten. Eftersom Karen försöker lära Brydee innebörden av att "dela med sig" av saker och ting, tyckte Karen att det var otroligt ohyffsat av mig att trycka i mig glass inför barnen utan att dom fick smaka. Ungarna äter godis och snask varenda kväll och inte fan frågar dom mig om jag vill smaka? Och Karen sa då "Om du måste äta sötsaker när ungarna är hemma så får du gå in på ditt rum och göra det". Jag tycker det är så otroligt korkat att jag inte ens vet vad jag ska säga om det. Jag påstås vara en del av den här familjen, men jag måste ändå anpassa mig till 100% efter ungarna. Jag ska alltså inte kunna sitta i soffan och äta en glass, en kaka eller vad det nu kan vara, utan jag måste gå undan på mitt rum, äta snasket i fråga, och sen gå ut och sätta mig i soffan.

På tal om sötsaker, tyckte Karen också att jag borde ge kidsen mer sötsaker om dagarna. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag tycker att Karen och Brendan ger ungarna för mycket godis, eftersom det är det dom äter både före och efter middagen på kvällen. Så tyckte Karen att det var jättedumt av mig när Brydee en gång före middagen sa att hon ville ha läsk så sa jag "Nej du kan ta lite vatten istället". Karen menar på att om Brydee ber om läsk/snask eller vad det nu kan vara, ska jag helt enkelt ge det till henne. Jag har blivit uppfostrad så att snask äter man på helgerna, eller kan få som belöning, inte hela tiden närhelst man ber om det. Och på dagarna om då ungarna frågar mig om dom kan få godis och om jag då säger nej, så vet dom att dom inte får godis av mig. Därför är det ju jävligt svårt att skicka rätt signaler till ungarna, när jag nekar dom godis på dagarna, men tillåter det på kvällarna. Och då jag sa det om att jag inte äter snask på veckorna, sa Karen "Men du trycker ju i dig hur mycket skit som helst på helgerna, då spelar det ju ingen roll om man äter lite varje dag". Det var hennes åsikt, och jag har min, men som sagt är det jävla svårt för mig att diciplinera ungarna om Karen vill att jag ska vare helt olik mig på kvällarna.

Ytterligare en grej var att hon inte tyckte att jag var kärleksfull nog med barnen. Dvs. när Brydee gråter när dom åker till jobbet så "borde" jag plocka upp henne och hålla om henne när hon gråter. Men de gånger jag har försökt så stöter hon bort mig och hon vill inte vara hos mig, så därför står jag bara bredvid eftersom jag vet att så fort vi går in igen så slutar hon gråta. Men Karen tyckte i alla fall att jag borde vara mer fysisk med dom. För som hon uttryckte sig "I can see the fear in my daugter's eyes when I leave for work, and that breaks my heart". Fear? Rädsla? Vad snackar hon om? ALLA ungar gråter när ens föräldrar åker iväg, det är bara naturligt. Men jag förstår inte att hon kan säga att hon ser att Brydee är uppriktigt rädd när dom åker till jobbet.

