Abu Dhabi
Gratis Internet gillar vi! Tro inte att jag är hemma i Sverige ännu bara för att jag uppdaterar, utan jag har hittat gratis trådlös anslutning på Abu Dhabi International Airport. Perfektus! Berättar lite vad som har hänt de senaste dygnen så får ni som sagt en rapport om hur det känns att vara hemma när jag väl är hemma.
Klev upp vid 05.30 på torsdagmorgon även fast Daniels flyg inte skulle gå förrän vid 11. Men vi hade räknat in morgontrafiken + avlämningen av bilen också och det är ju bättre att vara i tid än att komma försent. Så vid 06.30 gick vi från hostelet i Auckland för att gå till våran bil som vi hade parkerat ca. en halvtimme bort eftersom det var gratis parkering på den gatan.
Vi vandrar iväg och det första jag säger är "Men lämnade vi bakluckan öppen?" Daniel säger såklart nej och när jag ska låsa upp bilen säger jag "Men vafan, här är det ju öppet! Och på passagerarsidan med!". Det är då Daniel upptäcker att den lilla fönsterrutan på vänstra bildörren är sönderslagen och det är glassplitter på gatan och inne i baksätet. Jahopp, inbrott i bilen. Vi hade som tur var tömt bilen på alla våra saker, inklusive en påse med mina klackskor jag köpte i Nelson som alltid har legat i bilen då jag inte har använt skorna nånting här. Så vi hade ingenting kvar i bilen, inte ens nån broschyr eller så eftersom vi tömde bilen innan vi parkerade den där. Det lustiga var att det enda som var borta, var den tjocka kartan från Jucy som låg i handskfacket, haha. Måste ha varit nån desperat backpacker som letade en karta och såg Jucy loggan på våran bil och bestämde sig för att det måste finnas en vägkarta i en hyrbil. Så vi ringde till Jucy även fast vi var på väg dit, bara för att rapportera felet, men dom sa att det var inget vi skulle bry oss om eftersom vi har full försäkring. Så vi åkte ut till flygplatsen och fick lite extra aircondition, haha. Vi har ju ändå haft jävligt tur med bilen, att båda olyckor hände i Auckland och inte när vi har varit mitt ute i ingenstans. Inte så kul att vara ute i till exempel Franz Josef om nån har slagit in bilrutan, så man måste planera om hela resvägen. Tur i oturen också att olyckorna hände i slutet av resan så vi slapp bekymra oss om det.
Det var inga problem att lämna av bilen, utan vi sa bara att vi hade ringt både angående repan i lacken och inbrottet men tjejen vi pratade med på kontoret sa att det inte var något vi skulle oroa oss för, så vi lämnade bara nyckeln och vandrade sen till inrikesterminalen. Hade ett par timmar att döda innan Daniels flyg skulle gå, så vi satt lite vid flygplatsens gratisinternet och tog sen lite frukost på Sumo Salad. Vid dryga halv 11 vandrade Daniel iväg till sin gate och jag promenerade till utrikesterminalen med tårar i ögonen. Kändes verkligen inte kul att skiljas från Daniel och inte heller inse att det faktiskt på riktigt var slut på resandet. Det kommer troligen ta ett tag innan jag kan ställa om mig till livet här hemma.
Sen hade jag sex timmar för mig själv innan mitt flyg skulle gå till Sydney så jag satte mig och läste ett bra tag och käkade sen en Subwaymacka innan jag gick till säkerhetskontrollen. Och för första gången tog dom min handväska för det fanns nåt "misstänkt" i den. Jag hade ju lagt alla mina vätskor i en genomskinlig plastpåse men när dom letade igenom väskan hittade dom två handcremer som jag alltid har där, som jag inte ens tänkte på. Så det var inga problem, men det är klart att man funderar på om dom kommer ta och slänga nåt man har i väskan när dom norpar åt sig den.
Jag strosade mest runt på flygplatsen i Sydney innan vi boardade vid 21-tiden. Fick fönsterplats och det var ett plan med åtta säten i bredd, dvs. två, fyra, två. Satt bredvid en halvläskig gubbe från Cypern men jag behövde inte snacka med honom så mycket för direkt efter vi hade fått in våran mat gick jag och borstade tänderna och så slocknade jag direkt. Jag åt inte så mycket mat eftersom jag var så jävla trött att jag var helt kräkfärdig. Så jag petade i mig maten så snabbt jag kunde för att få sova så snabbt som möjligt. I Australien vred jag ju tillbaka klockan två timmar från den Nya Zeeländska tiden så middagen på planet åt ju jag vid 2-tiden på natten, Nya Zeeländsk tid. Så jag pluttade i iPoden och sov hela nio timmar. Så när jag vaknade var det bara 3½ timme kvar. Kan knappt förstå att jag satt på det där jäkla planet i dryga 15 timmar. Det är den längsta flygningen jag nånsin har gjort. Att flyga till Thailand från Stockholm på 11 timmar känns ju som en fis i rymden nu, haha. Vaknade som sagt ungefär tre timmar innan vi landade, och jag valde en dålig film i skärmen framför mig och kollade på samtidigt som jag beställde in våfflor till frukost. Inte för att jag gillar att äta sött till frukost, men jag klarar helt enkelt inte av den obligatoriska flygplans omeletten eller äggröran med nån svettig korv till och mosiga tomater. Får kväljningar bara jag tänker på det. Så jag käkade våfflor med inlagda päron och sylt till frulle. Helt okej faktiskt.
Hur som helst så är jag i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten just nu. Hittade ett gäng gratisdatorer som jag satte mig vid först men upptäckte sedan att dom även har gratis trådlöst här så jag kan använda min egen dator. Heja Abu Dhabi! Är lite mer än en timme kvar tills jag boardar flyget till Bryssel, så vid 9 på morgonen avgår det härifrån. Jag har egentligen ingen aning om vad klockan är hemma nu när jag har kastats fram och tillbaka mellan tidszonerna. Tror dock att det är 3 timmar före i tiden här, så att klockan är strax efter fyra på natten hemma.
Flygningen härifrån och till Bryssel tar 7-8 timmar tror jag. Sen är det väntan i två timmar i Bryssel och sista flygningen till Göteborg är bara på två timmar. Så om dryga 14-15 timmar sätter jag fötterna på svensk mark igen.
Här får ni lite bilder från gårdagen och även i skrivande stund när jag sitter här i Arabland!
Pussar och kramar
Klev upp vid 05.30 på torsdagmorgon även fast Daniels flyg inte skulle gå förrän vid 11. Men vi hade räknat in morgontrafiken + avlämningen av bilen också och det är ju bättre att vara i tid än att komma försent. Så vid 06.30 gick vi från hostelet i Auckland för att gå till våran bil som vi hade parkerat ca. en halvtimme bort eftersom det var gratis parkering på den gatan.
Vi vandrar iväg och det första jag säger är "Men lämnade vi bakluckan öppen?" Daniel säger såklart nej och när jag ska låsa upp bilen säger jag "Men vafan, här är det ju öppet! Och på passagerarsidan med!". Det är då Daniel upptäcker att den lilla fönsterrutan på vänstra bildörren är sönderslagen och det är glassplitter på gatan och inne i baksätet. Jahopp, inbrott i bilen. Vi hade som tur var tömt bilen på alla våra saker, inklusive en påse med mina klackskor jag köpte i Nelson som alltid har legat i bilen då jag inte har använt skorna nånting här. Så vi hade ingenting kvar i bilen, inte ens nån broschyr eller så eftersom vi tömde bilen innan vi parkerade den där. Det lustiga var att det enda som var borta, var den tjocka kartan från Jucy som låg i handskfacket, haha. Måste ha varit nån desperat backpacker som letade en karta och såg Jucy loggan på våran bil och bestämde sig för att det måste finnas en vägkarta i en hyrbil. Så vi ringde till Jucy även fast vi var på väg dit, bara för att rapportera felet, men dom sa att det var inget vi skulle bry oss om eftersom vi har full försäkring. Så vi åkte ut till flygplatsen och fick lite extra aircondition, haha. Vi har ju ändå haft jävligt tur med bilen, att båda olyckor hände i Auckland och inte när vi har varit mitt ute i ingenstans. Inte så kul att vara ute i till exempel Franz Josef om nån har slagit in bilrutan, så man måste planera om hela resvägen. Tur i oturen också att olyckorna hände i slutet av resan så vi slapp bekymra oss om det.
Det var inga problem att lämna av bilen, utan vi sa bara att vi hade ringt både angående repan i lacken och inbrottet men tjejen vi pratade med på kontoret sa att det inte var något vi skulle oroa oss för, så vi lämnade bara nyckeln och vandrade sen till inrikesterminalen. Hade ett par timmar att döda innan Daniels flyg skulle gå, så vi satt lite vid flygplatsens gratisinternet och tog sen lite frukost på Sumo Salad. Vid dryga halv 11 vandrade Daniel iväg till sin gate och jag promenerade till utrikesterminalen med tårar i ögonen. Kändes verkligen inte kul att skiljas från Daniel och inte heller inse att det faktiskt på riktigt var slut på resandet. Det kommer troligen ta ett tag innan jag kan ställa om mig till livet här hemma.
Sen hade jag sex timmar för mig själv innan mitt flyg skulle gå till Sydney så jag satte mig och läste ett bra tag och käkade sen en Subwaymacka innan jag gick till säkerhetskontrollen. Och för första gången tog dom min handväska för det fanns nåt "misstänkt" i den. Jag hade ju lagt alla mina vätskor i en genomskinlig plastpåse men när dom letade igenom väskan hittade dom två handcremer som jag alltid har där, som jag inte ens tänkte på. Så det var inga problem, men det är klart att man funderar på om dom kommer ta och slänga nåt man har i väskan när dom norpar åt sig den.
Jag strosade mest runt på flygplatsen i Sydney innan vi boardade vid 21-tiden. Fick fönsterplats och det var ett plan med åtta säten i bredd, dvs. två, fyra, två. Satt bredvid en halvläskig gubbe från Cypern men jag behövde inte snacka med honom så mycket för direkt efter vi hade fått in våran mat gick jag och borstade tänderna och så slocknade jag direkt. Jag åt inte så mycket mat eftersom jag var så jävla trött att jag var helt kräkfärdig. Så jag petade i mig maten så snabbt jag kunde för att få sova så snabbt som möjligt. I Australien vred jag ju tillbaka klockan två timmar från den Nya Zeeländska tiden så middagen på planet åt ju jag vid 2-tiden på natten, Nya Zeeländsk tid. Så jag pluttade i iPoden och sov hela nio timmar. Så när jag vaknade var det bara 3½ timme kvar. Kan knappt förstå att jag satt på det där jäkla planet i dryga 15 timmar. Det är den längsta flygningen jag nånsin har gjort. Att flyga till Thailand från Stockholm på 11 timmar känns ju som en fis i rymden nu, haha. Vaknade som sagt ungefär tre timmar innan vi landade, och jag valde en dålig film i skärmen framför mig och kollade på samtidigt som jag beställde in våfflor till frukost. Inte för att jag gillar att äta sött till frukost, men jag klarar helt enkelt inte av den obligatoriska flygplans omeletten eller äggröran med nån svettig korv till och mosiga tomater. Får kväljningar bara jag tänker på det. Så jag käkade våfflor med inlagda päron och sylt till frulle. Helt okej faktiskt.
Hur som helst så är jag i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten just nu. Hittade ett gäng gratisdatorer som jag satte mig vid först men upptäckte sedan att dom även har gratis trådlöst här så jag kan använda min egen dator. Heja Abu Dhabi! Är lite mer än en timme kvar tills jag boardar flyget till Bryssel, så vid 9 på morgonen avgår det härifrån. Jag har egentligen ingen aning om vad klockan är hemma nu när jag har kastats fram och tillbaka mellan tidszonerna. Tror dock att det är 3 timmar före i tiden här, så att klockan är strax efter fyra på natten hemma.
Flygningen härifrån och till Bryssel tar 7-8 timmar tror jag. Sen är det väntan i två timmar i Bryssel och sista flygningen till Göteborg är bara på två timmar. Så om dryga 14-15 timmar sätter jag fötterna på svensk mark igen.
Här får ni lite bilder från gårdagen och även i skrivande stund när jag sitter här i Arabland!
Pussar och kramar
På Aucklands flygplats. Hejdå, bror!
Abu Dhabi International Airport
Självklart har dom stjärtdusch på toaletten!
Abu Dhabi
Tråkigt med väntetid!!
Sammanfattning - Nya Zeeland
Sjukt nog var vi nu nere på sista resdagen. Sista dagen här i Auckland har vi kollat in hamnen och gått en redig promenad på över en timme till en annan stadsdel för Daniel ville köpa en jacka som fanns i en butik där. Jag inhandlade en svart handledsväska, vilket jag har varit på jakt efter ett bra tag. Imorgon blir det uppstigning vid 05.30 för att ta oss till flygplatsen. Daniel flyger till Queenstown vid 11-tiden men vi måste hinna ta oss till flygplatsen, vilket tar ca. en timme och även lämna av bilen på Jucys kontor. Jag flyger till Sydney först vid 15.50 så det blir en hel del väntan för min del på flygplatsen i Auckland. Flyger sen från Sydney vid 21.50 då jag flyger till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Så blir det dryga 3½ timmes väntan där innan jag flyger till Bryssel, där jag väntar i lite mer än 2 timmar. Flyger från Bryssel vid 15.30 och kommer fram till Göteborg vid 17.20, om allt kommer gå som det ska, vilket vi får hoppas.
Nu får ni då den sista sammanfattningen här över mina äventyr på andra sidan jorden. Kan knappt fatta att jag har varit borta i över sju månader och att det nu är dags att åka hem. Innan jag börjar prata om hur jag tycker att det känns ska ni få en liten sammanfattning om resan här på Nya Zeeland.
Åkte från Sydney vid 10-tiden på morgonen den 30:e januari för att ta mig mot Queenstown. Resan hade jag bokat redan i augusti, när jag fortfarande var kvar hos familjen i Cootamundra, då jag ville sätta ett datum på hur länge jag skulle vara kvar där. Så resan till Nya Zeeland hade ju varit bestämd sen rätt länge tillbaka och det kändes lite mysko när den 30:e januari infann sig och jag faktiskt skulle lämna Australien som hade varit mitt hem i ett halvår, och jag skulle sätta mina fötter i mitt drömland Nya Zeeland.
Innan det blev bestämt att Daniel skulle komma hit och resa tillsammans med mig så hade jag egentligen ingen plan om vad jag skulle se eller vart jag skulle åka när jag väl kom hit. Jag hade egentligen inte hört så mycket om varje stad heller, utan jag tyckte att det skulle vara smidigt att börja i Queenstown, eftersom det var en av de städer som låg längst söderut, så jag tänkte att jag kunde arbeta mig uppåt i landet, vilket jag och Daniel också har gjort nu. Tänkte väl att jag skulle ta mig runt med buss, i stil med som jag gjorde i Australien. Jag vet inte riktigt när det blev snack om att Daniel skulle komma hit och resa med mig, men det var prat om att han skulle komma till Australien och hälsa på ett par veckor. Som sagt är jag lite osäker på när det blev bestämt att han skulle komma till Nya Zeeland, men han bokade i alla fall resan någon gång i oktober om jag inte minns fel.
Och för er som inte vet det så kan jag ju säga att jag först inte ville att han skulle komma hit. Jag ville egentligen inte att någon av er därhemma skulle komma hit och hälsa på mig. Det låter ganska sjukt med tanke på den otroliga hemlängtan jag har haft i mina perioder och hur mycket jag har snackat om hur mycket jag saknar er. Men detta var innan jag hade träffat My, dvs. innan vi bestämde att vi skulle resa tillsammans, och jag var fortfarande inställd på att stanna på andra sidan jorden tills maj, vilket var planen från början. Hur knäppt det än låter så kände jag att det här var "min" resa. Jag ville kunna säga när jag kom hem att jag hade klarat mig själv på på andra sidan jorden i 10 månader (juli-maj) och jag hade klarat mig utan problem.
Nu låter det som att jag inte har saknat Daniel, eller saknat nån av er överhuvudtaget, men det har jag verkligen gjort. Men alla de här "jag-vill-vara-själv-tankarna" ändrades när jag träffade My och jag insåg hur jäkla kul det var att umgås med nån och ha nån att dela alla upplevelser med. Ju mer jag tänkte på det insåg jag vilken bra idé det var att resa tillsammans med Daniel. Sista familjeresan vi gjorde var till Dublin, Irland 2006 tillsammans med pappa och Maggan och han och jag har ju aldrig rest tillsammans bara vi två. Sen båda två har flyttat hemifrån och inte setts så ofta så har vi (i alla fall enligt min mening) kommit varandra mycket närmare och när vi väl träffas så har vi jäkligt roligt tillsammans. Även om det bara är för ett par dagar så är det ändå sjukt kul att ses när vi väl gör det. Dessutom hade inte jag träffat Daniel sen i april 2009, så det hade nästan inte träffat honom på 10 månader innan han kom ner hit.
Av alla mina nära och kära där hemma tror jag att Fredrik är den som känner mig bäst som person, men trots det och oavsett hur länge jag har varit kompis med många av mina vänner där hemma och oavsett hur kär jag är i Fredrik så har jag uteslutet mest internskämt med Daniel. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att vi har vuxit upp tillsammans, och bott tillsammans i 16 år (Daniel flyttade ju hemifrån när han var 18, dvs. när jag var 16). Beroende på vem man reser med så blir ju resan på ett visst sätt, dvs. skulle jag ju säkerligen inte festat och svinat på samma vis jag har gjort i Australien som om jag hade rest med Fredrik. Tror heller inte att det hade blivit så mycket internskämt och styggheter som det har blivit mellan mig och Daniel som om det hade varit en tredje person med på den här resan.