Angående det här med att hålla snyggt i huset sa Karen att hon medvetet har lämnat huset skitigt för att se om jag frivilligt skulle ta dammsugaren och dammsuga. Det var en gång då hon hade lämnat en lapp åt mig där hon frågade om jag kunde dammsuga och moppa golven, och klart jag gör det när hon ber mig om det. Men eftersom jag inte är anställd för att vara deras piga så är inte det mina arbetsuppgifter. Så sa hon också "Du har ju inte städat badrummet en endaste gång sen du om hit". Återigen - jag är inte deras hemhjälp som ska både ta hand om barnen och städa och hålla rent i hela huset. Jag plockar upp efter ungarna, jag tar bort leksaker från golvet och håller det allmänt snyggt, men hon tyckte i alla fall att jag borde göra mer än vad jag redan gör. Och jag tycker att jag gör nog redan nu! Så jag sa att det hade varit mycket lättare för mig om du kanske skulle säga att "Idag måste det dammsugas", och "Imorgon kan du kanske moppa golvet" eller nåt. Det är ju väldigt svårt för mig att veta vad HON tycker ska göras. Hon har till exempel inte visat mig vart dammsugaren står - den har jag hittat själv. Hur tvättmaskinen funkar - Det har jag listat ut själv. Hur diskmaskinen fungerar - Det har jag listat ut själv. Vart moppen står - Den har jag fortfarande inte hittat, utan jag tog bara en sopborste och en trasa när jag moppade golvet. "Jag antar att du är en sån person som måste få instruktioner för allt du gör", var svaret jag fick. Det är klart jag måste! Jag kommer in här, helt ny i eran familj och du förväntar dig att jag ska göra allting utan att du har berättat för mig vart grejerna finns! Det är ju så svårt för mig att veta vad hon vill när hon bara antar att jag förstår.

Något jag blev väldigt förvånad över var när hon sa att hon var uppriktigt orolig över om jag ger ungarna mat på dagarna (!) Jag har varit här i två månader nu och om det är nånting som hon oroar sig för så borde hon ha tagit upp det redan första veckan. Jag vet faktiskt inte varför hon är orolig över det, eftersom jag ger ungarna mat varje dag, och försöker variera så mycket det går.

Så sa hon också att eftersom hon är polis så kan hon se när nån ljuger för henne, och även när saker inte står på sin plats. "Jag kan se när saker och ting har blivit flyttade på härhemma". Typ som att hon går och kollar mig om jag tar i saker som jag inte borde. Jag vet egentligen inte vad hon menade med det, men jag har aldrig rört eller tagit nåt här som inte är mitt. Jag har lånat strykbrädan ett par gånger och strukit en tröja och ett par shorts, och lånat sylådan för att sy ett hål i mina sovshorts. Kan det vara det hon menar? Men i sådana fall tycker jag ju att hon borde ha sagt nånting till mig att jag inte har tillåtelse att låna vissa saker till exempel.

Och otaliga gånger har jag frågat Karen om hon behöver hjälp med maten när dom kommer hem från jobbet. Men varenda gång, och då menar jag varenda gång, har hon sagt "Nej, det är lugnt". Men nu sa hon "Men vad gör du när vi kommer hem från jobbet? Ja, du sitter där (pekar på soffan) och tittar på TV". Och då sa jag att jag har frågat oräkneliga gånger om hon vill ha hjälp, men att hon säger att hon inte vill ha det. Så sa hon "Ja, men när jag har två ungar som klänger på mig när jag lagar mat så kan ju du 'give me a hand'". MEN DU HAR JU SAGT ATT DU INTE VILL HA HJÄLP! Visste inte vad mer jag skulle säga utan att bli arg. För jag frågar verkligen minst två gånger i veckan om hon vill ha hjälp, men återkommande svar är alltid nej.

Till slut sa hon också att hon tycker att jag ljuger om saker och ting. Hon menade specifikt när jag och My var i Canberra, och vi körde fel och kom tillbaka till Coota igen. När jag då kom hem på kvällen frågade Karen om vi hade hittat och om allt hade gått bra, och jag sa ja, eftersom jag inte ens tänkte på att vi hade kört fel och det var ju så tidigt på morgonen och jag la inte så stor vikt vid det. Men hon sa i alla fall att jag avsiktligt hade ljugit för henne och att hon tyckte det var sjukt dålig stil. Hon hade fått reda på felkörningen via Mys chef Dave, eftersom My troligen berättat det för honom. Hon sa "You got lost when you went from Coota to Canberra, didn't you?" Jo, det gjorde vi, men vad gör det då? Spelar det nån roll egentligen? Hon insisterade ändå på att jag hade ljugit för henne och jag visste inte vad mer jag skulle säga.