Har varit så skönt också att vi i princip gällande allt har varit på samma nivå. Både pengamässigt, vad som är värt att betala för saker och ting, och när det kommer till saker att göra. Vi ville båda göra bungyjump och Nevis Arc, och det var inget snack om saken när vi väl var där. Det var inte som ett par vi såg vid Arcen, där tjejen var så nervös och rädd så hon grinade och bestämde sig för att inte göra det, så killen var tvungen att följa med henne, utan att ha tagit sig en tur i Arcen han heller. Vi ville båda göra skydive och då var det heller inget snack om saken att vi båda ville slänga oss ut ur ett litet plan på 12 000 fots höjd. Vi ville båda gå på glaciären i Franz Josef och paddla kajak i Abel Tasman. Visst att vi har diskuterat fram och tillbaka vilka turer vi ska göra och så, men vi har ändå varit nöjda med beslutet när vi gemensamt har kommit fram till vad vi ska göra. Vi har kompromissat och det är egentligen bara en gång vi rök ihop ordentligt när vi skulle bestämma vad vi skulle göra, och det var när vi var i Nelson, då var vi oense vilken tur vi skulle göra i Abel Tasman. Om vi skulle paddla kajak eller åka och simma med sälar. Vi visste inte att vi skulle göra det sistnämnda när vi var i Kaikoura, eftersom vi inte ens då hade bestämt att vi skulle åka till Kaikoura, men allt har alltid ordnat sig till slut.
Nu har jag babblat på allmänt om mig och Daniel, men tänkte snacka lite mer om själva resandet nu. Att hyra bil för att ta sig runt på Nya Zeeland är nästan ett måste tycker jag, för att verkligen kunna njuta av den vackra naturen och bara kunna stanna till och titta på utsikten. Det ger en också en sån otrolig frihet att bara sticka iväg när man vill och man kan stanna när man vill längs vägen. Dessutom när det blev så perfekt för våran del att vi båda två kunde köra bil, och inte bara Daniel som vi trodde från början. Vi har kört sammanlagt ungefär 300 mil och i sjuuukt många timmar och pumpat massa musik och ätit kilovis med riskakor i våran lilla fräs Corolla. Självklart är det skönt att åka buss också, då man inte behöver tänka på parkeringsavgifter eller att man inte kan vara bakis eller trött för att ta sig från A till B, men köra bil är lite roligare och lite mer intressant. I en buss kan du bara sitta helt oberörd och titta på naturen, men det blir lite roligare att köra bil, speciellt när man är två eller fler.
Och självklart måste jag ju bara upprepa för sjuttioelfte gången att Nya Zeeland är sjukt vackert. Jag minns när jag och Daniel satt uppe på berget i Queenstown och tittade ut över Lake Wakatipu och ser stan långt där nere, inklämd bland alla berg och fjäll. Även fast man ser det med egna ögon så tror man inte att det är sant. Det är så sjukt vackert. Det är så man blir helt mållös. Och att cirkla ovanför Fox Glacier innan vi skulle hoppa fallskärm var också helt overkligt. Det som är lite synd när man har varit i det här landet så länge som jag har varit är att det på nåt vis finns en gräns för hur mycket man kan insupa av naturen. Man kommer till en punkt där man nästan glömmer bort att verkligen titta på naturen och njuta av hur otroligt vackert det är. Men när jag har kommit på mig själv att vara lite ovetande om naturen, så lägger jag verkligen märke till det och jag har blivit lika imponerad varje gång.
Nya Zeeland har verkligen alla typer av landskap man kan tänka sig. Det finns fjäll, vulkaner, fjordar, öken, regnskog, glaciärer, kustlandskap med massor av marinliv t.ex. valar, delfiner, hajar och sälar, gröna lummiga kullar, stadsliv, nationalparker och verkligen allt man kan tänka sig. Säg en enda landskapstyp och Nya Zeeland har det. Visst att det påminner om Norge men det finns inget land i världen som är som Nya Zeeland. Det är verkligen något alldeles extra.
De ställena vi har varit på är i princip de ställena som alla åker till när dom åker till Nya Zeeland och många säger ju att om man vill uppleva ett land "på riktigt" ska man inte åka till alla ställen som majoriteten åker till. Men trots det har vi inte vantrivts på något ställe vi har varit och även fast det kanske finns några pärlor vi inte åkte till, så har det inte gått någon nöd på oss.
Och precis som när jag skrev sammanfattningen om Australien tänkte jag fräsa igenom vad som har varit bäst och sämst på resan.
Bästa staden: Redan när vi var i Queenstown, dvs. innan vi ens hade varit i nån annan stad eller by på Nya Zeeland så kom vi överens om att Queenstown helt enkelt har varit bästa staden vi har varit i. Det var jätteskönt väder, naturen runt om staden är helt sjuk vacker, det är en skön och avslappnad stämning och det är helt enkelt väldigt soft att vara där. För min del kunde det gärna ha varit en klädbutik eller två till där, men bortsett från det är Queenstown helt klart den bästa staden vi har varit i.
Sämsta staden: Nelson var kanske inte det roligaste stället, men det berodde mest på att hostelet var riktigt dåligt. Nelson steg i mina ögon då vi hittade Cotton On och massa andra klädbutiker, som jag inte hade sett sen Australien, och på grund av det blev det lite bättre, men annars var det inte en jätterolig stad.
Bästa hostelet: Helt klart det i Christchurch, Dorset House Backpackers när vi hade ett eget rum och såklart gratis Internet. Inte för att vi brukar kolla på tv även när vi har haft det på rummet, men vi hade tv på rummet och hela hostelet var väldigt mysigt. Skulle lätt stanna där igen om jag skulle åka tillbaka till Christchurch.
Sämsta hostelet: Det i Nelson - Bumbles Backpackers eftersom personalen var otrevlig, köket var rätt ofräscht och rummet var litet och fuktigt. Så osmidigt av oss att vi valde att tvätta just på det hostelet då det knappt fanns några ställen att hänga upp tvätten på rummet. Fördelen var väl att det var gratis att tvätta, men nej det var inget bra hostel alls.
Roligaste upplevelsen: Herregud, fattar inte ens varför jag skriver det, för det är helt omöjligt att säga. Självklart är jag jävligt glad och stolt över mig själv att jag har hoppat bungyjump. För det är verkligen något jag har velat göra i flera år, och nu har jag verkligen gjort det, och jag har fortfarande svårt att tro att jag verkligen har gjort det, haha! Men det krävs endel stake för att ta steget ut och jag har gjort det! Och dessutom Australasiens högsta på 134 meter också. Finns få upplevelser i mitt liv som slår det alltså. Men självklart var ju skydiven sjukt rolig den också och det är verkligen nåt jag skulle vilja göra igen. Skydive kan man ju variera lite mer än bungyjump så det skulle vara spännande att kanske hoppa från 15 000 fot och över nåt annat typ av landskap.
Tråkigaste upplevelsen: Helt ärligt ingenting. Ingenting alls har varit tråkigt, utan vi har haft det sjukt bra hela tiden och jag har inte blivit besviken på någon aktivitet vi har gjort eller på något ställe vi har varit.
Drömmar uppfyllda: Flera, flera stycken. Såklart först och främst att åka hit till Nya Zeeland, vilket jag har drömt om i nästan 10 år. Och även att jag har besökt inspelningsplatsen av Hobbiton, vilket var något jag verkligen verkligen ville göra. Det var faktiskt jätteghäftigt att stå mitt på inspelningsplatsen och känna igen sig från filmen, och även känna igen sig när man tittade på filmen i efterhand. Ytterligare en dröm är ju som sagt bungyjumpen och skydiven.
Bästa tiden: Hela tiden under resans gång har allt varit sjukt kul och helt underbart. Jag har nog svårt att förstå hur lyckligt lottad jag är att jag ändå har rest runt och sett så ofattbart mycket av det här landet som är så vackert. Jag har haft det hur bra som helst hela tiden.
Sämsta tiden: Tro det eller ej, men de sista dagarna under resans gång i Auckland när jag mådde väldigt konstigt eftersom jag inte visste om jag var glad över att åka hem, eller ledsen över att åka hem. Jag var gråtfärdig allt som oftast och jag hade helt enkelt en konstig känsla i kroppen. Allting kommer ju reda sig när jag väl kommer hem, men de sista dagarna på resan var väl "sämst" om jag kan ens uttrycka mig så grovt, just med tanke på att jag inte riktigt kände igen mig själv.
Finaste platsen: Det måste i Queenstown och området runtom, bland annat körningen mot Glenorchy. Det kan ju bero på att det var det första jag fick se av landet och att jag blev jätteimpad av det, men trots att vi har kört så mycket har vi faktiskt inte sett nån plats som har varit finare än Queenstown. Det är ett helt underbart ställe och jag kan tänka mig att det är jäkligt schysst på vintern också.
Och nu när jag har varit i det här landet i dryga en månad kan jag numera säga att jag har...
1. Först och främst besökt Nya Zeeland, vilket har varit mitt drömresmål i nästan 10 år
2. Hyrt bil för första gången i mitt liv
3. Lärt mig köra en automatväxlad bil
4. Hoppat Nevis Bungyjump, Australiasiens högsta bungyjump på 134 meter
5. Tagit mig en tur i Nevis Arc, världens högsta gunga
6. Spelat frisbeegolf
7. Besökt skogen Lothlórien från Sagan om Ringen-filmerna
8. Både legat i, gått upp för och kört både upp och ner för världens brantaste backe - Baldwin Street i Dunedin
9. Sett vilda Hector's delfiner som är världens minsta delfin
10. Hoppat fallskärm från 12 000 fot, ovanför en glaciär dessutom!
11. Sett Mount Cook från ovan
12. Vandrat på Franz Josef Glacier
13. Sett Pancake Rocks vid Punakaiki
14. Druckit limemjölk (Huga!)
15. Paddlat i Abel Tasman National Park, Nya Zeelands minsta nationalpark
16. Sett Split Apple Rock, Nya Zeelands näst mest fotograferade objekt
17. Sett vilda Nya Zeeländska pälssälar
18. Simmat med vilda sälar
19. Sett vilda Dusky delfiner
20. Åkt färjan över mellan sydön och nordön
21. Besökt Nya Zeelands huvudstad - Wellington
22. Åkt Wellington Cable Car
23. Doppat tårna i Nya Zeelands största sjö, Lake Taupo
24. Plockat upp en liftare
25. Klättrat upp för Mount Ruapehu
26. Sett Mount Doom på riktigt
27. Besökt ett av världens mest vulkanaktiva områden
28. Sett på riktig underjordisk och vulkanisk aktivitet
29. Sovit i redig fislukt på grund av all rök från underjorden (Rotorua)
30. Besökt Hobbiton från Sagan om Ringen
31. Kört bil i innerstan i Auckland, Nya Zeelands största stad
32. Blivit påbackad av en annan bil så lacken på min bil repades
Och slutligen...
33. Varit otroligt aktiv när det kommer till aktiviteter och saker att göra. Har nog aldrig varit så här pass aktiv på nån semester, haha!
Dessa platser har jag besökt på Nya Zeeland, i kronologisk ordning:
1. Queenstown
2. Glenorchy
3. Lothlórien (Paradise)
4. Dunedin
5. Christchurch
6. Franz Josef
7. Fox Glacier
8. Punakaiki
9. Nelson
10. Abel Tasman National Park
11. Kaikoura
12. Picton
13. Wellington
14. Taupo
15. Whakapapa Village
16. Mount Ruapehu
17. Waiotapu
18. Rotorua
19. Matamata (Hobbiton)
20. Auckland
På något vis känns det nästan lite overkligt att jag nu ska åka hem. Jag har varit här så länge och vant mig vid att leva ur en resväska, inte stanna mer än ett par dagar på samma ställe, äta nästan i princip bara pasta, aldrig få riktigt rena kläder och oroa sig över om det finns Internet eller inte på det hostelet man kommer komma till. Men nu kommer jag inte behöva tänka på det. Jag kommer kunna ha alla mina rena och väldoftande kläder i min garderob och byrå. Äta underbar svensk husmanskost och kunna ha tillgång till Internet när jag vill på dygnet. Allting kommer kännas så sjukt bekvämt när jag väl kommer hem. Tänk er att ha rena kläder igen! Inga linnen med svettfläckar under armarna, trots att dom nyss har blivit tvättade. Jag kommer äntligen få ha alla mina kläder på mig som jag lämnade kvar hemma. Och för att inte tala om alla mina underbara skor! Och få ta på mig min gosiga vinterjacka och mina supermysiga Puma vinterskor. Jag kommer kunna gå till skafferiet, ta mig en knäckemacka och öppna kylen och ta på Bregott och hushållsost och paprika. Och dricka ett glas ekologisk mellanmjölk till. Fan så obeskrivligt härligt!
Trots allt underbart, obeskrivligt, fantastiskt, roligt, sjukt oförglömligt jag har varit med om på den här långa resan så kommer det bli superskönt att äntligen få komma hem. Dock kommer det nog bli väldigt konstigt att ställa om sig till vardagen därhemma och inse att jag faktiskt inte behöver oroa mig över att jag inte har bokat nytt hostel utan att jag faktiskt bor på ett och samma ställe. Det enda jag behöver "oroa mig" för då är ju istället att betala räkningen varje månad, men jag kommer ändå ha min fasta punkt i min och Fredriks lägenhet.
Jag har haft mina dagar då jag ena stunden har tyckt "Fan så bra jag har det här och så kul jag har det, jag vill inte åka hem. Bara en liiiten stund till vill jag resa". Och andra dagar är det "Jag vill hem och vara i mitt eget hem och slippa trängas i det här jävla köket och vänta på att få duscha eller tvätta". Det kommer troligen inte dröja länge efter min hemkomst då jag kommer bli sjukt deprimerad och rastlös och längta tillbaka så det kommer svida i hjärtat på mig. Men jag vet ju innerst inne att jag vill åka hem och att jag alltid, alltid, alltid kan sticka iväg och resa igen. Visst att det alltid är trist när något underbart kommer till sitt slut, men det var ju lika tråkigt när vi alla skiljdes åt i Cairns, eller när My åkte hem till Sverige till exempel. Men "life goes on" som man säger, och jag har ju fasen inte ens fyllt 20 än och jag vet att jag har otaliga äventyr framför mig i livet.
Måste också säga att det är verkligen helt underbart att resa på det här viset. Att bara kunna åka fram och tillbaka till olika ställen och hitta på nya saker varje dag. Man vet att man har pengar, och att man helt enkelt vill spendera pengar på det man tycker är roligt. Bara hoppa runt från ställe till ställe utan nåt jävla jobb att tänka på, utan bara glida runt och göra nya saker hela tiden. Jag har väl aldrig egentligen tyckt att det har varit ordentligt jobbigt att resa på det här viset, utan det är bara nu när det börjar närma sig hemresa som det slår mig hur skönt det kommer vara att komma hem.
Jag ska inte säga att det här är min första och sista långresa för det varken tror eller hoppas jag på att det är. Min första långresa är det ju såklart men jag hoppas verkligen inte på att det blir den sista, då allt som oftast resedjävulen i mig tar vid. Och jag kan ju bara säga till alla jag känner att om man har tillfälle och möjlighet, tid och pengar - åk! Åk iväg! Åk iväg och se världen! Kanske inte nödvändigtvis göra exakt samma resa som jag har gjort, men ta er iväg och se världen! Det är helt underbart och man växer så otroligt mycket som människa och man ser saker på olika sett och man blir mer öppen och mer ödmjuk. Det känner i alla fall jag att jag har blivit.
Något som kommer vara konstigt är att inte skriva blogg igen måste jag bara säga. Många av mina dagar har kretsat runt om att jag ska ta bilder på allt jag gör för att lägga upp till er där hemma och visa er vad jag har varit med om. Skriva om minsta lilla detalj om de saker jag har sett och gjort så att ni har 100% koll på det jag har upplevt här. Om jag får säga det själv tycker jag att jag har varit väldigt duktig på att hålla er uppdaterade där hemma, och jag hoppas att de flesta av er har haft koll på vad jag har gjort. Jag kommer ha kvar den här bloggen med samma adress även när jag kommer hem eftersom jag förhoppningsvis snart kommer ge mig ut på en ny resa, även om det kanske bara är en kortis. Jag har ju trots allt en äventyrslysten pojkvän som mer än gärna vill se världen tillsammans med mig och då kommer jag allt vara i full fart här på bloggen igen för att hålla er uppdaterade.
Många har frågat mig om jag kommer fortsätta blogga när jag kommer hem, dvs. om min vardag och så, men det tror jag nog inte att jag kommer göra. Jag skapade ju den här bloggen för att ha som en reseblogg, både för er skull att ni ska kunna läsa om mina äventyr och för min egen skull så jag kan skriva av mig. Jag tror dessutom att jag skulle vara en rätt dålig bloggare om jag skulle skriva vardagligen, då det för det mesta säkert skulle bli "Idag har jag inte gjort så mycket" "Vet inte riktigt vad jag ska skriva" och så vidare. Självklart skulle det kanske vara spännande för er att läsa om den kommande flytten till Göteborg och mitt liv där nere, men jag känner inte att jag skulle orka ta mig tid att blogga regelbundet och ta bilder och lägga upp. "Hej, det här åt jag till frukost imorse", är kanske inte så roliga bilder för er att se, haha. Hemma har jag ju också mer regelbunden telefonkontakt med er, och såklart att jag träffar er mycket oftare än vad jag har gjort de senaste sju månaderna så behovet av att skriva av mig och berätta vad jag gör i mitt liv kommer troligen inte vara lika stort som det har varit här. Men vem vet, jag kanske kommer på nån dag att jag såklart måste få berätta för er om mitt liv och att jag skapar en ny blogg där jag bara pratar om mig själv, men så som det känns nu tror jag nog inte att jag kommer skapa en ny blogg. Men om jag skulle välja att göra så, så kommer jag självklart meddela er.
På nåt vis resonerar väl jag som så att Nya Zeeland är ett land man nästan måste åka till i sitt liv. Det är i princip så långt bort från Sverige du kan komma. Det ligger längst ner på kartan och det är så otroligt vackert att oavsett om man är naturmänniska eller inte så blir man verkligen inte besviken. Jag har verkligen upplevt allt jag ville innan jag kom hit, och lite till. Det enda jag verkligen verkligen ville göra var bungyjump och hoppa fallskärm, vilket jag har gjort, och sen har vi ju gjort väldigt mycket mer utöver det. Även fast det tar dryga två dygn att flyga hit, och att det är jäkligt dyrt så är Nya Zeeland ett land jag verkligen rekommenderar till alla jag känner. Och om man tvekar minsta lilla just på grund av avståndet eller pengarna, så kan jag bara säg att man verkligen inte kommer ångra sig när man väl kommer hit. Det kommer vara värt varenda slant, men då ska man ju å andra sidan vara här i ett par veckor så man verkligen får tillfälle att insupa det här landet till fullo. Jag har ju nu åkt kors och tvärs över hela landet men jag känner ändå att jag inte direkt skulle tacka nej till att åka tillbaka hit igen. Det har kanske inte känts som "hem" på samma vis som Australien gör, men jag har ju långt ifrån gjort allt som man kan göra här. Men som sagt, om ni tvekar - gör inte det, åk bara. Det är helt oförglömligt.
Som sagt så känns det ganska mysko att åka hem, och lämna den här resan bakom mig. Minns vid ett tillfälle när vi var i Airlie Beach, då jag skrev på bloggen att jag trivdes så otroligt bra och hade så jäkla kul och att jag inte ens ville åka hem. Min hemlängtan har kommit i vågor men på slutet har jag också känt att sju månader har varit en ganska lagom period att vara borta. Jag har saknat er så sjukt mycket så ni anar inte och det kommer vara helt underbart att få träffa er alla igen. Men jag som älskar att resa så otroligt mycket vet att det här bara är början på mitt resande. Förutsatt att jag inte kommer förlora alla mina pengar och sluta som en uteliggare så vet jag att jag kommer få se mycket mycket mer av världen än det här. Det kommer troligen inte dröja länge innan jag vill ge mig iväg igen, men då kommer jag troligen ta med mig Fredrik eller någon annan som känner sig sugen på reseäventyr.
Även fast det här (troligen) blir mitt sista inlägg på Nya Zeeländsk mark, håll utkik efter ett när jag har kommit hem, då jag kommer skriva lite om hur resan gick och om hur det är att vara tillbaka i Sverige. Jag säger troligen eftersom jag inte vet om jag kommer få tillgång till Internet på Aucklands flygplats, eller kanske när jag är tillbaka i Sydney. Kanske inte kommer skriva på en gång när jag är hemma på fredagkväll, men under helgen kan ni förvänta er ett inlägg. Shit så weird det kommer vara att inte behöva räkna om i tidszoner längre, utan det kommer vara samma tid på dygnet för er som för mig, haha! Förutsatt att mitt svenska SIM-kort funkar och att jag hinner fylla på med pengar så kan jag ringa eller skicka SMS till er när jag är framme, och det gäller väl framförallt mor och far då det oftast är ni som vill veta sådant. Annars kan ju ni ringa mig på fredagkväll, då jag landar in i Göteborg vid 17.20 på eftermiddagen, om jag nu inte skulle hinna fylla på mobilen.
De sista dagarna här när vi har varit i Auckland har jag haft en sån konstig känsla i kroppen inför min hemresa. Vet inte om det är ångest för att jag inte vill åka hem, eller längtan och förväntan för att jag vill åka hem. Jag vet faktiskt inte vad det är. Har varit helt gråtfärdig flera gånger utan att jag egentligen inte vet varför. Jag avlägger en rapport när jag kommer hem som sagt...
Jag har egentligen så otroligt mycket mer att skriva och jag vill ju säga allt jag känner men för att ni inte ska bli sittandes hela natten så rundar jag av nu. Detta tillsammans med Australienresan är helt klart världens bästa resa jag har gjort och jag ångrar inte ett skvatt att jag hade Daniel att dela allting med. Jag har haft så fruktansvärt roligt och upplevt nästan mer än jag kan ta in och jag har trivts så otroligt bra.
De här senaste sju månaderna har verkligen varit de bästa i mitt liv. Jag åker nu hem och är hundratusen gånger rikare på upplevelser och erfarenheter än vad jag var när jag kom hit. Så snart får ni äntligen se min vackra nuna igen! Jag har saknat er av hela mitt hjärta och det kommer bli helt underbart att få träffa er igen.
Nedan får ni också en karta över Nya Zeeland så ni kan se vart vi har varit.
Pussar och kramar på er!
Snart ses vi!
Nu får ni då den sista sammanfattningen här över mina äventyr på andra sidan jorden. Kan knappt fatta att jag har varit borta i över sju månader och att det nu är dags att åka hem. Innan jag börjar prata om hur jag tycker att det känns ska ni få en liten sammanfattning om resan här på Nya Zeeland.
Åkte från Sydney vid 10-tiden på morgonen den 30:e januari för att ta mig mot Queenstown. Resan hade jag bokat redan i augusti, när jag fortfarande var kvar hos familjen i Cootamundra, då jag ville sätta ett datum på hur länge jag skulle vara kvar där. Så resan till Nya Zeeland hade ju varit bestämd sen rätt länge tillbaka och det kändes lite mysko när den 30:e januari infann sig och jag faktiskt skulle lämna Australien som hade varit mitt hem i ett halvår, och jag skulle sätta mina fötter i mitt drömland Nya Zeeland.
Innan det blev bestämt att Daniel skulle komma hit och resa tillsammans med mig så hade jag egentligen ingen plan om vad jag skulle se eller vart jag skulle åka när jag väl kom hit. Jag hade egentligen inte hört så mycket om varje stad heller, utan jag tyckte att det skulle vara smidigt att börja i Queenstown, eftersom det var en av de städer som låg längst söderut, så jag tänkte att jag kunde arbeta mig uppåt i landet, vilket jag och Daniel också har gjort nu. Tänkte väl att jag skulle ta mig runt med buss, i stil med som jag gjorde i Australien. Jag vet inte riktigt när det blev snack om att Daniel skulle komma hit och resa med mig, men det var prat om att han skulle komma till Australien och hälsa på ett par veckor. Som sagt är jag lite osäker på när det blev bestämt att han skulle komma till Nya Zeeland, men han bokade i alla fall resan någon gång i oktober om jag inte minns fel.
Och för er som inte vet det så kan jag ju säga att jag först inte ville att han skulle komma hit. Jag ville egentligen inte att någon av er därhemma skulle komma hit och hälsa på mig. Det låter ganska sjukt med tanke på den otroliga hemlängtan jag har haft i mina perioder och hur mycket jag har snackat om hur mycket jag saknar er. Men detta var innan jag hade träffat My, dvs. innan vi bestämde att vi skulle resa tillsammans, och jag var fortfarande inställd på att stanna på andra sidan jorden tills maj, vilket var planen från början. Hur knäppt det än låter så kände jag att det här var "min" resa. Jag ville kunna säga när jag kom hem att jag hade klarat mig själv på på andra sidan jorden i 10 månader (juli-maj) och jag hade klarat mig utan problem.
Nu låter det som att jag inte har saknat Daniel, eller saknat nån av er överhuvudtaget, men det har jag verkligen gjort. Men alla de här "jag-vill-vara-själv-tankarna" ändrades när jag träffade My och jag insåg hur jäkla kul det var att umgås med nån och ha nån att dela alla upplevelser med. Ju mer jag tänkte på det insåg jag vilken bra idé det var att resa tillsammans med Daniel. Sista familjeresan vi gjorde var till Dublin, Irland 2006 tillsammans med pappa och Maggan och han och jag har ju aldrig rest tillsammans bara vi två. Sen båda två har flyttat hemifrån och inte setts så ofta så har vi (i alla fall enligt min mening) kommit varandra mycket närmare och när vi väl träffas så har vi jäkligt roligt tillsammans. Även om det bara är för ett par dagar så är det ändå sjukt kul att ses när vi väl gör det. Dessutom hade inte jag träffat Daniel sen i april 2009, så det hade nästan inte träffat honom på 10 månader innan han kom ner hit.
Av alla mina nära och kära där hemma tror jag att Fredrik är den som känner mig bäst som person, men trots det och oavsett hur länge jag har varit kompis med många av mina vänner där hemma och oavsett hur kär jag är i Fredrik så har jag uteslutet mest internskämt med Daniel. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att vi har vuxit upp tillsammans, och bott tillsammans i 16 år (Daniel flyttade ju hemifrån när han var 18, dvs. när jag var 16). Beroende på vem man reser med så blir ju resan på ett visst sätt, dvs. skulle jag ju säkerligen inte festat och svinat på samma vis jag har gjort i Australien som om jag hade rest med Fredrik. Tror heller inte att det hade blivit så mycket internskämt och styggheter som det har blivit mellan mig och Daniel som om det hade varit en tredje person med på den här resan.
Har varit så skönt också att vi i princip gällande allt har varit på samma nivå. Både pengamässigt, vad som är värt att betala för saker och ting, och när det kommer till saker att göra. Vi ville båda göra bungyjump och Nevis Arc, och det var inget snack om saken när vi väl var där. Det var inte som ett par vi såg vid Arcen, där tjejen var så nervös och rädd så hon grinade och bestämde sig för att inte göra det, så killen var tvungen att följa med henne, utan att ha tagit sig en tur i Arcen han heller. Vi ville båda göra skydive och då var det heller inget snack om saken att vi båda ville slänga oss ut ur ett litet plan på 12 000 fots höjd. Vi ville båda gå på glaciären i Franz Josef och paddla kajak i Abel Tasman. Visst att vi har diskuterat fram och tillbaka vilka turer vi ska göra och så, men vi har ändå varit nöjda med beslutet när vi gemensamt har kommit fram till vad vi ska göra. Vi har kompromissat och det är egentligen bara en gång vi rök ihop ordentligt när vi skulle bestämma vad vi skulle göra, och det var när vi var i Nelson, då var vi oense vilken tur vi skulle göra i Abel Tasman. Om vi skulle paddla kajak eller åka och simma med sälar. Vi visste inte att vi skulle göra det sistnämnda när vi var i Kaikoura, eftersom vi inte ens då hade bestämt att vi skulle åka till Kaikoura, men allt har alltid ordnat sig till slut.
Nu har jag babblat på allmänt om mig och Daniel, men tänkte snacka lite mer om själva resandet nu. Att hyra bil för att ta sig runt på Nya Zeeland är nästan ett måste tycker jag, för att verkligen kunna njuta av den vackra naturen och bara kunna stanna till och titta på utsikten. Det ger en också en sån otrolig frihet att bara sticka iväg när man vill och man kan stanna när man vill längs vägen. Dessutom när det blev så perfekt för våran del att vi båda två kunde köra bil, och inte bara Daniel som vi trodde från början. Vi har kört sammanlagt ungefär 300 mil och i sjuuukt många timmar och pumpat massa musik och ätit kilovis med riskakor i våran lilla fräs Corolla. Självklart är det skönt att åka buss också, då man inte behöver tänka på parkeringsavgifter eller att man inte kan vara bakis eller trött för att ta sig från A till B, men köra bil är lite roligare och lite mer intressant. I en buss kan du bara sitta helt oberörd och titta på naturen, men det blir lite roligare att köra bil, speciellt när man är två eller fler.
Och självklart måste jag ju bara upprepa för sjuttioelfte gången att Nya Zeeland är sjukt vackert. Jag minns när jag och Daniel satt uppe på berget i Queenstown och tittade ut över Lake Wakatipu och ser stan långt där nere, inklämd bland alla berg och fjäll. Även fast man ser det med egna ögon så tror man inte att det är sant. Det är så sjukt vackert. Det är så man blir helt mållös. Och att cirkla ovanför Fox Glacier innan vi skulle hoppa fallskärm var också helt overkligt. Det som är lite synd när man har varit i det här landet så länge som jag har varit är att det på nåt vis finns en gräns för hur mycket man kan insupa av naturen. Man kommer till en punkt där man nästan glömmer bort att verkligen titta på naturen och njuta av hur otroligt vackert det är. Men när jag har kommit på mig själv att vara lite ovetande om naturen, så lägger jag verkligen märke till det och jag har blivit lika imponerad varje gång.
Nya Zeeland har verkligen alla typer av landskap man kan tänka sig. Det finns fjäll, vulkaner, fjordar, öken, regnskog, glaciärer, kustlandskap med massor av marinliv t.ex. valar, delfiner, hajar och sälar, gröna lummiga kullar, stadsliv, nationalparker och verkligen allt man kan tänka sig. Säg en enda landskapstyp och Nya Zeeland har det. Visst att det påminner om Norge men det finns inget land i världen som är som Nya Zeeland. Det är verkligen något alldeles extra.
De ställena vi har varit på är i princip de ställena som alla åker till när dom åker till Nya Zeeland och många säger ju att om man vill uppleva ett land "på riktigt" ska man inte åka till alla ställen som majoriteten åker till. Men trots det har vi inte vantrivts på något ställe vi har varit och även fast det kanske finns några pärlor vi inte åkte till, så har det inte gått någon nöd på oss.
Och precis som när jag skrev sammanfattningen om Australien tänkte jag fräsa igenom vad som har varit bäst och sämst på resan.
Bästa staden: Redan när vi var i Queenstown, dvs. innan vi ens hade varit i nån annan stad eller by på Nya Zeeland så kom vi överens om att Queenstown helt enkelt har varit bästa staden vi har varit i. Det var jätteskönt väder, naturen runt om staden är helt sjuk vacker, det är en skön och avslappnad stämning och det är helt enkelt väldigt soft att vara där. För min del kunde det gärna ha varit en klädbutik eller två till där, men bortsett från det är Queenstown helt klart den bästa staden vi har varit i.
Sämsta staden: Nelson var kanske inte det roligaste stället, men det berodde mest på att hostelet var riktigt dåligt. Nelson steg i mina ögon då vi hittade Cotton On och massa andra klädbutiker, som jag inte hade sett sen Australien, och på grund av det blev det lite bättre, men annars var det inte en jätterolig stad.
Bästa hostelet: Helt klart det i Christchurch, Dorset House Backpackers när vi hade ett eget rum och såklart gratis Internet. Inte för att vi brukar kolla på tv även när vi har haft det på rummet, men vi hade tv på rummet och hela hostelet var väldigt mysigt. Skulle lätt stanna där igen om jag skulle åka tillbaka till Christchurch.
Sämsta hostelet: Det i Nelson - Bumbles Backpackers eftersom personalen var otrevlig, köket var rätt ofräscht och rummet var litet och fuktigt. Så osmidigt av oss att vi valde att tvätta just på det hostelet då det knappt fanns några ställen att hänga upp tvätten på rummet. Fördelen var väl att det var gratis att tvätta, men nej det var inget bra hostel alls.
Roligaste upplevelsen: Herregud, fattar inte ens varför jag skriver det, för det är helt omöjligt att säga. Självklart är jag jävligt glad och stolt över mig själv att jag har hoppat bungyjump. För det är verkligen något jag har velat göra i flera år, och nu har jag verkligen gjort det, och jag har fortfarande svårt att tro att jag verkligen har gjort det, haha! Men det krävs endel stake för att ta steget ut och jag har gjort det! Och dessutom Australasiens högsta på 134 meter också. Finns få upplevelser i mitt liv som slår det alltså. Men självklart var ju skydiven sjukt rolig den också och det är verkligen nåt jag skulle vilja göra igen. Skydive kan man ju variera lite mer än bungyjump så det skulle vara spännande att kanske hoppa från 15 000 fot och över nåt annat typ av landskap.
Tråkigaste upplevelsen: Helt ärligt ingenting. Ingenting alls har varit tråkigt, utan vi har haft det sjukt bra hela tiden och jag har inte blivit besviken på någon aktivitet vi har gjort eller på något ställe vi har varit.
Drömmar uppfyllda: Flera, flera stycken. Såklart först och främst att åka hit till Nya Zeeland, vilket jag har drömt om i nästan 10 år. Och även att jag har besökt inspelningsplatsen av Hobbiton, vilket var något jag verkligen verkligen ville göra. Det var faktiskt jätteghäftigt att stå mitt på inspelningsplatsen och känna igen sig från filmen, och även känna igen sig när man tittade på filmen i efterhand. Ytterligare en dröm är ju som sagt bungyjumpen och skydiven.
Bästa tiden: Hela tiden under resans gång har allt varit sjukt kul och helt underbart. Jag har nog svårt att förstå hur lyckligt lottad jag är att jag ändå har rest runt och sett så ofattbart mycket av det här landet som är så vackert. Jag har haft det hur bra som helst hela tiden.
Sämsta tiden: Tro det eller ej, men de sista dagarna under resans gång i Auckland när jag mådde väldigt konstigt eftersom jag inte visste om jag var glad över att åka hem, eller ledsen över att åka hem. Jag var gråtfärdig allt som oftast och jag hade helt enkelt en konstig känsla i kroppen. Allting kommer ju reda sig när jag väl kommer hem, men de sista dagarna på resan var väl "sämst" om jag kan ens uttrycka mig så grovt, just med tanke på att jag inte riktigt kände igen mig själv.
Finaste platsen: Det måste i Queenstown och området runtom, bland annat körningen mot Glenorchy. Det kan ju bero på att det var det första jag fick se av landet och att jag blev jätteimpad av det, men trots att vi har kört så mycket har vi faktiskt inte sett nån plats som har varit finare än Queenstown. Det är ett helt underbart ställe och jag kan tänka mig att det är jäkligt schysst på vintern också.
Och nu när jag har varit i det här landet i dryga en månad kan jag numera säga att jag har...
1. Först och främst besökt Nya Zeeland, vilket har varit mitt drömresmål i nästan 10 år
2. Hyrt bil för första gången i mitt liv
3. Lärt mig köra en automatväxlad bil
4. Hoppat Nevis Bungyjump, Australiasiens högsta bungyjump på 134 meter
5. Tagit mig en tur i Nevis Arc, världens högsta gunga
6. Spelat frisbeegolf
7. Besökt skogen Lothlórien från Sagan om Ringen-filmerna
8. Både legat i, gått upp för och kört både upp och ner för världens brantaste backe - Baldwin Street i Dunedin
9. Sett vilda Hector's delfiner som är världens minsta delfin
10. Hoppat fallskärm från 12 000 fot, ovanför en glaciär dessutom!
11. Sett Mount Cook från ovan
12. Vandrat på Franz Josef Glacier
13. Sett Pancake Rocks vid Punakaiki
14. Druckit limemjölk (Huga!)
15. Paddlat i Abel Tasman National Park, Nya Zeelands minsta nationalpark
16. Sett Split Apple Rock, Nya Zeelands näst mest fotograferade objekt
17. Sett vilda Nya Zeeländska pälssälar
18. Simmat med vilda sälar
19. Sett vilda Dusky delfiner
20. Åkt färjan över mellan sydön och nordön
21. Besökt Nya Zeelands huvudstad - Wellington
22. Åkt Wellington Cable Car
23. Doppat tårna i Nya Zeelands största sjö, Lake Taupo
24. Plockat upp en liftare
25. Klättrat upp för Mount Ruapehu
26. Sett Mount Doom på riktigt
27. Besökt ett av världens mest vulkanaktiva områden
28. Sett på riktig underjordisk och vulkanisk aktivitet
29. Sovit i redig fislukt på grund av all rök från underjorden (Rotorua)
30. Besökt Hobbiton från Sagan om Ringen
31. Kört bil i innerstan i Auckland, Nya Zeelands största stad
32. Blivit påbackad av en annan bil så lacken på min bil repades
Och slutligen...