Det som då skulle bli en utläggning för vad jag kände och vad jag tyckte visade sig bara bli ett en timmes långt samtal där Karen påpekade alla mina fel och brister. När jag hade varit här i två veckor så frågade jag Karen om det var något hon hade att anmärka på eller så, men hon sa nej och om det var något som kom upp skulle hon ta det med mig på en gång. Jättebra, tänkte jag, att vi har en öppen kommunikation och att hon verkligen kommer att prata med mig om det är något. Det var därför jag tyckte det var så konstigt att hon har hållit inne på en massa saker utan att säga något om det!

Samtalet slutade i alla fall med att jag sa att jag inte vill att saker och ting ska vara konstigt mellan oss nu den sista tiden innan jag åker, och att jag fortfarande vill hålla kontakten. Och att jag inte heller vill att vi inte ska kunna umgås som tidigare, utan att jag ändå kan vara i närheten av dom utan att dom är sura eller irriterade på mig. Hon sa att hon uppskattade min ärlighet och att hon skulle se hur vi kunde ordna detta. Har inte berättat att jag och My har planer på att åka härifrån tillsammans när My slutar jobba, dvs. nästa helg, utan tänkte vänta lite med det. Men hur som helst så känns det bra att jag har sagt det, men är ändå väldigt fundersam och även irriterad över att det här inte har kommit fram tidigare. Jag undrar om det nånsin hade kommit fram om inte jag hade öppnat samtalet.

Skrev 2009-06-18 här i bloggen "Känns som jag kommer bli väl bemött av Le Family Clark". Ack så lite jag visste då. Har kommit fram till att "Mycket snack och lite verkstad" är det uttrycket man kan beskriva den här familjen med. Allting skulle ju bli så bra men det blir inte alltid som man tänkt sig. Skrev ju rätt långt upp att det skulle vara jävligt konstigt att inte familjen skulle förstå att jag vill ha lite tid för mig själv, och det är uppenbart att dom verkligen inte förstår det. "Hur kan man inte inte vilja vara med våra barn?" ungefär.

Bra att jag har alla er därhemma som bryr sig om mig i alla fall. Fick svar från Fredrik på mitt långa mail: "Du ska veta att jag står bakom å stöttar dig älskling, kommer jag alltid göra". Det vet jag ju redan, men det kändes ändå väldigt bra att höra det. Älskar dig, babe!

Kommer på nya saker hon sa till mig hela tiden, men det är jobbigt att skriva ner exakt allt. Har väl i och för sig skrivit mer i det här inlägget än Fredrik nånsin har gjort i hela sitt liv, men jag var bara tvungen att skriva av mig. Klistrade in det i Word, och det visar sig att det är över 3000 ord långt och får plats på nästan 5 sidor... Ops! Är hyffsat likadant det som jag skrev i mailet till mamma, pappa, Fredrik och Daniel, och sedan även vidarebefodrat till Fanny, men jag tänkte som sagt ändå skriva det här för er som inte vet samt för min egen skull. Får avlägga en rapport om det dyker upp nåt nytt. Annars har jag siktet inställt på att lämna Coota nästa helg tillsammans med My.

Det var allt för denna gången, och förlåt för detta milslånga inlägg.
Pussar och Kramar!

För att göra en jävligt lång historia kort kan man ju säga som så att det är ändring i planeringen som gäller nu för lille Hanna-Sofia. Orkar inte ha en lika lång redogörelse som jag just har haft på mail till mamma, pappa, Fredrik och Daniel utan kan bara nämna lite kort - Det funkar inte hos le Clarks.

Är av många olika anledningar, men som sagt orkar jag inte skriva allting här just nu. Har pratat med familjen nu ikväll om hur jag känner och vad jag tycker, och visserligen känns det skönt att det är avklarat, men om man säger som så, så trodde jag inte att familjen var som dom var. Nej nej, inget drastiskt har hänt, bara det att jag inte trodde att det här "förhållandet" hade sån brist på kommunikation. Trodde verkligen att om det var nåt som behöves pratas om, skulle familjen vara ärliga med mig och säga det på en gång, men tydligen inte.