33. Varit otroligt aktiv när det kommer till aktiviteter och saker att göra. Har nog aldrig varit så här pass aktiv på nån semester, haha!
Dessa platser har jag besökt på Nya Zeeland, i kronologisk ordning:
1. Queenstown
2. Glenorchy
3. Lothlórien (Paradise)
4. Dunedin
5. Christchurch
6. Franz Josef
7. Fox Glacier
8. Punakaiki
9. Nelson
10. Abel Tasman National Park
11. Kaikoura
12. Picton
13. Wellington
14. Taupo
15. Whakapapa Village
16. Mount Ruapehu
17. Waiotapu
18. Rotorua
19. Matamata (Hobbiton)
20. Auckland
På något vis känns det nästan lite overkligt att jag nu ska åka hem. Jag har varit här så länge och vant mig vid att leva ur en resväska, inte stanna mer än ett par dagar på samma ställe, äta nästan i princip bara pasta, aldrig få riktigt rena kläder och oroa sig över om det finns Internet eller inte på det hostelet man kommer komma till. Men nu kommer jag inte behöva tänka på det. Jag kommer kunna ha alla mina rena och väldoftande kläder i min garderob och byrå. Äta underbar svensk husmanskost och kunna ha tillgång till Internet när jag vill på dygnet. Allting kommer kännas så sjukt bekvämt när jag väl kommer hem. Tänk er att ha rena kläder igen! Inga linnen med svettfläckar under armarna, trots att dom nyss har blivit tvättade. Jag kommer äntligen få ha alla mina kläder på mig som jag lämnade kvar hemma. Och för att inte tala om alla mina underbara skor! Och få ta på mig min gosiga vinterjacka och mina supermysiga Puma vinterskor. Jag kommer kunna gå till skafferiet, ta mig en knäckemacka och öppna kylen och ta på Bregott och hushållsost och paprika. Och dricka ett glas ekologisk mellanmjölk till. Fan så obeskrivligt härligt!
Trots allt underbart, obeskrivligt, fantastiskt, roligt, sjukt oförglömligt jag har varit med om på den här långa resan så kommer det bli superskönt att äntligen få komma hem. Dock kommer det nog bli väldigt konstigt att ställa om sig till vardagen därhemma och inse att jag faktiskt inte behöver oroa mig över att jag inte har bokat nytt hostel utan att jag faktiskt bor på ett och samma ställe. Det enda jag behöver "oroa mig" för då är ju istället att betala räkningen varje månad, men jag kommer ändå ha min fasta punkt i min och Fredriks lägenhet.
Jag har haft mina dagar då jag ena stunden har tyckt "Fan så bra jag har det här och så kul jag har det, jag vill inte åka hem. Bara en liiiten stund till vill jag resa". Och andra dagar är det "Jag vill hem och vara i mitt eget hem och slippa trängas i det här jävla köket och vänta på att få duscha eller tvätta". Det kommer troligen inte dröja länge efter min hemkomst då jag kommer bli sjukt deprimerad och rastlös och längta tillbaka så det kommer svida i hjärtat på mig. Men jag vet ju innerst inne att jag vill åka hem och att jag alltid, alltid, alltid kan sticka iväg och resa igen. Visst att det alltid är trist när något underbart kommer till sitt slut, men det var ju lika tråkigt när vi alla skiljdes åt i Cairns, eller när My åkte hem till Sverige till exempel. Men "life goes on" som man säger, och jag har ju fasen inte ens fyllt 20 än och jag vet att jag har otaliga äventyr framför mig i livet.
Måste också säga att det är verkligen helt underbart att resa på det här viset. Att bara kunna åka fram och tillbaka till olika ställen och hitta på nya saker varje dag. Man vet att man har pengar, och att man helt enkelt vill spendera pengar på det man tycker är roligt. Bara hoppa runt från ställe till ställe utan nåt jävla jobb att tänka på, utan bara glida runt och göra nya saker hela tiden. Jag har väl aldrig egentligen tyckt att det har varit ordentligt jobbigt att resa på det här viset, utan det är bara nu när det börjar närma sig hemresa som det slår mig hur skönt det kommer vara att komma hem.
Jag ska inte säga att det här är min första och sista långresa för det varken tror eller hoppas jag på att det är. Min första långresa är det ju såklart men jag hoppas verkligen inte på att det blir den sista, då allt som oftast resedjävulen i mig tar vid. Och jag kan ju bara säga till alla jag känner att om man har tillfälle och möjlighet, tid och pengar - åk! Åk iväg! Åk iväg och se världen! Kanske inte nödvändigtvis göra exakt samma resa som jag har gjort, men ta er iväg och se världen! Det är helt underbart och man växer så otroligt mycket som människa och man ser saker på olika sett och man blir mer öppen och mer ödmjuk. Det känner i alla fall jag att jag har blivit.
Något som kommer vara konstigt är att inte skriva blogg igen måste jag bara säga. Många av mina dagar har kretsat runt om att jag ska ta bilder på allt jag gör för att lägga upp till er där hemma och visa er vad jag har varit med om. Skriva om minsta lilla detalj om de saker jag har sett och gjort så att ni har 100% koll på det jag har upplevt här. Om jag får säga det själv tycker jag att jag har varit väldigt duktig på att hålla er uppdaterade där hemma, och jag hoppas att de flesta av er har haft koll på vad jag har gjort. Jag kommer ha kvar den här bloggen med samma adress även när jag kommer hem eftersom jag förhoppningsvis snart kommer ge mig ut på en ny resa, även om det kanske bara är en kortis. Jag har ju trots allt en äventyrslysten pojkvän som mer än gärna vill se världen tillsammans med mig och då kommer jag allt vara i full fart här på bloggen igen för att hålla er uppdaterade.
Många har frågat mig om jag kommer fortsätta blogga när jag kommer hem, dvs. om min vardag och så, men det tror jag nog inte att jag kommer göra. Jag skapade ju den här bloggen för att ha som en reseblogg, både för er skull att ni ska kunna läsa om mina äventyr och för min egen skull så jag kan skriva av mig. Jag tror dessutom att jag skulle vara en rätt dålig bloggare om jag skulle skriva vardagligen, då det för det mesta säkert skulle bli "Idag har jag inte gjort så mycket" "Vet inte riktigt vad jag ska skriva" och så vidare. Självklart skulle det kanske vara spännande för er att läsa om den kommande flytten till Göteborg och mitt liv där nere, men jag känner inte att jag skulle orka ta mig tid att blogga regelbundet och ta bilder och lägga upp. "Hej, det här åt jag till frukost imorse", är kanske inte så roliga bilder för er att se, haha. Hemma har jag ju också mer regelbunden telefonkontakt med er, och såklart att jag träffar er mycket oftare än vad jag har gjort de senaste sju månaderna så behovet av att skriva av mig och berätta vad jag gör i mitt liv kommer troligen inte vara lika stort som det har varit här. Men vem vet, jag kanske kommer på nån dag att jag såklart måste få berätta för er om mitt liv och att jag skapar en ny blogg där jag bara pratar om mig själv, men så som det känns nu tror jag nog inte att jag kommer skapa en ny blogg. Men om jag skulle välja att göra så, så kommer jag självklart meddela er.
På nåt vis resonerar väl jag som så att Nya Zeeland är ett land man nästan måste åka till i sitt liv. Det är i princip så långt bort från Sverige du kan komma. Det ligger längst ner på kartan och det är så otroligt vackert att oavsett om man är naturmänniska eller inte så blir man verkligen inte besviken. Jag har verkligen upplevt allt jag ville innan jag kom hit, och lite till. Det enda jag verkligen verkligen ville göra var bungyjump och hoppa fallskärm, vilket jag har gjort, och sen har vi ju gjort väldigt mycket mer utöver det. Även fast det tar dryga två dygn att flyga hit, och att det är jäkligt dyrt så är Nya Zeeland ett land jag verkligen rekommenderar till alla jag känner. Och om man tvekar minsta lilla just på grund av avståndet eller pengarna, så kan jag bara säg att man verkligen inte kommer ångra sig när man väl kommer hit. Det kommer vara värt varenda slant, men då ska man ju å andra sidan vara här i ett par veckor så man verkligen får tillfälle att insupa det här landet till fullo. Jag har ju nu åkt kors och tvärs över hela landet men jag känner ändå att jag inte direkt skulle tacka nej till att åka tillbaka hit igen. Det har kanske inte känts som "hem" på samma vis som Australien gör, men jag har ju långt ifrån gjort allt som man kan göra här. Men som sagt, om ni tvekar - gör inte det, åk bara. Det är helt oförglömligt.
Som sagt så känns det ganska mysko att åka hem, och lämna den här resan bakom mig. Minns vid ett tillfälle när vi var i Airlie Beach, då jag skrev på bloggen att jag trivdes så otroligt bra och hade så jäkla kul och att jag inte ens ville åka hem. Min hemlängtan har kommit i vågor men på slutet har jag också känt att sju månader har varit en ganska lagom period att vara borta. Jag har saknat er så sjukt mycket så ni anar inte och det kommer vara helt underbart att få träffa er alla igen. Men jag som älskar att resa så otroligt mycket vet att det här bara är början på mitt resande. Förutsatt att jag inte kommer förlora alla mina pengar och sluta som en uteliggare så vet jag att jag kommer få se mycket mycket mer av världen än det här. Det kommer troligen inte dröja länge innan jag vill ge mig iväg igen, men då kommer jag troligen ta med mig Fredrik eller någon annan som känner sig sugen på reseäventyr.
Även fast det här (troligen) blir mitt sista inlägg på Nya Zeeländsk mark, håll utkik efter ett när jag har kommit hem, då jag kommer skriva lite om hur resan gick och om hur det är att vara tillbaka i Sverige. Jag säger troligen eftersom jag inte vet om jag kommer få tillgång till Internet på Aucklands flygplats, eller kanske när jag är tillbaka i Sydney. Kanske inte kommer skriva på en gång när jag är hemma på fredagkväll, men under helgen kan ni förvänta er ett inlägg. Shit så weird det kommer vara att inte behöva räkna om i tidszoner längre, utan det kommer vara samma tid på dygnet för er som för mig, haha! Förutsatt att mitt svenska SIM-kort funkar och att jag hinner fylla på med pengar så kan jag ringa eller skicka SMS till er när jag är framme, och det gäller väl framförallt mor och far då det oftast är ni som vill veta sådant. Annars kan ju ni ringa mig på fredagkväll, då jag landar in i Göteborg vid 17.20 på eftermiddagen, om jag nu inte skulle hinna fylla på mobilen.
De sista dagarna här när vi har varit i Auckland har jag haft en sån konstig känsla i kroppen inför min hemresa. Vet inte om det är ångest för att jag inte vill åka hem, eller längtan och förväntan för att jag vill åka hem. Jag vet faktiskt inte vad det är. Har varit helt gråtfärdig flera gånger utan att jag egentligen inte vet varför. Jag avlägger en rapport när jag kommer hem som sagt...
Jag har egentligen så otroligt mycket mer att skriva och jag vill ju säga allt jag känner men för att ni inte ska bli sittandes hela natten så rundar jag av nu. Detta tillsammans med Australienresan är helt klart världens bästa resa jag har gjort och jag ångrar inte ett skvatt att jag hade Daniel att dela allting med. Jag har haft så fruktansvärt roligt och upplevt nästan mer än jag kan ta in och jag har trivts så otroligt bra.
De här senaste sju månaderna har verkligen varit de bästa i mitt liv. Jag åker nu hem och är hundratusen gånger rikare på upplevelser och erfarenheter än vad jag var när jag kom hit. Så snart får ni äntligen se min vackra nuna igen! Jag har saknat er av hela mitt hjärta och det kommer bli helt underbart att få träffa er igen.
Nedan får ni också en karta över Nya Zeeland så ni kan se vart vi har varit.
Pussar och kramar på er!
Snart ses vi!
Shopping & bio
Tyvärr var det inte lika fint väder idag här i Auckland som det var igår. Visserligen kom vi hit på eftermiddagen igår då det var jättefint väder, och det klarnade upp och blev fint på eftermiddagen idag också, men förmiddagen förblev molnig. Gick ut vid 10-tiden och begav oss först till Sky Tower. Vi visste att man kunde åka upp i tornet, men det kostade hela $28 och det tyckte jag var rackarns dyrt, men Daniel var sugen på att åka upp, så han for upp medan jag väntade där nere.
Vandrade sedan längs med Queen Street som är huvudshoppinggatan här, och kollade i diverse butiker. Jag trodde att Queen Street skulle vara ungefär lika lång som George Street i Sydney, eftersom jag har lite "Sydney-feeling" i den här stan men den var knappt en tiondel så lång som George Street. Fanns inte så mycket butiker som vi trodde utan det är mest matställen och banker.
Vid lunchtid gick vi till Westfield som är en stor galleria och käkade lite thai/kinamat till lunch. Strosade sen på bakgatorna av Queen Street och där blev jag ett par knallgula gympaskor rikare! Eller det är inga gympaskor, utan sånna i Vans-modell, dvs som man bara pluttar i foten i, utan snören eller kardborreband. Var dessutom 30% rea på dom så dom kostade bara lite över 150 kronor. Perfekt!
När vi kom tillbaka till hostelet var jag som sagt ett par skor rikare, och även en vit bh med avtagbara band, en hårfärg samt lite souvenirer till vissa utvalda därhemma. För Daniels del inhandlades en assnygg ljusgul t-shirt. Jag tog tag och färgade håret på en gång. Det blev bra som vanligt, men jag lyckades kleta färg i hela pannan så jag har nu mörkbruna fläckar lite här och var på huden, haha. Fixade sen lite med mina naglar och Daniel började packa väskan så smått. Käkade sen sista hostelmiddagen bestående av kyckling med indisk masalasås och ris. Imorgon hade vi tänkt lyxa till det med att gå ut och käka på restaurang, så det blev sista middagen à la hostel idag.
Gick sen ut på stan en sväng för att kolla in ett köpcentrum i närheten, men det stängde fem och vi kom dit strax efter sex. Typish. Pallrade oss tillbaka till hostelet och vid halv åtta gick vi mot bion, där vi hade förhandsbokat biljetter för att gå på "Avatar" i 3D på en IMAX biograf. Det har ju varit så mycket snack om Avatar överallt så vi tänkte att vi kunde gå och se den nu när vi är i storstan, så man kunde se den på en stor biograf. Och jääääävlar så stor den var! Jag har egentligen aldrig funderat på skillnaden mellan en "vanlig" biograf och en IMAX biograf, men skillnaden är att bioduken på en IMAX är kanske tre-fyra gånger så stor som en vanlig. Den här IMAX biografen är förövrigt den enda på hela Nya Zeeland.
Filmen höll på i dryga tre timmar och den var faktiskt jäkligt bra. Det är inte så konstigt att det är världens dyraste film, för det är sjukt mycket specialeffekter men allt känns ändå väldigt verkligt. Var mycket coolare att se den i 3D också, vilket jag aldrig har gjort innan. Hade en trevlig kväll och nu sitter jag här långt efter klockan tolv på natten och skriver det här.
Ja, det här blir troligen de sista bilderna jag kommer visa här på bloggen från resandet, då jag imorgon kommer slänga upp en bild på en karta, i samma stuk jag gjorde när jag skrev min sammanfattning om Australien. Imorgon blir det också en sammanfattning om Nya Zeeland så ni kan ju förbereda er på ett långt inlägg imorgon, haha!
Nattinatt! ♥
Vandrade sedan längs med Queen Street som är huvudshoppinggatan här, och kollade i diverse butiker. Jag trodde att Queen Street skulle vara ungefär lika lång som George Street i Sydney, eftersom jag har lite "Sydney-feeling" i den här stan men den var knappt en tiondel så lång som George Street. Fanns inte så mycket butiker som vi trodde utan det är mest matställen och banker.
Vid lunchtid gick vi till Westfield som är en stor galleria och käkade lite thai/kinamat till lunch. Strosade sen på bakgatorna av Queen Street och där blev jag ett par knallgula gympaskor rikare! Eller det är inga gympaskor, utan sånna i Vans-modell, dvs som man bara pluttar i foten i, utan snören eller kardborreband. Var dessutom 30% rea på dom så dom kostade bara lite över 150 kronor. Perfekt!
När vi kom tillbaka till hostelet var jag som sagt ett par skor rikare, och även en vit bh med avtagbara band, en hårfärg samt lite souvenirer till vissa utvalda därhemma. För Daniels del inhandlades en assnygg ljusgul t-shirt. Jag tog tag och färgade håret på en gång. Det blev bra som vanligt, men jag lyckades kleta färg i hela pannan så jag har nu mörkbruna fläckar lite här och var på huden, haha. Fixade sen lite med mina naglar och Daniel började packa väskan så smått. Käkade sen sista hostelmiddagen bestående av kyckling med indisk masalasås och ris. Imorgon hade vi tänkt lyxa till det med att gå ut och käka på restaurang, så det blev sista middagen à la hostel idag.
Gick sen ut på stan en sväng för att kolla in ett köpcentrum i närheten, men det stängde fem och vi kom dit strax efter sex. Typish. Pallrade oss tillbaka till hostelet och vid halv åtta gick vi mot bion, där vi hade förhandsbokat biljetter för att gå på "Avatar" i 3D på en IMAX biograf. Det har ju varit så mycket snack om Avatar överallt så vi tänkte att vi kunde gå och se den nu när vi är i storstan, så man kunde se den på en stor biograf. Och jääääävlar så stor den var! Jag har egentligen aldrig funderat på skillnaden mellan en "vanlig" biograf och en IMAX biograf, men skillnaden är att bioduken på en IMAX är kanske tre-fyra gånger så stor som en vanlig. Den här IMAX biografen är förövrigt den enda på hela Nya Zeeland.
Filmen höll på i dryga tre timmar och den var faktiskt jäkligt bra. Det är inte så konstigt att det är världens dyraste film, för det är sjukt mycket specialeffekter men allt känns ändå väldigt verkligt. Var mycket coolare att se den i 3D också, vilket jag aldrig har gjort innan. Hade en trevlig kväll och nu sitter jag här långt efter klockan tolv på natten och skriver det här.
Ja, det här blir troligen de sista bilderna jag kommer visa här på bloggen från resandet, då jag imorgon kommer slänga upp en bild på en karta, i samma stuk jag gjorde när jag skrev min sammanfattning om Australien. Imorgon blir det också en sammanfattning om Nya Zeeland så ni kan ju förbereda er på ett långt inlägg imorgon, haha!
Nattinatt! ♥
Sky Tower
The streets of Auckland...
Auckland
Sky Tower
Våran gata där vårat hostel ligger
Sky Tower
Sky Tower
Titta där!
Daniel
Snyggingar med 3D-glasögon på bion!
Hobbiton & Auckland
Nu måste jag säga att jag har besökt ett ställe som jag har velat besöka enda sen första Sagan om Ringen filmen kom ut, och sen jag fick veta att man kunde åka dit - Matamata, även känd som Hobsala eller Hobbiton. Vi åkte från Rotorua vid halv nio imorse och kom fram till Matamata ungefär en timme senare. Gick till ett informationscenter och köpte biljetter till Hobbitonturen som skulle avgå vid 10.45. Strosade runt lite i Matamata och Daniel tog sig en kaffe innan vi tog bussen ut dit själva filmandet tog plats.
Har ju fått rätt mycket information om både Matamata och om familjen som äger farmen, så det var inte endast snack om filmerna i sig. Familjen som äger farmen och landet där filmen tog plats heter Alexander och dom har fortfarande får och kor på markerna, så det är privat mark så därför kan man inte bara ta en bil och sticka dit själv och kolla. Vi betalade $58 för turen, vilket var enligt mig ett rimligt pris att betala för det vi fick se. Åkte från Matamata vid 10.45, och kom fram ca. 20 minuter senare.
Egentligen ser hela landskapet runt Matamata ut som The Shire och Hobbiton men vi åkte i alla fall in på en smal grusväg där får sprang löst överallt. Stannade till på diverse ställen och fick veta vart alla skådespelare hade haft sina husvagnar och vart dom hade blivit sminkade osv. Första stoppet medan vi fortfarande satt i bussen var där man kunde se där Frodo och Gandalf träffas i första filmen. När Frodo säger "You're late" och Gandalf svarar "A wizard is never late, Frodo Baggins", så man kunde se den lilla avsatsen Frodo stod uppe på.
Åkte sen ner till parkeringen och började gå vandringen genom själva Hobbiton. Det första man såg var de resterande hobbithålorna som det nu finns 17 stycken kvar av, och vid inspelningen fanns det lite över 30 stycken. Lite varstans satt det foton uppsatta från filmen så man kunde föreställa sig lite lättare hur det såg ut när alltsammans var uppbyggt.
Gick sedan vidare och stod sen under det enorma Party Tree, från första filmen när dom firar Bilbos födelsedag. Stod då på fältet framför trädet där själva festen pågick. Kollade sen in sjön som man kan se när Gandalf och Frodo åker den hästdragna vagnen genom Hobbiton och där stenbron som dom åker över en gång har varit. Där satt det även en skylt med en bild som var tagen ut över området och då berättade våran guide att under inspelningen så var det totalförbud på att ta kort på inspelningsplatsen för eget bruk, så att inga bilder skulle läcka ut innan filmen var klar. Och den här killen som tog det här kortet jobbade med produktionen och visste såklart om fotoförbudet och alla bilder man tog på plats tillhörde New Line Cinema, dvs. filmbolaget som äger rättigheterna till filmen. Och på grund av fotoförbudet så fick den här killen sparken på en gång. Tyckte det var lite kaxigt att dom faktiskt hade satt upp hans bild på området. För det var en jäkligt bra bild, och han visste ju om förbudet, så skyll dig själv säger jag!
En annan intressant historia guiden berättade var att under inspelningen av Hobbiton hade filmbolaget tagit kontakt med Nya Zeelands regering om att det skulle råda flygförbud ovanför inspelningen, och att ingen fick flyga lägre än 5000 meter ovanför. Detta för att ingen skulle kunna ta kort eller filma området från luften. Om det nu trots allt skulle ske, blev flygplatsen där planet skulle landa meddelat, och när planet landade stod Konstapel Blå och väntade och konfiskerade alla kameror och all filmutrustning som fanns ombord, och piloten förlorade även sin licens och skulle aldrig få en chans att få tillbaka den. Trots att alla i flygbranschen visste om detta, hände det ändå två gånger att piloter blev av med sin licens. Vissa kan helt enkelt inte hålla sin nyfikenhet i styr.
Gick sen runt till själva hobbithålorna och vi fick se den där Sam bodde i första filmen, och kullen där han bodde tillsammans med sin fru Rosa i sista filmen. Dom hade inte bevarat den hålan, utan det var bara kullen som var kvar. Den bäst bevarade hålan var ju såklart Bag End, eller Baggershus som den heter på svenska, dvs. där Frodo och Bilbo bodde. Där kunde man gå in, men det var bara ett fyrkantigt rum i jorden, eftersom all inspelning inne i hålorna, skedde i en studio i Wellington, där den mesta av produktionen tog plats.
Våran guide frågade oss vid ett tillfälle om det var någon av oss som kunde prata alviska. Det var väl ett par i gruppen som kunde några få ord (Mellon = Vän, är det enda jag kan). Han berättade då att det var en gång ett par han hade med på sin tur som pratade flytande alviska. Han mindes inte vilket land dom var ifrån, men frun kunde ingen engelska, så mannen som kunde lite engelska, lyssnade på guiden och översatte sen på alviska till sin fru. Det är ju helt jävla sjukt hur långt vissa människor kan gå för att ta del av Sagan om Ringen historien. Men som han sa, att för vissa människor är Sagan om Ringen som Bibeln, och Midgård finns verkligen på riktigt. Det var även en annan kille som var med på en tur som kunde säga exakt vilka hober som hade bott i alla 17 hobålorna som finns kvar. Våran guide berättade bara om den hålan Sam bodde i i första filmen och i sista, och även om Bag End. Inte ens han visste vilka hål som var bebodda av vilka hober.
Vandrade sedan upp ovanför Bag End och hade då samma utsikt som Gandalf och Bilbo hade från första filmen när dom sitter på en bänk och röker pipa i solnedgången. Men det lustiga är att solen går ner åt andra hållet, så när dom spelade in "solnedgången" var det faktiskt jättetidigt på morgonen och det är en soluppgång man ser i filmen. Himlen är dock äkta, så det är ingen fejkad rosa himmel man ser, men det är en soluppgång istället för en solnedgång.
På ett par bilder som jag har så syns det gröna staket runt ett par träd som nyligen har planterats. De träden är till för den kommande filmatiseringen av Bilbo som Peter Jackson faktiskt inte kommer att regissera. Han kommer vara medregissör men det är Guillermo Del Toro som ska vara regissör på Bilbo, och det är inte Ian Holm (som spelar Bilbo i Sagan om Ringen) som ska spela Bilbo i den kommande filmen. Det är på grund av att Bilbo handlar ju om själva Bilbos ungdom, och Ian Holm är ju idag närmre 70 år. Visst att man kan göra mycket med smink, men någon måtta får det väl kanske vara.
Tog massor med kort och jag tyckte det bara var så himla häftigt att stå mitt i Hobbiton, där det hade varit ett sånt pådrag med massa skådespelare och människor. Som mest var det 400 människor på plats samtidigt, och filmatiseringen tog ca. tre månader. Det tog ungefär nio månader att bygga upp hela Hobbiton, och byggnationerna började redan 1999, dvs. för 11 år sen! Dom hade även hjälp från New Zealand Army som bidrog med stora maskiner såsom grävskopor och lastbilar för att gräva upp området och skapa vägar osv. Det är verkligen helt sjukt vilken perfektionist Peter Jackson är, och hur långt han gick för att allt skulle se autentiskt ut.
Vid ett tillfälle när vi stod nere vid sjön sa våran guide att om man tittar 360 grader runt sig fanns det just där ingen bebyggelse, inga hus, inga vägar eller nånting som man skulle kunna relatera till nutid. Allt förutom ett litet skjul långt över sjön. Men det hade blivit förklätt till ett träd under filmandet, och blivit täckt med grenar och löv för att man inte skulle kunna upptäcka det. Jag vet inte om man ser skjulet i filmen, men det är nånting jag allt ska kolla upp.
Hur som helst så är jag verkligen helnöjd med att vi tog den turen. Har hört av många som har åkt på den att det egentligen inte är så mycket att se och att det inte är värt pengarna. Jag tyckte helt klart av de inspelningsplatser vi har besökt här på NZ, att det här har varit den bästa. Landskapet är så otroligt vackert och man känner verkligen igen sig från filmerna. Men jag kan ju säga som så att jag inte direkt kommer se filmerna på samma sätt som förut. Det är inget jag känner har förstört filmerna på nåt sätt, utan tvärtom, att jag nu kommer känna igen mig och tycka att det är kul att jag har varit just där. Jag tyckte i alla fall att det var jättekul att vi åkte dit och det var verkligen värt pengarna.
Vi lämnade sedan Hobbiton och åkte till ett center som ligger i närheten där man kunde vara med på en "farm experience", dvs. kolla på när dom klippte får. Vi var väl inte så sugna på det, även fast det ingick i priset, och vi hade dessutom redan ringt till Kine för att träffas. Hon jobbar på en bondgård bara fem minuter från Hobbiton så hon kom med sin bil och hämtade oss. Jag vette fasen när jag träffade henne sist men det var verkligen jättekul att se henne igen. Så vi tog hennes bil och åkte hem till henne och hon bor hur fint som helst med utsikt över hela det gröna vackra landskapet.
Träffade mamman och pappan i familjen och även deras yngsta tonårsdotter. Satt och pratade lite med henne om hur det hade varit där under själva inspelningen av Sagan om Ringen och hon sa att det var en jäkla cirkus när det höll på. Hon sa att dom hade breddat vägen till dubbel storlek när inspelningen började, eftersom det först bara var en smal grusväg som gick upp till området där dom filmade. Som hon sa, att området där dom bor hade först varit ett tyst och stilla område som nu hade blivit världskänt. Hon sa också att många hade velat döpa om Matamata till Hobbiton, men förslaget hade röstats ner då folk ändå måste inse att Hobbiton inte är en riktig plats, oavsett hur mycket vissa människor vill tro det.
Tog oss lite fika hos Kine och åkte sen en tur runt på gården och fick se några av familjens 240 kor, och vart Kine jobbar om dagarna. Hon skjutsade oss sedan tillbaka till Matamata och jag och Daniel tog våran bil och fräste mot Auckland.
Och här får man verkligen en känsla av att man är i en storstad. Auckland är ju Nya Zeelands största stad med 1,2 miljoner invånare. Auckland påminner faktiskt väldigt mycket om Sydney, bara det att Auckland är mycket mindre och husen är mycket "kortare", dvs. inga riktiga skyskrapor. Det som sticker upp mest är ju Sky Tower, dvs. ett torn i stil med Sydney Tower, och Sky Tower här i Auckland är faktiskt den högsta byggnaden på södra halvklotet med 328 meter. Får se om vi ska ta oss en tur upp där nån dag beroende på hur mycket det kostar.
Vi kom ju rätt så "lämpligt" i rusningstrafiken och visste inte riktigt vart vi skulle parkera. Är ju svindyrt att stå ute på gatan, så vi skulle köra in på en parkering som låg utanför vårat hostel. Precis när vi står på gatan är det en bil som håller på att vända, då han hade parkerat på höger sida av vägen, och skulle köra i motsatt riktning, så han blockerade hela vägen. Han körde in på en parkeringsficka på vänstra sidan av vägen, där jag trodde att han skulle parkera så jag körde ju förbi, även fast han inte hade ställt sig ordentligt i parkeringsfickan. Och då hör vi bara ett reeeeeedigt skrapljud. Jahopp, där rök lacken på vänstra sidan på våran bil, då idioten i bilen hade börjat backa ur parkeringen precis när vi åkte förbi. Jag blev ju skitnervös och helt oorienterad och var nära att köra ner en tant mitt i allt, men jag svänger in på parkeringen vi skulle till, och Daniel öser ut för att plocka idioten i bilen. Jag parkerar och efter en stund kommer Daniel tillbaka och då var det en asiat som knappt kunde nån engelska som hade kört på oss som bara "Solly, solly, my cal is okay". Ja men våran jävla cal är inte okej, då det blev en svart repa längs med hela vänstra bakdörren, och bak mot bakluckan. Daniel sa till honom att han skulle gå tillbaka till mig för att ringa till Jucy (vårat hyrbilsbolag) för att se om vi var tvungen att ta några uppgifter från asiaten. Det tog en stund att komma fram på telefon, men vi har ju full försäkring på bilen så det är inget vi behöver betala och egentligen behövde vi inte snacka med asiaten eftersom allt skulle lösa sig ändå. Men när Daniel gick tillbaka så hade asiaten stuckit så man kan ju undra om han sover gott i natt då han inte vet att vi hade full försäkring så han kanske väntar sig en fet räkning inom kort. Det är som sagt inget att oroa sig för, utan vi har ju försäkring så det är inget vi måste betala för.
Kom till slut in på vårat hostel och checkade in och gick sen ut till bilen igen för att köra till en gata ca. 20 minuters gångväg bort, där det var gratis att parkera. Den halvtimmen vi stod på parkeringen utanför hostelet var vi tvungen att betala $12. Svinigt! Vandrade sen tillbaka genom stan och vi käkade gratis lasagne på hostelet. Okej att det var gratis, men det var en ca. två tuggor "stor" lasagne, om ens det. Så vi gick och handlade lite efteråt och jag tryckte i mig en fralla och torrostade jordnötter och Daniel köpte en glass. Tog det sen lugnt på hostelet hela kvällen.
Imorgon är planen att vi ska ta oss an shoppingen i Auckland och kanske sightseea lite. Vi har ju ändå två hela dagar här så vi behöver inte direkt stressa.
Här har ni ett gäng underbara bilder från dagen. Se och njut och ni som inte har sett filmerna (det måste väl vara mamma och Gunnar som är de enda i hela världen), gör det!
Ha det bra allihopa, jag har det super!
Puss på er
Har ju fått rätt mycket information om både Matamata och om familjen som äger farmen, så det var inte endast snack om filmerna i sig. Familjen som äger farmen och landet där filmen tog plats heter Alexander och dom har fortfarande får och kor på markerna, så det är privat mark så därför kan man inte bara ta en bil och sticka dit själv och kolla. Vi betalade $58 för turen, vilket var enligt mig ett rimligt pris att betala för det vi fick se. Åkte från Matamata vid 10.45, och kom fram ca. 20 minuter senare.
Egentligen ser hela landskapet runt Matamata ut som The Shire och Hobbiton men vi åkte i alla fall in på en smal grusväg där får sprang löst överallt. Stannade till på diverse ställen och fick veta vart alla skådespelare hade haft sina husvagnar och vart dom hade blivit sminkade osv. Första stoppet medan vi fortfarande satt i bussen var där man kunde se där Frodo och Gandalf träffas i första filmen. När Frodo säger "You're late" och Gandalf svarar "A wizard is never late, Frodo Baggins", så man kunde se den lilla avsatsen Frodo stod uppe på.
Åkte sen ner till parkeringen och började gå vandringen genom själva Hobbiton. Det första man såg var de resterande hobbithålorna som det nu finns 17 stycken kvar av, och vid inspelningen fanns det lite över 30 stycken. Lite varstans satt det foton uppsatta från filmen så man kunde föreställa sig lite lättare hur det såg ut när alltsammans var uppbyggt.
Gick sedan vidare och stod sen under det enorma Party Tree, från första filmen när dom firar Bilbos födelsedag. Stod då på fältet framför trädet där själva festen pågick. Kollade sen in sjön som man kan se när Gandalf och Frodo åker den hästdragna vagnen genom Hobbiton och där stenbron som dom åker över en gång har varit. Där satt det även en skylt med en bild som var tagen ut över området och då berättade våran guide att under inspelningen så var det totalförbud på att ta kort på inspelningsplatsen för eget bruk, så att inga bilder skulle läcka ut innan filmen var klar. Och den här killen som tog det här kortet jobbade med produktionen och visste såklart om fotoförbudet och alla bilder man tog på plats tillhörde New Line Cinema, dvs. filmbolaget som äger rättigheterna till filmen. Och på grund av fotoförbudet så fick den här killen sparken på en gång. Tyckte det var lite kaxigt att dom faktiskt hade satt upp hans bild på området. För det var en jäkligt bra bild, och han visste ju om förbudet, så skyll dig själv säger jag!
En annan intressant historia guiden berättade var att under inspelningen av Hobbiton hade filmbolaget tagit kontakt med Nya Zeelands regering om att det skulle råda flygförbud ovanför inspelningen, och att ingen fick flyga lägre än 5000 meter ovanför. Detta för att ingen skulle kunna ta kort eller filma området från luften. Om det nu trots allt skulle ske, blev flygplatsen där planet skulle landa meddelat, och när planet landade stod Konstapel Blå och väntade och konfiskerade alla kameror och all filmutrustning som fanns ombord, och piloten förlorade även sin licens och skulle aldrig få en chans att få tillbaka den. Trots att alla i flygbranschen visste om detta, hände det ändå två gånger att piloter blev av med sin licens. Vissa kan helt enkelt inte hålla sin nyfikenhet i styr.