Det är egentligen hundra grejer jag vill säga och få ur mig, men de flesta vet ändå vad det handlar om, och varför detta inte funkar. Som sagt så har mor, far, pojkvän och bror fått en rätt detaljerad bild av hur samtalet gick ikväll, och om ni andra undrar så har jag redan ett färdigskrivet mail i Skickat-mappen på hotmail som jag kan vidarebefodra till er, hah!

Vad ska du göra nu då? undrar de flesta säkerligen. Jag har ju känt som jag har känt ett bra tag nu, och som det ser ut nu så åker jag med My härifrån om ca 1½ vecka. Har inte berättat detta för familjen ännu eftersom dom troligen kommer uppfatta det som att My är anledningen till varför jag vill dra. Lite på grund av det är det väl, men helt enkelt för att jag inte kan stå ut här längre. Trodde det skulle bli bättre med tiden, men icke.

Som sagt, om ni vill ha en redogörelse för lite mer exakt vad som sades så är det bara att säga till. Känns både bra och dåligt just nu, med tanke på vissa saker som sades till mig OM mig. Orkar inte skriva så mycket mer än så här nu. Känns i alla fall mer bra än dåligt.

Puss på er ♥

Innan jag börjar skriva, måste jag bara varna för att nedanstående inlägg är extremt långt, och det är rätt mycket bilder. Det första jag måste göra nu är ju att förklara varför jag inte har kunnat skriva på länge. Upptäckte nämligen i lördagskväll att det inte gick att komma in på Internet. Fick bara ett felmeddelande där det stod att jag skulle stänga ner webbläsaren och pröva lite senare. Startade om datorn 3-4 gånger men jag fick ändå samma felmeddelande. Testade både med Mozilla Firefox och med Internet Explorer, men icke. Internet funkade heller inte på Karen och Brendans dator, så Karen ringde support. Hon fick väl egentligen inte ut nåt klokt ur killen hon fick prata med, förutom att han sa att Internet ligger nere i hela Cootamundra för tillfället. –Hur länge kommer det ta att fixa då? –Vi kommer definitivt att ha det fixat inom en vecka. Jo men tack för den! Som sagt så visste inte killen vad problemet var, bara det att Internet inte skulle funka på en vecka. ”Gud så hemskt för henne!” tänker ni då. ”Utan dator i EN HEL VECKA! Skärp dig!” Jo jo, visst. Jag har klarat mig utan dator så länge förut, men t.ex. när det spöregnar ute, och ungarna sover i två timmar mitt på dagen. Vad ska man göra då? Har snart kollat igenom hela mitt förråd av filmer på datorn, så det blir väl helt enkelt till att börja nöta samma filmer hela tiden. Får i alla fall ha en liten summering över vad jag har gjort de senaste dagarna:

 