Gick sen runt till själva hobbithålorna och vi fick se den där Sam bodde i första filmen, och kullen där han bodde tillsammans med sin fru Rosa i sista filmen. Dom hade inte bevarat den hålan, utan det var bara kullen som var kvar. Den bäst bevarade hålan var ju såklart Bag End, eller Baggershus som den heter på svenska, dvs. där Frodo och Bilbo bodde. Där kunde man gå in, men det var bara ett fyrkantigt rum i jorden, eftersom all inspelning inne i hålorna, skedde i en studio i Wellington, där den mesta av produktionen tog plats.
Våran guide frågade oss vid ett tillfälle om det var någon av oss som kunde prata alviska. Det var väl ett par i gruppen som kunde några få ord (Mellon = Vän, är det enda jag kan). Han berättade då att det var en gång ett par han hade med på sin tur som pratade flytande alviska. Han mindes inte vilket land dom var ifrån, men frun kunde ingen engelska, så mannen som kunde lite engelska, lyssnade på guiden och översatte sen på alviska till sin fru. Det är ju helt jävla sjukt hur långt vissa människor kan gå för att ta del av Sagan om Ringen historien. Men som han sa, att för vissa människor är Sagan om Ringen som Bibeln, och Midgård finns verkligen på riktigt. Det var även en annan kille som var med på en tur som kunde säga exakt vilka hober som hade bott i alla 17 hobålorna som finns kvar. Våran guide berättade bara om den hålan Sam bodde i i första filmen och i sista, och även om Bag End. Inte ens han visste vilka hål som var bebodda av vilka hober.
Vandrade sedan upp ovanför Bag End och hade då samma utsikt som Gandalf och Bilbo hade från första filmen när dom sitter på en bänk och röker pipa i solnedgången. Men det lustiga är att solen går ner åt andra hållet, så när dom spelade in "solnedgången" var det faktiskt jättetidigt på morgonen och det är en soluppgång man ser i filmen. Himlen är dock äkta, så det är ingen fejkad rosa himmel man ser, men det är en soluppgång istället för en solnedgång.
På ett par bilder som jag har så syns det gröna staket runt ett par träd som nyligen har planterats. De träden är till för den kommande filmatiseringen av Bilbo som Peter Jackson faktiskt inte kommer att regissera. Han kommer vara medregissör men det är Guillermo Del Toro som ska vara regissör på Bilbo, och det är inte Ian Holm (som spelar Bilbo i Sagan om Ringen) som ska spela Bilbo i den kommande filmen. Det är på grund av att Bilbo handlar ju om själva Bilbos ungdom, och Ian Holm är ju idag närmre 70 år. Visst att man kan göra mycket med smink, men någon måtta får det väl kanske vara.
Tog massor med kort och jag tyckte det bara var så himla häftigt att stå mitt i Hobbiton, där det hade varit ett sånt pådrag med massa skådespelare och människor. Som mest var det 400 människor på plats samtidigt, och filmatiseringen tog ca. tre månader. Det tog ungefär nio månader att bygga upp hela Hobbiton, och byggnationerna började redan 1999, dvs. för 11 år sen! Dom hade även hjälp från New Zealand Army som bidrog med stora maskiner såsom grävskopor och lastbilar för att gräva upp området och skapa vägar osv. Det är verkligen helt sjukt vilken perfektionist Peter Jackson är, och hur långt han gick för att allt skulle se autentiskt ut.
Vid ett tillfälle när vi stod nere vid sjön sa våran guide att om man tittar 360 grader runt sig fanns det just där ingen bebyggelse, inga hus, inga vägar eller nånting som man skulle kunna relatera till nutid. Allt förutom ett litet skjul långt över sjön. Men det hade blivit förklätt till ett träd under filmandet, och blivit täckt med grenar och löv för att man inte skulle kunna upptäcka det. Jag vet inte om man ser skjulet i filmen, men det är nånting jag allt ska kolla upp.
Hur som helst så är jag verkligen helnöjd med att vi tog den turen. Har hört av många som har åkt på den att det egentligen inte är så mycket att se och att det inte är värt pengarna. Jag tyckte helt klart av de inspelningsplatser vi har besökt här på NZ, att det här har varit den bästa. Landskapet är så otroligt vackert och man känner verkligen igen sig från filmerna. Men jag kan ju säga som så att jag inte direkt kommer se filmerna på samma sätt som förut. Det är inget jag känner har förstört filmerna på nåt sätt, utan tvärtom, att jag nu kommer känna igen mig och tycka att det är kul att jag har varit just där. Jag tyckte i alla fall att det var jättekul att vi åkte dit och det var verkligen värt pengarna.
Vi lämnade sedan Hobbiton och åkte till ett center som ligger i närheten där man kunde vara med på en "farm experience", dvs. kolla på när dom klippte får. Vi var väl inte så sugna på det, även fast det ingick i priset, och vi hade dessutom redan ringt till Kine för att träffas. Hon jobbar på en bondgård bara fem minuter från Hobbiton så hon kom med sin bil och hämtade oss. Jag vette fasen när jag träffade henne sist men det var verkligen jättekul att se henne igen. Så vi tog hennes bil och åkte hem till henne och hon bor hur fint som helst med utsikt över hela det gröna vackra landskapet.
Träffade mamman och pappan i familjen och även deras yngsta tonårsdotter. Satt och pratade lite med henne om hur det hade varit där under själva inspelningen av Sagan om Ringen och hon sa att det var en jäkla cirkus när det höll på. Hon sa att dom hade breddat vägen till dubbel storlek när inspelningen började, eftersom det först bara var en smal grusväg som gick upp till området där dom filmade. Som hon sa, att området där dom bor hade först varit ett tyst och stilla område som nu hade blivit världskänt. Hon sa också att många hade velat döpa om Matamata till Hobbiton, men förslaget hade röstats ner då folk ändå måste inse att Hobbiton inte är en riktig plats, oavsett hur mycket vissa människor vill tro det.
Tog oss lite fika hos Kine och åkte sen en tur runt på gården och fick se några av familjens 240 kor, och vart Kine jobbar om dagarna. Hon skjutsade oss sedan tillbaka till Matamata och jag och Daniel tog våran bil och fräste mot Auckland.
Och här får man verkligen en känsla av att man är i en storstad. Auckland är ju Nya Zeelands största stad med 1,2 miljoner invånare. Auckland påminner faktiskt väldigt mycket om Sydney, bara det att Auckland är mycket mindre och husen är mycket "kortare", dvs. inga riktiga skyskrapor. Det som sticker upp mest är ju Sky Tower, dvs. ett torn i stil med Sydney Tower, och Sky Tower här i Auckland är faktiskt den högsta byggnaden på södra halvklotet med 328 meter. Får se om vi ska ta oss en tur upp där nån dag beroende på hur mycket det kostar.
Vi kom ju rätt så "lämpligt" i rusningstrafiken och visste inte riktigt vart vi skulle parkera. Är ju svindyrt att stå ute på gatan, så vi skulle köra in på en parkering som låg utanför vårat hostel. Precis när vi står på gatan är det en bil som håller på att vända, då han hade parkerat på höger sida av vägen, och skulle köra i motsatt riktning, så han blockerade hela vägen. Han körde in på en parkeringsficka på vänstra sidan av vägen, där jag trodde att han skulle parkera så jag körde ju förbi, även fast han inte hade ställt sig ordentligt i parkeringsfickan. Och då hör vi bara ett reeeeeedigt skrapljud. Jahopp, där rök lacken på vänstra sidan på våran bil, då idioten i bilen hade börjat backa ur parkeringen precis när vi åkte förbi. Jag blev ju skitnervös och helt oorienterad och var nära att köra ner en tant mitt i allt, men jag svänger in på parkeringen vi skulle till, och Daniel öser ut för att plocka idioten i bilen. Jag parkerar och efter en stund kommer Daniel tillbaka och då var det en asiat som knappt kunde nån engelska som hade kört på oss som bara "Solly, solly, my cal is okay". Ja men våran jävla cal är inte okej, då det blev en svart repa längs med hela vänstra bakdörren, och bak mot bakluckan. Daniel sa till honom att han skulle gå tillbaka till mig för att ringa till Jucy (vårat hyrbilsbolag) för att se om vi var tvungen att ta några uppgifter från asiaten. Det tog en stund att komma fram på telefon, men vi har ju full försäkring på bilen så det är inget vi behöver betala och egentligen behövde vi inte snacka med asiaten eftersom allt skulle lösa sig ändå. Men när Daniel gick tillbaka så hade asiaten stuckit så man kan ju undra om han sover gott i natt då han inte vet att vi hade full försäkring så han kanske väntar sig en fet räkning inom kort. Det är som sagt inget att oroa sig för, utan vi har ju försäkring så det är inget vi måste betala för.
Kom till slut in på vårat hostel och checkade in och gick sen ut till bilen igen för att köra till en gata ca. 20 minuters gångväg bort, där det var gratis att parkera. Den halvtimmen vi stod på parkeringen utanför hostelet var vi tvungen att betala $12. Svinigt! Vandrade sen tillbaka genom stan och vi käkade gratis lasagne på hostelet. Okej att det var gratis, men det var en ca. två tuggor "stor" lasagne, om ens det. Så vi gick och handlade lite efteråt och jag tryckte i mig en fralla och torrostade jordnötter och Daniel köpte en glass. Tog det sen lugnt på hostelet hela kvällen.
Imorgon är planen att vi ska ta oss an shoppingen i Auckland och kanske sightseea lite. Vi har ju ändå två hela dagar här så vi behöver inte direkt stressa.
Här har ni ett gäng underbara bilder från dagen. Se och njut och ni som inte har sett filmerna (det måste väl vara mamma och Gunnar som är de enda i hela världen), gör det!
Ha det bra allihopa, jag har det super!
Puss på er
Gollumstaty i Matamata
Hobbiton
Hobbiton
Hej Hobbiton
Hobhålor
Sjön där stenbron gick över
Sams hus från första filmen
The Party Tree
Hobbiton
Bag End
Bag End
Titta en hob!
Hobbiton
Från själva filmen
Hobbiton
En till hob!
Hej Kine!
Köra bil
Framme i Auckland
Rotorua
Då är vi framme på näst sista stoppet innan Auckland - Rotorua. Lämnade Taupo vid åttatiden imorse och stack iväg. Är ju bara ca. 8 mil mellan Taupo och Rotorua, men vi ville stanna till vid Waiotapu, vilket är ett av världens mest vulkanrika områden där man kan få sig en smak av massa underjordisk och vulkanisk aktivitet.
Var inte så svårt att hitta dit, och så fort vi klev ur bilen slogs vi av den rediga fislukten. Det stank verkligen ruttna ägg på hela stället på grund av all underjordisk aktivitet. Det var rökigt och dimmigt överallt då jorden spottar ur sig massa rök. Gick in till informationscentret och man var tvungen att köpa en biljett på $30 för att komma in parken. Tyckte väl att det var lite väl dyrt, men vi betalade och gick in i alla fall.
Och trots att det luktar ruttna ägg överallt så vänjer man sig rätt snabbt vid stanken när man ser vad häftiga saker jorden har för sig. Det bubblar lera och det kokar vatten överallt och det är sjukt coola färger i både vattnet och på stenarna. Jag kan ju i princip ingenting om vad som händer när vulkaner bildas osv, så fråga mig inte, haha. Jäkligt häftigt att se att naturen själv kan koka vatten i stora pooler och att lera kan bli så het att den bubblar av sig själv.
Vi hade läst att det också skulle finnas en gejser vid namn Lady Knox Geyser i närheten som punktligt skulle spruta upp vatten upp till 21 meter klockan 10.15 varje dag. Så vi gick först en tur i parken och åkte sedan vidare till gejsern. Kom dit och runt själva stenformationen som är gejsern, var det massa bänkar som var byggda likt en amfiteater så man skulle kunna sitta och se på spektaklet. Vi tyckte att det kändes lite tillgjort men vi räknade ändå med att gejsern skulle spruta ut vatten vid kvart över tio. Men kvart över tio blev den och vi såg ingen action. Och om vi tyckte att det var lite tillgjort med amfiteatern så blev det ju inte mycket bättre när en gubbe kommer ut med mikrofon och börjar snacka om gejsern. Och till slut säger han att "Om man pluttar i en sån här tablett bestående av (nåt naturligt medel) så blir det en kemisk reaktion så gejsern sprutar ut vatten". Och där satt vi och trodde att gejsern skulle spruta ut vatten helt naturligt, när allt bara var helt tillgjort. Då kan ju vem som helst gå och plutta i en sån där tablett och få gejsern att spruta vatten. Sjukt dåligt. Men han stoppade i en tablett i gejsern i alla fall och efter ett par minuter börjar gejsern sakta men säkert pumpa ut vatten och efter en stund sprutade det rakt upp som en vattenslang. Vi som trodde att det skulle mullra lite och sen whoooooooosh! Vatten rakt upp i luften. Men icke. Så vi stannade en stund och kollade med gick rätt snabbt mot bilen igen då vi tyckte det var lite töntigt att det inte var "på riktigt".
Åkte sen vidare i området till några Mud Pools, dvs. pooler av kokande lera. Leran ser så tjock och mysig ut att man helst av allt vill hoppa i och smörja in sig i den, men med tanke på att den kokar kanske inte det är en sån bra idé, haha. Tog lite bilder och åkte sedan tillbaka till första stället där vi var för att gå en längre sträcka. För området runt all vulkanisk aktivitet var indelad i tre streckor, en som var 1 km lång, en som var 2 km och en som var 3 km. Vi hann bara gå den första innan vi åkte till gejsern, så vi tog både den andra och tredje vandringen innan vi gick tillbaka till bilen och åkte mot Rotorua.
När vi kom fram hittade vi rätt till vårat hostel men vi var lite tidiga så vårat rum var inte färdigt. Lämnade av baggaget i deras baggagerum och gick ut på stan en sväng. Vi började bli lite hungriga så vi gick till en restaurang och käkade lite lunch. Gick sen tillbaka till hostelet och då kunde vi checka in, så vi fick tillgång till vårat rum och sen gick vi ner till sjön för att lägga oss och sola. Är så jäkla skönt att det är varmt och skönt väder, istället för att det ska regna och ha sig. Så vi låg och solade ett par timmar innan vi gick och köpte mat.
Och middagen var ju också en jävla historia. Bestämde oss för att äta kycklingschnitzel, ris och bearnaisesås till middag, så vi köpte färsk schnitzel, dvs. inte fryst, och färdig bearnaisesås på påse. Kom tillbaka till hostelet och bearnaisesåsen såg för det första inte ut som bearnaisesås, och enligt Daniel smakade den skit så vi hällde faktiskt ut den. Då det skulle då bli schnitzel och ris. Så när allt var klart och vi skulle käka så skär Daniel en bit av sin schnitzel och på en gång spottar han ut en seg bit. Tar en till tugga och spottar sen ut nåt svart. Så börjar vi skala av paneringen från kyckligen och ser att det är världens tjockaste fett/skinnlager och det gick inte ens att skära igenom kyckligen för den var så seg och full med senor och fett. Vi blev totalt jävla äcklade och kunde inte äta, även fast jag inte ens hade smakat. Men det var som Daniel sa "Äter verkligen folk det här?". Bara för det är panering på, så väljer man dom vidrigaste bitarna på kyckligen och tror att man kan gömma det under paneringen. Och jag trodde att färsk schnitzel kanske skulle vara lite bättre och finare kvalité än den man köper fryst, men ack så fel jag hade. Så vi gick tillbaka till affären och köpte nudlar istället. På eftermiddagen gick vi oss en promenad ner till hamnen och köpte oss varsin glass.
Imorgon då fräser vi till Auckland, men vi ska stanna till i Matamata för att åka en tur i The Shire och Hobsala. Och för er som inte vet det så jobbar Kristin (eller Kine som hon kallas) här på Nya Zeeland, en kompis från Konäs hemma, och hon har rest runt från gård till gård och jobbat sen i oktober. Och hon jobbar just nu på en gård bara ett par kilometer från Matamata, så imorgon efter jag och Daniel har tagit Hobsala-turen så ska vi träffa henne en sväng. Ska bli rackarns kul att träffa nån hemifrån, och framförallt henne eftersom jag inte har träffat henne på hur länge som helst. Så efter turen ska hon komma och hämta oss och sen får vi se vad vi hittar på. Hur som, så måste ju vi vara i Auckland på eftermiddagen/kvällen så vi stannar kanske inte så jättelänge.
Rotorua i sig är en ganska trevlig stad, och det är tydligen en av Nya Zeelands största turiststäder, trots att det luktar prutt i hela stan. Det beror troligen på att det just är så mycket vulkanisk aktivitet i området. Stan är även känd för att ha jättemånga spas och många hotell har även varma pooler och spabehandlingar att erbjuda. Vi gick till ett spa för vi var rätt sugna på att bada i lerbad och få nån behandling, så vi gick dit på förmiddagen och fick lite prisuppgifter och sa att vi skulle fundera på saken. Bestämde oss i alla fall till slut att Daniel skulle ta ett lerbad och jag skulle ta ett lerbad bara för fötterna. Men när vi kommer dit på eftermiddagen hade dom bara en ledig tid kvar, och det var en timme senare, och vi var just då på väg ner till sjön för att sola. Så vi struntade i det, även fast vi var rätt sugna på det. Lite trist eftersom det egentligen var enda anledningen till varför vi ville åka till Rotorua. Men jag är i alla fall glad att vi stannade till vid Waiutapu så vi fick se lite lera och vulkanisk aktivitet i alla fall.
Så imorgon blir det en tur i Hobsala vilket jag verkligen ser fram emot. Det kan jag säga att jag har velat göra enda sen jag såg filmerna, och jag fick veta att man kunde ta en sån tur. Så vänta med spänning på bilderna!
Kan ju bara säga att vissa av bilderna från dagen ser rätt suddiga ut, men det är bara för att det ryker så otroligt mycket överallt, och när man tar kort på rök, ja då ser det ut som att det är suddigt.
Puss puss
Var inte så svårt att hitta dit, och så fort vi klev ur bilen slogs vi av den rediga fislukten. Det stank verkligen ruttna ägg på hela stället på grund av all underjordisk aktivitet. Det var rökigt och dimmigt överallt då jorden spottar ur sig massa rök. Gick in till informationscentret och man var tvungen att köpa en biljett på $30 för att komma in parken. Tyckte väl att det var lite väl dyrt, men vi betalade och gick in i alla fall.