Lördag, dag: Nämnde ju för ett tag sen att det skulle vara nånting för ungarna i Young på lördagen, som även Karen och Brendan skulle vara med på. Var lite osäker på exakt vad det handlade om, men jag klev i alla fall upp som vanligt vid 07.20 och då var Brydee redan vaken och var helt övertygad att hon också skulle följa med mamma och pappa till jobbet. Isla låg fortfarande och sov, men Karen och Brendan tog i alla fall med sig Brydee när dom åkte, strax före 08.00 så skulle jag komma dit senare med Isla. Hon sov till strax efter 09.00 och sen tog vi bilen och åkte till Young. Schysst att ta hand om en unge som inte kan prata alltså. Skönt med omväxling. Detta innebar också att jag kunde fräsa i iTripen och ösa Metallica i bilen hur högt jag ville, yes! Kom fram till Young vid 10.15 och det visar sig att det är nån Kids Expo, dvs. en barn-dag. För alla barn. Weiho, så kul för mig! (Inte). Polisen var där (Karen och Brendan), brandkåren, fanns hoppborg, sockervadd och petting-zoo.  För er som inte vet, är ett petting-zoo ett gäng med djur som ungarna kan få chans att klappa. Mådde mest dåligt när jag såg alla stackars djur i sina minimala inhägnader och burar. Fanns griskultingar, lamm, killingar, en åsna, två lamor och tre ponnys. Ingen av ovannämnda kunde knappt vända sig i sina inhägnader och jag mådde så dåligt att jag bara ville gå därifrån. Går sedan vidare och hittar burar innehållande gäss, kalkoner, kycklingar, en tupp, marsvin och kaniner. Usch, mår även dåligt när jag tänker på hur jävla små burar dessa var intryckta i. Och alla jävla snorungar som ska hålla på och peta och sticka in sina glass- och sockervaddskletiga nävar i burarna. Helst av allt skulle jag ju släppt ut alla djur, men jag stack därifrån så fort jag kunde istället. Fanns ju inte så mycket för mig att göra. Hoppas att dom blev utsläppta väldigt snabbt efteråt i alla fall… Hur som, så hände det väl inte så jättemycket under dagen. På polisens ”station” kunde barnen komma och ta fingeravtryck, få lite polispryttlar, och även information om olika aktiviteter i sporthallen, dvs. dans, boxning, fotboll osv. Stannade där till 12, då Karen skulle åka iväg och spela hockey. Var antingen vinna eller försvinna för hennes lag, så om dom vann var det vidare till finalen veckan därpå, men om dom förlorade var dom som sagt ute ur turneringen. Minns inte vad resultatet blev, men dom åkte i alla fall ut, och sen börjar turneringen igen i april. Vid 16-tiden åkte vi tillbaka mot Coota igen, då jag fick fräsa själv i lilla Forden när familjen tog deras stora Holden familjebil. Blev det ösmusik i bilen då också? Javisst! Var tillbaka vid middagstid och ringde sedan och pratade med Maggan i ca. 45 minuter. Skönt att få höra en röst hemifrån, och även få användbara och goda råd. Med tanke på mina åsikter om djur inklämda i för små burar så blev det inga kort överhuvudtaget från dagen.

 

Lördag, kväll: My skulle vara ledig för första gången på lördagen eftersom en tjej hon jobbar med i baren skulle ha födelsedagsfest. Hon skulle först hem till henne på middag och sen skulle vi mötas på hotellet. Men hon ringde mig vid 20.30 och sa att hon hade så tråkigt på förfesten så hon frågade om jag kunde komma dit. Så jag gjorde mig i ordning och fick sedan Brendan att skjutsa mig hem till Lauren, tjejen som fyllde år. Kommer dit och det är en salig blandning av människor i min egen ålder som dricker alkohol, vuxna som städar och plockar undan, mor- och farföräldrar som äter tårta, och barn som springer runt i pyjamas. Inte direkt sån förfest jag är van vid, haha! Men men, det var gratis bål så det var bara att ta för sig. Efter nån timme åkte vi vidare till hotellet och My hade ett VIP-kort som gjorde att hon fick dricka 10 gratis drinkar på sin lediga kväll. Inte bra, inte bra… Umgicks med My och massa tjejer från baren, som var på förfesten. Ska inte ha utlägg nu för hela kvällen, men jag drack i alla fall gratis hela kvällen, ringde/SMS:ade upp ca 200 spänn från min mobil och gick sedan gick jag, My, Lauren, Samantha och Emily tillbaka till Lauren för efterfest. Var där i en halvtimme ungefär sen gick jag tillbaka till mig. Kom hem vid 03.15, borstade tänderna, sminkade av mig och somnade helt utslagen i sängen.