Och trots att det luktar ruttna ägg överallt så vänjer man sig rätt snabbt vid stanken när man ser vad häftiga saker jorden har för sig. Det bubblar lera och det kokar vatten överallt och det är sjukt coola färger i både vattnet och på stenarna. Jag kan ju i princip ingenting om vad som händer när vulkaner bildas osv, så fråga mig inte, haha. Jäkligt häftigt att se att naturen själv kan koka vatten i stora pooler och att lera kan bli så het att den bubblar av sig själv.
Vi hade läst att det också skulle finnas en gejser vid namn Lady Knox Geyser i närheten som punktligt skulle spruta upp vatten upp till 21 meter klockan 10.15 varje dag. Så vi gick först en tur i parken och åkte sedan vidare till gejsern. Kom dit och runt själva stenformationen som är gejsern, var det massa bänkar som var byggda likt en amfiteater så man skulle kunna sitta och se på spektaklet. Vi tyckte att det kändes lite tillgjort men vi räknade ändå med att gejsern skulle spruta ut vatten vid kvart över tio. Men kvart över tio blev den och vi såg ingen action. Och om vi tyckte att det var lite tillgjort med amfiteatern så blev det ju inte mycket bättre när en gubbe kommer ut med mikrofon och börjar snacka om gejsern. Och till slut säger han att "Om man pluttar i en sån här tablett bestående av (nåt naturligt medel) så blir det en kemisk reaktion så gejsern sprutar ut vatten". Och där satt vi och trodde att gejsern skulle spruta ut vatten helt naturligt, när allt bara var helt tillgjort. Då kan ju vem som helst gå och plutta i en sån där tablett och få gejsern att spruta vatten. Sjukt dåligt. Men han stoppade i en tablett i gejsern i alla fall och efter ett par minuter börjar gejsern sakta men säkert pumpa ut vatten och efter en stund sprutade det rakt upp som en vattenslang. Vi som trodde att det skulle mullra lite och sen whoooooooosh! Vatten rakt upp i luften. Men icke. Så vi stannade en stund och kollade med gick rätt snabbt mot bilen igen då vi tyckte det var lite töntigt att det inte var "på riktigt".
Åkte sen vidare i området till några Mud Pools, dvs. pooler av kokande lera. Leran ser så tjock och mysig ut att man helst av allt vill hoppa i och smörja in sig i den, men med tanke på att den kokar kanske inte det är en sån bra idé, haha. Tog lite bilder och åkte sedan tillbaka till första stället där vi var för att gå en längre sträcka. För området runt all vulkanisk aktivitet var indelad i tre streckor, en som var 1 km lång, en som var 2 km och en som var 3 km. Vi hann bara gå den första innan vi åkte till gejsern, så vi tog både den andra och tredje vandringen innan vi gick tillbaka till bilen och åkte mot Rotorua.
När vi kom fram hittade vi rätt till vårat hostel men vi var lite tidiga så vårat rum var inte färdigt. Lämnade av baggaget i deras baggagerum och gick ut på stan en sväng. Vi började bli lite hungriga så vi gick till en restaurang och käkade lite lunch. Gick sen tillbaka till hostelet och då kunde vi checka in, så vi fick tillgång till vårat rum och sen gick vi ner till sjön för att lägga oss och sola. Är så jäkla skönt att det är varmt och skönt väder, istället för att det ska regna och ha sig. Så vi låg och solade ett par timmar innan vi gick och köpte mat.
Och middagen var ju också en jävla historia. Bestämde oss för att äta kycklingschnitzel, ris och bearnaisesås till middag, så vi köpte färsk schnitzel, dvs. inte fryst, och färdig bearnaisesås på påse. Kom tillbaka till hostelet och bearnaisesåsen såg för det första inte ut som bearnaisesås, och enligt Daniel smakade den skit så vi hällde faktiskt ut den. Då det skulle då bli schnitzel och ris. Så när allt var klart och vi skulle käka så skär Daniel en bit av sin schnitzel och på en gång spottar han ut en seg bit. Tar en till tugga och spottar sen ut nåt svart. Så börjar vi skala av paneringen från kyckligen och ser att det är världens tjockaste fett/skinnlager och det gick inte ens att skära igenom kyckligen för den var så seg och full med senor och fett. Vi blev totalt jävla äcklade och kunde inte äta, även fast jag inte ens hade smakat. Men det var som Daniel sa "Äter verkligen folk det här?". Bara för det är panering på, så väljer man dom vidrigaste bitarna på kyckligen och tror att man kan gömma det under paneringen. Och jag trodde att färsk schnitzel kanske skulle vara lite bättre och finare kvalité än den man köper fryst, men ack så fel jag hade. Så vi gick tillbaka till affären och köpte nudlar istället. På eftermiddagen gick vi oss en promenad ner till hamnen och köpte oss varsin glass.
Imorgon då fräser vi till Auckland, men vi ska stanna till i Matamata för att åka en tur i The Shire och Hobsala. Och för er som inte vet det så jobbar Kristin (eller Kine som hon kallas) här på Nya Zeeland, en kompis från Konäs hemma, och hon har rest runt från gård till gård och jobbat sen i oktober. Och hon jobbar just nu på en gård bara ett par kilometer från Matamata, så imorgon efter jag och Daniel har tagit Hobsala-turen så ska vi träffa henne en sväng. Ska bli rackarns kul att träffa nån hemifrån, och framförallt henne eftersom jag inte har träffat henne på hur länge som helst. Så efter turen ska hon komma och hämta oss och sen får vi se vad vi hittar på. Hur som, så måste ju vi vara i Auckland på eftermiddagen/kvällen så vi stannar kanske inte så jättelänge.
Rotorua i sig är en ganska trevlig stad, och det är tydligen en av Nya Zeelands största turiststäder, trots att det luktar prutt i hela stan. Det beror troligen på att det just är så mycket vulkanisk aktivitet i området. Stan är även känd för att ha jättemånga spas och många hotell har även varma pooler och spabehandlingar att erbjuda. Vi gick till ett spa för vi var rätt sugna på att bada i lerbad och få nån behandling, så vi gick dit på förmiddagen och fick lite prisuppgifter och sa att vi skulle fundera på saken. Bestämde oss i alla fall till slut att Daniel skulle ta ett lerbad och jag skulle ta ett lerbad bara för fötterna. Men när vi kommer dit på eftermiddagen hade dom bara en ledig tid kvar, och det var en timme senare, och vi var just då på väg ner till sjön för att sola. Så vi struntade i det, även fast vi var rätt sugna på det. Lite trist eftersom det egentligen var enda anledningen till varför vi ville åka till Rotorua. Men jag är i alla fall glad att vi stannade till vid Waiutapu så vi fick se lite lera och vulkanisk aktivitet i alla fall.
Så imorgon blir det en tur i Hobsala vilket jag verkligen ser fram emot. Det kan jag säga att jag har velat göra enda sen jag såg filmerna, och jag fick veta att man kunde ta en sån tur. Så vänta med spänning på bilderna!
Kan ju bara säga att vissa av bilderna från dagen ser rätt suddiga ut, men det är bara för att det ryker så otroligt mycket överallt, och när man tar kort på rök, ja då ser det ut som att det är suddigt.
Puss puss
Hej Waiotapu
Lera
Fis!
Coola grejer
Daniel vid Champagne Pools
Artist's Palette
Devil's Bath
Lady Knox Geyser
Vatten
Gejser
Lera!
Mud Pools
Mud Pools
Tufft
Mera tuffa saker
Vattenfall
Framme i Rotorua
Lunch
Lake Rotorua
Lake Rotorua
Sola!
Hej gäss
Taupo och Mount Doom
Lämnade huvudstaden Wellington vid halv åtta i fredagsmorse. Var ju återigen tvungen att hämta ut bilen tidigt så vi skulle betala nattaxan i parkeringshuset istället för per timme. Men precis som i torsdags så var kassan obemannad så för två dygns parkering i Wellington betalade vi bara $12 som det kostade mellan 10 på morgonen och 18 på kvällen när vi stod i torsdags. Och vi som trodde att det skulle sluta på alldeles för mycket. Super!
Var inga problem att ta sig ut från storstan och ut på motorvägen. Stannade till och tankade och jag körde i dryga två timmar innan vi bytte. Kom fram till Taupo vid 13-tiden och hittade vårat hostel på en gång. Är ett väldigt fräscht hotel som samtidigt är väldigt mysigt. Bor i ett eget rum med eget badrum så det är perfekt. Gick sen ut en sväng på stan och gjorde som vi alltid gör när vi har kommit till ett nytt ställe - letar upp ett informationscenter för att ta lite broschyrer om den kommande utflykten dagen efter.
Vi har ju alltid vetat att vi ville åka till Mount Doom från Sagan om Ringen, eller Mount Ngauruhoe som det heter på riktigt. Hittade en broschyr om det där det stod att man kunde ta en 18 kilometer lång vandring som skulle ta 8 timmar och man var dessutom tvungen att ha rediga vandringskängor, regn- eller vindjacka och byxor och massa annan utrustning som inte vi har. Daniel frågade en otrevlig kärring i kassan på informationscentret om det fanns något annat alternativ eftersom vi egentligen bara vill se Mount Doom och inte nödvändigtvis gå en lång vandring, men enligt henne fanns det bara det alternativet.
Så vi vandrade genom stan och var lite irriterade att vi hade bokat två nätter i Taupo då Mount Doom var det enda vi ville göra här, och Taupo egentligen bara är en liten håla där det inte finns allt för mycket att göra. När vi stod och väntade på att checka in så tog jag en broschyr om att man kunde gå en tur för att se Nya Zeelands största vulkan och när vi kom tillbaka från stan började Daniel lite planlöst kolla i broschyren. Jag hade knappt tittat i den innan, men när då Daniel kollade upptäckte han att det stod att man kunde gå antingen en 30 minuters promenad eller åka upp med en lift (typ en fyrstolslift) och då få utsikt över Mount Ngauruhoe. Ringde och frågade företaget som var ansvariga för broschyren och frågade vad detta skulla kosta. Inte en spänn! 30 minutersturen är gratis och bara $23 för att åka upp i liften. Som givet! Så då var problemet löst för vad vi skulle hitta på på lördagen.
På eftermiddagen gjorde vi lite korv med mos till middag och gick sen ner en sväng till Lake Taupo. Och för första gången sen vi lämnade Queenstown var det strålande sol och jättevarmt och skönt väder trots att klockan var över 18 när vi gick ner till sjön. Även fast jag är trött på sommar och sol och kan knappt vänta tills jag kommer hem till vintern och kylan så var det väldigt skönt med lite finväder till skillnad från allt jävla regn vi har haft de senaste veckorna. Det var till och med så pass att kortshortsen åkte på och långtröjan åkte av. Jätteskönt.
När vi kom tillbaka till hostelet bokade vi även boende i Rotorua dit vi åker på söndag. Stannar i Rotorua en natt och far sen upp till Auckland på måndag, där vi på vägen stannar till i Matamata, där Hobbiton från Sagan om Ringen utspelades. Så nu har vi bokat de resterande nätterna på resan så vi vet lite mer hur vi ska planera med pengar och så. Känns bra att ha lite koll på saker och ting.
Imorse var vi uppe vid 9 för att fara iväg mot Wakapapa Village där Mount Doom ligger, som ligger ca. 10 mil från Taupo. Åkte först till Turangi som ligger 5 mil från Taupo och där var vi lite osäkra på vilken väg vi skulle ta, så Daniel gick in på ett informationscenter och frågade. När han kom ut igen och jag körde ut från parkeringen så kommer en kille med stor ryggsäck emot oss och viftar att vi ska veva ner rutan. Då visar det sig att han hade hört Daniel där inne om vart vi skulle, och han skulle ungefär hälften, så han frågade om han kunde få lift. Klart han kunde få det! Han var jättetrevlig, i 25-års åldern från Californien. Han hade liftat runt Nya Zeeland sen i november och nu skulle han till en sjö i närheten av dit vi skulle, för att fiska forell. Så vi släppte av honom längs vägen och han var så tacksam.
Vi fräste på, och man såg själva vulkanen Mount Ngauruhoe och den ser precis ut som i filmen, bortsett från att den inte spottade ur sig massa lava, haha. Körde upp till Wakapapa Village, och sen vidare ett par kilometer upp till skidområdet där vi skulle ta liften ifrån. För på vintern är området runt Mount Ngauruhoe ett jättestort skidområde. Och då kan jag säga att vi körde verkligen genom hjärtat i Mordor på väg upp mot skidområdet. Det var sten, sten och åter sten överallt och kargt vulkanlandskap. Kan förstå varför Peter Jackson valde att filma en sån otrevlig plats som Mordor där ute. När vi kom fram gick och köpte biljetter till stolsliften och jag fick låna en jacka eftersom jag inte hade så mycket kläder på mig samt att det blåser rätt mycket uppe på toppen. Åkte upp på Mount Ruapehu, som är det man åker skidor på för att ta oss upp till toppen för att få en schysst utsikt över Mount Doom.
Åkte två stolsliftar upp, och när vi kommer upp frågade vi liftgubben vart vi skulle gå. "Dit upp" säger han och pekar. Sjuuukt långt upp på berget skulle vi. Jaja, det är väl bara att börja gå då. Så vi vandrar uppåt och första biten var rätt enkel, då man klättrade upp för stora stenar. Men resten av vägen var liiite värre. Tänk er en stor sandstrand, med svart sand och grus. Så placerar ni sandstranden upp på ett brant berg, och försöker sen att gå uppåt. Man går två steg upp och ett steg ner. Man sjunker ner, man snubblar, man får sand i skorna och det är helt överjävligt att gå uppför. Visst att jag har väldigt dålig kondition också, men fasen så jobbigt det var att försöka ta sig uppåt i sanden. Men vi tog oss upp till hälften ungefär och där hade vi supernice utsikt över Mount Doom. Var lite läskigt eftersom det inte fanns några avspärrningar eller staket nånstans, och på de flesta ställena stupar berget rakt ner. Men vi satte oss på en liten bergstopp och tog lite kort och vandrade sedan ner igen. Tog oss kanske 45 minuter att gå upp men vi var nere på dryga en kvart. Tyckte det var lite onödigt att gå hela vägen upp, då vi hade väldigt bra utsikt över Mount Doom där på halva vägen. Men trots att vi bara gick hälften var vi ändå uppe på över 2000 meters höjd.
Åkte sen tillbaka mot Taupo och det tog oss nästan två timmar. För tydligen är det nån stafett mellan Turangi och Taupo idag, vilket gjorde att hastigheten var nere på 30 km/h på grund av alla löpare längs vägen. Vi var tillbaka i Taupo strax innan fyra, och solen har skinit hela dagen och det har varit varmt och skönt så vi gick ner till sjön och la oss och solade i ett par timmar. Käkade hostelets $5 chili con carne till middag och tog det bara lungt resten av kvällen.
Imorgon bär det då av till Rotorua, dit det bara är ca. 8 mil, men vi har lite planer på att stanna till på ett ställe längs vägen.
7 månader sen jag lämnade Sverige idag. Men hemresan närmar sig med stormsteg. 5 days to go!
Puss och kram på er
Var inga problem att ta sig ut från storstan och ut på motorvägen. Stannade till och tankade och jag körde i dryga två timmar innan vi bytte. Kom fram till Taupo vid 13-tiden och hittade vårat hostel på en gång. Är ett väldigt fräscht hotel som samtidigt är väldigt mysigt. Bor i ett eget rum med eget badrum så det är perfekt. Gick sen ut en sväng på stan och gjorde som vi alltid gör när vi har kommit till ett nytt ställe - letar upp ett informationscenter för att ta lite broschyrer om den kommande utflykten dagen efter.
Vi har ju alltid vetat att vi ville åka till Mount Doom från Sagan om Ringen, eller Mount Ngauruhoe som det heter på riktigt. Hittade en broschyr om det där det stod att man kunde ta en 18 kilometer lång vandring som skulle ta 8 timmar och man var dessutom tvungen att ha rediga vandringskängor, regn- eller vindjacka och byxor och massa annan utrustning som inte vi har. Daniel frågade en otrevlig kärring i kassan på informationscentret om det fanns något annat alternativ eftersom vi egentligen bara vill se Mount Doom och inte nödvändigtvis gå en lång vandring, men enligt henne fanns det bara det alternativet.
Så vi vandrade genom stan och var lite irriterade att vi hade bokat två nätter i Taupo då Mount Doom var det enda vi ville göra här, och Taupo egentligen bara är en liten håla där det inte finns allt för mycket att göra. När vi stod och väntade på att checka in så tog jag en broschyr om att man kunde gå en tur för att se Nya Zeelands största vulkan och när vi kom tillbaka från stan började Daniel lite planlöst kolla i broschyren. Jag hade knappt tittat i den innan, men när då Daniel kollade upptäckte han att det stod att man kunde gå antingen en 30 minuters promenad eller åka upp med en lift (typ en fyrstolslift) och då få utsikt över Mount Ngauruhoe. Ringde och frågade företaget som var ansvariga för broschyren och frågade vad detta skulla kosta. Inte en spänn! 30 minutersturen är gratis och bara $23 för att åka upp i liften. Som givet! Så då var problemet löst för vad vi skulle hitta på på lördagen.
På eftermiddagen gjorde vi lite korv med mos till middag och gick sen ner en sväng till Lake Taupo. Och för första gången sen vi lämnade Queenstown var det strålande sol och jättevarmt och skönt väder trots att klockan var över 18 när vi gick ner till sjön. Även fast jag är trött på sommar och sol och kan knappt vänta tills jag kommer hem till vintern och kylan så var det väldigt skönt med lite finväder till skillnad från allt jävla regn vi har haft de senaste veckorna. Det var till och med så pass att kortshortsen åkte på och långtröjan åkte av. Jätteskönt.
När vi kom tillbaka till hostelet bokade vi även boende i Rotorua dit vi åker på söndag. Stannar i Rotorua en natt och far sen upp till Auckland på måndag, där vi på vägen stannar till i Matamata, där Hobbiton från Sagan om Ringen utspelades. Så nu har vi bokat de resterande nätterna på resan så vi vet lite mer hur vi ska planera med pengar och så. Känns bra att ha lite koll på saker och ting.