 

My och Lauren

 

My och Emily

 

Samantha, My, Emily och Abbee

 

Ös på The Globe

 

Inne på toaletten på The Globe

 

Hej hej!

Upptäckte i efterhand att My är med på vartenda kort, haha! Kamerakåt, much?

 

Söndag: Vaknar vid 09.00 av att jag håller på att dö av törst. Min vattenflaska, som ALLTID står på nattduksbordet är för första gången inte där. Får sedan veta att Isla har burit runt på den hela kvällen, och dagen därpå hittar jag den i köket. Pallrar mig upp till badrummet och tar en random tandborstmugg och stjälper i mig vatten. Kastar mig tillbaka i sängen och sover ett par timmar till. Kan ju säga som så att hela söndagen spenderades i sängen med datorn. Kollade på två filmer och låg och tänkte på pizza oavbrutet hela dagen. Tog mig upp då det var middagsdags och ringde sedan pappa och pratade med honom ett tag, och senare ringde jag även Fredrik och pratade i trekvart. Gjorde absolut inget vettigt överhuvudtaget på hela dagen och en återkommande tanke var ”Jag kommer dö. Seriöst talat så kommer jag dö. Det här är sista dagen i mitt liv. Hejdå livet!” Skönaste känslan på länge var när jag äntligen fick gå och lägga mig på kvällen och levde på tanken ”Jag kommer må bättre imorgon. Till 100% blir det bättre imorgon.”

 

Måndag: Vanlig arbetsdag. Klär på mig, äter frukost, sminkar mig, gör frukost till Brydee, borstar tänderna, diskar undan. Isla vaknar vid 09.30 (första gången jag varit med om att hon har sovit så länge), gör frukost till henne, klär på ungarna. Sen kommer det smygandes - Magontet jag kände hela dagen igår. ”Är det fysiskt möjligt att vara bakis två dagar i rad?” Gör en tidig lunch i form av left-over köttfärssås och kokar upp redigt med pasta. Käkar så pass mycket att jag håller på att spricka men mår genast bättre. Går och lägger ungarna, sätter mig i soffan med datorn i knät och grinar mig igenom "World Trade Center". Karen och Brendan brukar ju alltid komma hem vid 17.30, eftersom de slutar kl. 17.00, men vid halv sex ringer Karen och säger att dom har fått förhinder och troligen kommer åka från Young inom en kvart. Inom en kvart – vid 17.45 alltså, och därmed vara hemma strax efter 18.00. Så jag slänger i ungarna lite mat och sätter dom sedan i badet. Vid 18.30 ringer Karen igen och säger att dom precis åker från Young, att dom bara ska tanka och kommer vara hemma vid 19.00. Vid 19.30 är dom hemma. Och med tanke på att My lyckats flörta till sig sin första lediga kväll enda sen hon kom hit, hade vi bestämt att hon skulle komma hit så skulle vi käka snask och kolla på film. Hur typiskt är det inte att det är just ikväll som dom fick förhinder på jobbet? Så i princip det första jag gör när the Clarks kommer innanför dörren är att jag frågar om jag får låna bilen, så fräser jag ner och hämtar My så åker vi och länsar snaskhyllorna på Woolworths. Kom tillbaka hit efter ett tag och då slänger vi oss på sängen, kollar ”You, Me and Dupree” och käkar upp allt det snarre vi inhandlade. Slutresultatet blir såklart att vi blir mätta som as och helt kräkfärdiga, men det var en hemskt trevlig och behövlig kväll!

 

Badaaaa!

 

Brydee

 

Isla
(Lustigt att jag lyckades få till "censur" över båda deras... ja, ni vet, haha!)

 

Gött med flöt!

 

 

Tisdag: Kliver upp vid 07.20 som vanligt. Brydee är den enda av ungarna som är vaken, men när vi har vinkat av mamma och pappa går hon och lägger sig igen, och Isla vaknar istället. Får i Isla lite frukost och klär halvt på henne, eftersom hennes garderob med tröjor står i lekrummet, och byrån med byxor är i sovrummet, och jag vill inte riskera att väcka Brydee. Sätter mig och kollar lite på tv i väntan på att Brydee ska vakna, men då kommer istället Isla och vill sitta i knät. Plockar då upp henne i knät och resultat - hon somnar. Sitter i ca en timme med en sovande unge i knät och Brydee har fortfarande inte vaknat. Då är klockan 10.00, och dom brukar alltid vara pigga och vakna vid 08.00 åtminstone. Men men, vid 10.00 vaknar i alla fall Isla och är lite tjurig så jag släpper ner henne på golvet. Hon går iväg, och efter en stund går jag efter och ser vart hon har tagit vägen. Det visar sig att hon har gått och lagt sig på golvet inne i Karen och Brendans sovrum och somnat igen, haha! Så jag fixar frukost till mig själv och vid 10.30 är båda ungarna vakna. Hamnade lite efter "schemat" idag, men antar att kidsen är rätt trötta när dom får vara uppe till 22.00-22.30 varje kväll (!)

50 dagar sen jag åkte från Sverige idag. Helt sjukt...! Visserligen känns det som att jag har varit här länge och att det var jävligt längesen jag träffade nån av er därhemma, men 50 dagar känns det verkligen inte som! Om två veckor har jag varit här hos familjen i två månader. Vissa dagar kan jag förstå det och andra inte. Ena dagen känns det som att det var igår jag kom hit, och andra dagen känns det som jag har varit här hur länge som helst. Men så är det ju med allt – vissa dagar är lättare än andra och man får försöka se det positiva i saker och ting och inse att allting i livet inte kan vara en dans på rosor och att man bara kan glida igenom livet utan problem. Finns säkert många som är avundsjuka på mig som ändå har möjligheten att bara åka till Australien i 10 månader, så man ska väl egentligen inte klaga. Och jag kan ju säga som så att jag troligen kommer vara en starkare person när jag kommer hem, eftersom jag tror att det ändå är jävligt nyttigt att göra saker och ting för sig själv, utan någon annan att luta sig mot. Blir dock troligen så att jag får en viss någon att luta mig mot i januari/februari, hoho! Vill bara ha datum, tid och plats när det verkligen blir av!

 

Trött? Javisst!

 

Naaaw, så sött!

 

Sammanlagt blev det då tre dagar utan Internet, och inte en vecka som nissen på support trodde. Tacka f-n för det, hah! Om jag får prata lite om detta i-landsproblem kan jag väl säga att det jobbigaste har varit att inte kunna hålla kontakt med er där hemma på samma sätt som jag brukar. Har ju dock pratat i tele både med mamma, pappa, Maggan och Fredrik de senaste dagarna, men mailkontakten är ändå bra att ha. Det är en grej när man vet att man ska vara utan Internet eller utan dator, för då kan man förbereda sig på det. Jag har ju inte kunnat kolla mina kontoutdrag, fylla på mobilen, Skypa med Daniel eller kunnat kolla upp Fredriks schema. Hoppas nu att det inte kommer bli några fler oplanerade och oväntade Internetavbrott. Farmor/farfar/mormor/morfar, och kanske till och med mamma och pappa, kommer säkert tycka att det är jättelöjligt att jag har gjort en sån stor grej av att vara Internet-lös, men jag är trots allt från Datorgenerationen. ”Ja, det var annat på min tid” hör jag vissa av er säga, haha! Men nu ska jag sluta tjata om detta och hoppas som sagt att det inte händer igen. Har dock blivit en hejare på Spindelharpan nu när jag inte har haft Internet att roa mig med, haha!

 

Förlåt så mycket för detta extremt långa inlägg, men jag kände bara för att skriva av mig idag.
Ha det så bra alla, saknar er!
Puss & Kram!