Imorse var vi uppe vid 9 för att fara iväg mot Wakapapa Village där Mount Doom ligger, som ligger ca. 10 mil från Taupo. Åkte först till Turangi som ligger 5 mil från Taupo och där var vi lite osäkra på vilken väg vi skulle ta, så Daniel gick in på ett informationscenter och frågade. När han kom ut igen och jag körde ut från parkeringen så kommer en kille med stor ryggsäck emot oss och viftar att vi ska veva ner rutan. Då visar det sig att han hade hört Daniel där inne om vart vi skulle, och han skulle ungefär hälften, så han frågade om han kunde få lift. Klart han kunde få det! Han var jättetrevlig, i 25-års åldern från Californien. Han hade liftat runt Nya Zeeland sen i november och nu skulle han till en sjö i närheten av dit vi skulle, för att fiska forell. Så vi släppte av honom längs vägen och han var så tacksam.
Vi fräste på, och man såg själva vulkanen Mount Ngauruhoe och den ser precis ut som i filmen, bortsett från att den inte spottade ur sig massa lava, haha. Körde upp till Wakapapa Village, och sen vidare ett par kilometer upp till skidområdet där vi skulle ta liften ifrån. För på vintern är området runt Mount Ngauruhoe ett jättestort skidområde. Och då kan jag säga att vi körde verkligen genom hjärtat i Mordor på väg upp mot skidområdet. Det var sten, sten och åter sten överallt och kargt vulkanlandskap. Kan förstå varför Peter Jackson valde att filma en sån otrevlig plats som Mordor där ute. När vi kom fram gick och köpte biljetter till stolsliften och jag fick låna en jacka eftersom jag inte hade så mycket kläder på mig samt att det blåser rätt mycket uppe på toppen. Åkte upp på Mount Ruapehu, som är det man åker skidor på för att ta oss upp till toppen för att få en schysst utsikt över Mount Doom.
Åkte två stolsliftar upp, och när vi kommer upp frågade vi liftgubben vart vi skulle gå. "Dit upp" säger han och pekar. Sjuuukt långt upp på berget skulle vi. Jaja, det är väl bara att börja gå då. Så vi vandrar uppåt och första biten var rätt enkel, då man klättrade upp för stora stenar. Men resten av vägen var liiite värre. Tänk er en stor sandstrand, med svart sand och grus. Så placerar ni sandstranden upp på ett brant berg, och försöker sen att gå uppåt. Man går två steg upp och ett steg ner. Man sjunker ner, man snubblar, man får sand i skorna och det är helt överjävligt att gå uppför. Visst att jag har väldigt dålig kondition också, men fasen så jobbigt det var att försöka ta sig uppåt i sanden. Men vi tog oss upp till hälften ungefär och där hade vi supernice utsikt över Mount Doom. Var lite läskigt eftersom det inte fanns några avspärrningar eller staket nånstans, och på de flesta ställena stupar berget rakt ner. Men vi satte oss på en liten bergstopp och tog lite kort och vandrade sedan ner igen. Tog oss kanske 45 minuter att gå upp men vi var nere på dryga en kvart. Tyckte det var lite onödigt att gå hela vägen upp, då vi hade väldigt bra utsikt över Mount Doom där på halva vägen. Men trots att vi bara gick hälften var vi ändå uppe på över 2000 meters höjd.
Åkte sen tillbaka mot Taupo och det tog oss nästan två timmar. För tydligen är det nån stafett mellan Turangi och Taupo idag, vilket gjorde att hastigheten var nere på 30 km/h på grund av alla löpare längs vägen. Vi var tillbaka i Taupo strax innan fyra, och solen har skinit hela dagen och det har varit varmt och skönt så vi gick ner till sjön och la oss och solade i ett par timmar. Käkade hostelets $5 chili con carne till middag och tog det bara lungt resten av kvällen.
Imorgon bär det då av till Rotorua, dit det bara är ca. 8 mil, men vi har lite planer på att stanna till på ett ställe längs vägen.
7 månader sen jag lämnade Sverige idag. Men hemresan närmar sig med stormsteg. 5 days to go!
Puss och kram på er
Lake Taupo
Lake Taupo
Lake Taupo
Daniel fotar
Lake Taupo
Hej Taupo!
Tadaaa! Mount Doom!
Berg
Är det Gollum som gömmer sig?
Wakapapa Village
Upp i liften
Åka lift
Vattenfall
Upp för berget
"Sam, I'm not gonna make it!"
Uppe!
Mount Doom
Titta där!
Mount Doom
Nej, det är inget skämt. Jag hade så här mycket sand i skorna, haha
Shopping i huvudstan
Tro't eller ej, men idag har vi inte varit så aktiva som vi brukar vara när vi kommer till ett nytt ställe. Har inte tagit nån tur eller åkt iväg på nånting idag, utan vi har bara spenderat dagen i Wellington och kollat i butiker och fikat.
Jag klev som sagt upp tidigt för att ha telefondejt med Fredrik samt flytta bilen ut ur parkeringshuset. Jag vaknade strax efter 7 och pallrade mig upp och var i parkeringshuset strax efter halv 8. Så jag gick 6 våningar upp. Körde 6 våningar ner. Körde ut. Körde runt. Körde upp 6 våningar igen, och gick till slut ner 6 våningar. Man får ju en biljett när man åker in och betalar sedan när man åker ut ur parkeringshuset, men kassan var obemannad när jag körde ut, så vi betalade ingen avgift för nattens parkering. Perfekt! Vid strax innan 8 ringde jag till Fredrik och pratade i dryga en timme.
Kom tillbaka och väckte Daniel så gjorde vi lite frukost. Var som sagt tvungen att checka ut idag vid 10 för att byta rum, så vi checkade ut och lämnade vårat baggage i baggagerummet och gick sen ut på stan. Kikade runt i diverse butiker och hittade sen rätt till Wellington Cable Car, vilket är en vagn som går på en tågräls som tar en upp till Botaniska trädgården. Man har jättebra utsikt över hela Wellington när man väl kommer upp men självklart så spöregnade det när vi kom upp. Tog ett par bilder och när vi hade satt oss tillrätta i vagnen för att åka ner igen så klarnade det upp och det slutade regna. Skyndade oss ut och tog lite bättre bilder och åkte sedan ner till stan igen.
När vi kom ner såg jag i ögonvrån en skylt till en frisör, och jag tänkte först att jag skulle strunta i att fråga hur mycket dom skulle ha för en klippningn men resonerade ändå att det inte kunde skada att fråga. Som tjejen i receptionen här på hostelet sa igår så går det knappt att klippa sig för under $100 här i storstan, men när jag öser in på det här stället och frågar så sa hon att jag kunde få studentrabatt och bara betala $60. Trodde först att det var en student som skulle klippa mig, för det var en yngre tjej som gick runt och tittade på de andra när dom klippte, men det var en medelålders kvinna som klippte mig. Hon kanske trodde att jag var student, vad vet jag. Hon var verkligen jättetrevlig och hon frågade vad jag gjorde här på andra sidan jorden och vi kom in på min vistelse hos familjen i Coota. När jag berättade allt om hur dom hade betett sig mot mig och att dom hade läst min blogg osv. så sa hon bara om och om igen "That's disgusting! That's just disgusting!", haha. Så jag fick både håret tvättat och klippt och även en trevlig pratstund. Slutade på $66, då jag antar att hon tog lite extra för tvätten också.
Håret blev bra och mina öronmuffar som alltid bildas runt öronen när håret är för tjockt, är numera borta. Även fast det blev aningen för kort vid öronen känns det ändå bra att få ha klippt mig till slut. Stackars Daniel fick vänta på mig i nästan en timme, men vi gick sen och tog en fika på Starbucks. Blev varm choklad och en panini med skinka, brieost, soltorkade tomater och ananas. Muuuums!
Kollade sen runt lite i stan och gick och handlade en sväng. Kom sen tillbaka till hostelet och checkade in och även den här gången fick vi ett eget rum, trots att vi hade bokat ett fyrabädds. Jag tog mig en dusch och sen ville Daniel ut och kika på stan igen. Gick till min favoritbutik Cotton On och jag inhandlade en jättesöt svart enkel klänning och det blev ett linne för Daniel. Kollade vidare och det slutade med att Daniel kom tillbaka till hostelet dryga 1000 kronor fattigare, haha.
Ikväll ska vi ut och käka på en bar som ligger precis bredvid för när man bor på det här hostelet får man en gratismåltid per dag. Troligen kommer det bara vara något lättare mål mat, men gratis är ju alltid gott. Förhoppningsvis, hah!
Eftersom vi måste hämta ut bilen ur parkeringshuset före klockan 8 imorgonbitti så lämnar vi Wellington rätt tidigt och tar oss till Taupo där vi har bokat två nätter. Är dryga 30 mil mellan Wellington och Taupo så det blir inte allt för mycket körning imorgon.
Bara en vecka kvar nu!
Kramar och pussar
Jag klev som sagt upp tidigt för att ha telefondejt med Fredrik samt flytta bilen ut ur parkeringshuset. Jag vaknade strax efter 7 och pallrade mig upp och var i parkeringshuset strax efter halv 8. Så jag gick 6 våningar upp. Körde 6 våningar ner. Körde ut. Körde runt. Körde upp 6 våningar igen, och gick till slut ner 6 våningar. Man får ju en biljett när man åker in och betalar sedan när man åker ut ur parkeringshuset, men kassan var obemannad när jag körde ut, så vi betalade ingen avgift för nattens parkering. Perfekt! Vid strax innan 8 ringde jag till Fredrik och pratade i dryga en timme.
Kom tillbaka och väckte Daniel så gjorde vi lite frukost. Var som sagt tvungen att checka ut idag vid 10 för att byta rum, så vi checkade ut och lämnade vårat baggage i baggagerummet och gick sen ut på stan. Kikade runt i diverse butiker och hittade sen rätt till Wellington Cable Car, vilket är en vagn som går på en tågräls som tar en upp till Botaniska trädgården. Man har jättebra utsikt över hela Wellington när man väl kommer upp men självklart så spöregnade det när vi kom upp. Tog ett par bilder och när vi hade satt oss tillrätta i vagnen för att åka ner igen så klarnade det upp och det slutade regna. Skyndade oss ut och tog lite bättre bilder och åkte sedan ner till stan igen.
När vi kom ner såg jag i ögonvrån en skylt till en frisör, och jag tänkte först att jag skulle strunta i att fråga hur mycket dom skulle ha för en klippningn men resonerade ändå att det inte kunde skada att fråga. Som tjejen i receptionen här på hostelet sa igår så går det knappt att klippa sig för under $100 här i storstan, men när jag öser in på det här stället och frågar så sa hon att jag kunde få studentrabatt och bara betala $60. Trodde först att det var en student som skulle klippa mig, för det var en yngre tjej som gick runt och tittade på de andra när dom klippte, men det var en medelålders kvinna som klippte mig. Hon kanske trodde att jag var student, vad vet jag. Hon var verkligen jättetrevlig och hon frågade vad jag gjorde här på andra sidan jorden och vi kom in på min vistelse hos familjen i Coota. När jag berättade allt om hur dom hade betett sig mot mig och att dom hade läst min blogg osv. så sa hon bara om och om igen "That's disgusting! That's just disgusting!", haha. Så jag fick både håret tvättat och klippt och även en trevlig pratstund. Slutade på $66, då jag antar att hon tog lite extra för tvätten också.
Håret blev bra och mina öronmuffar som alltid bildas runt öronen när håret är för tjockt, är numera borta. Även fast det blev aningen för kort vid öronen känns det ändå bra att få ha klippt mig till slut. Stackars Daniel fick vänta på mig i nästan en timme, men vi gick sen och tog en fika på Starbucks. Blev varm choklad och en panini med skinka, brieost, soltorkade tomater och ananas. Muuuums!
Kollade sen runt lite i stan och gick och handlade en sväng. Kom sen tillbaka till hostelet och checkade in och även den här gången fick vi ett eget rum, trots att vi hade bokat ett fyrabädds. Jag tog mig en dusch och sen ville Daniel ut och kika på stan igen. Gick till min favoritbutik Cotton On och jag inhandlade en jättesöt svart enkel klänning och det blev ett linne för Daniel. Kollade vidare och det slutade med att Daniel kom tillbaka till hostelet dryga 1000 kronor fattigare, haha.
Ikväll ska vi ut och käka på en bar som ligger precis bredvid för när man bor på det här hostelet får man en gratismåltid per dag. Troligen kommer det bara vara något lättare mål mat, men gratis är ju alltid gott. Förhoppningsvis, hah!
Eftersom vi måste hämta ut bilen ur parkeringshuset före klockan 8 imorgonbitti så lämnar vi Wellington rätt tidigt och tar oss till Taupo där vi har bokat två nätter. Är dryga 30 mil mellan Wellington och Taupo så det blir inte allt för mycket körning imorgon.
Bara en vecka kvar nu!
Kramar och pussar
Wellington. Jävla ledningar till spårbussarna ivägen!
Spårbuss
Wellington
Wellington Cable Car
Wellington Cable Car
Wellington
Wellington
Hej hej!
Fika!
Muuuums!
Wellington
Framme i Wellington, huvudstaden här på NZ. Imorse var vi uppe vid strax efter åtta, så jag fick uppdaterat min blogg som inte ville funka för mig igårkväll. Så det blev två inlägg på en och samma dag idag! Internetade en stund, och vi fick även tillfälle att prata med far på Skype en stund.
Färjan skulle inte avgå från Picton förrän vid 13.10, och alla hostel har ju utcheckning vid 10, så vi hade ett par timmar att döda innan vi skulle infinna oss på färjeterminalen. Åkte först och handlade lite och Daniel tog sig en äcklig kaffe på ett café. Strosade sen planlöst runt i Picton utan att riktigt veta vad vi skulle hitta på. Hittade rätt till lekparken ännu en gång, där vi satt och gungade ett tag, haha. Daniel blev sen sugen på kaffe igen, så vi gick till ett nytt café där det inhandlades kaffe och glass till min bror.
Vi skulle "checka in" vid färjeterminalen en timme innan avgång, men strax efter 11 tyckte vi att vi lika gärna kunde åka dit och få det avklarat. När vi kom dit, visade vi våran biljett och då säger tanten i luckan att hon hade en notering om att dom hade hittat ett internationellt körkort på informationscentret här om dagen. Daniel hade full koll på sitt, men när jag rotar igenom min handväska upptäcker jag att jag inte hittar mitt internationella. Det är bara som en platt broschyr med ett kort på, men ändå nödvändigt tillsammans med mitt svenska körkort för att få köra bil här. Eftersom vi hade rätt mycket tid innan incheckningen stängde sa hon att vi kunde åka till informationscentret och hämta upp det där.
Så vi fräste dit, och när jag förklarade läget för den otrevliga kvinnan i kassan säger hon att dom hade lämnat det på polisstationen. Så vi åker dit, där dom säger att dom hade fått ett samtal från informationscentret att dom skulle komma och lämna in ett körkort, men att ingen hade gjort det. Dvs. måste det helt enkelt finnas kvar på informationscentret. Så vi åker dit igen, och jag får prata med samma otrevliga kvinna som insisterade på att körkortet måste finnas på polisstationen. Då kommer en annan kvinna fram och säger att dom hade lämnat det på färjeterminalen. Jag sa att vi hade åkt till incheckningen, och att där fanns inget körkort. Men hon sa att dom hade lämnat in det på terminalen, där passagerare utan fordon kliver på. Så vi åker dit och jag säger som det är att enligt informationscentret ska det finnas ett körkort där, och hon går och kollar i deras säkerhetsskåp och kommer tillbaka tomhänt. Kvinnan i kassan bredvid frågar vad som är problemet och inom loppet av 5 sekunder, drar hon fram ett kuvert med mitt körkort i.
Det jag är mest förvånad över, är HUR i helsike jag har kunnat tappa mitt körkort. Det var jag som betalade färjebiljetten när vi var på informationscentret, men jag behövde aldrig visa mitt körkort, varken mitt svenska eller internationella när vi bokade. Det måste helt enkelt ha ramlat ur när jag drog upp plånboken ur väskan. Det var en jäkla tur att det för det första hittades och inte slängdes, och för det andra att jag tappade det på ett informationscenter och inte ute i skogen eller nåt, och för det tredje att jag fick tillbaka det. Jag som aldrig har tappat något av värde i hela mitt liv (ta i trä) blev så förvånad hur jag kunde tappa bort körkortet. Som tur är var det det internationella och inte det svenska, eller mitt bankomatkort eller nånting. Ytterligare något som förvånar mig är varför dom lämnade in körkortet vid passagerarterminalen, när dom visste om att vi skulle ta bil över. Att dom inte lämnade det vid en incheckningskassa istället, så vi kunde fått det på en gång när vi skulle checka in bilen.
Hur som helst är huvudsaken att jag fick tillbaka det, och vi åkte sedan tillbaka till incheckningen. Väntade i kanske 20 minuter innan vi fick åka på färjan. Väl uppe installerade vi oss i ett par fåtöljer och käkade lite av vårt fruktfika vi hade med oss. Spenderade största delen av resan med att lyssna på musik, spela lite på Daniels PSP och försöka att inte tänka så mycket på hur mycket det gungade. För mellan nord- och sydön så finns det ju ingen landmassa förrän man kommer till Sydamerika, så haven är ju rätt vågiga där. Jag klarade mig rätt fint, även fast min bror blev ganska sjösjuk. Båda två lyckades trots allt hålla kräkan inne och vi var framme i Wellington runt 16.30.
Tog ju rätt långt tid innan vi fick komma av färjan och köra in till stan, och då vi äntligen hade hittat vårat hostel hade vi härjat runt en bra stund. Detta är också första gången jag tycker det är sjukt störigt att vi har bil, då vi måste parkera bilen i ett parkeringshus som kostar skjortan. Dom har en avgift på dagen, och en på natten, och för att det ska bli mest lönsamt för oss, så måste vi flytta ut bilen på morgonen för att sen parkera om den, och lika så på kvällen, måste vi flytta ut den och parkera om den. Annars får vi betala per timme och det kommer bli sjukligt dyrt. Så imorgon blir det upp tidigt och flytta ut bilen före klockan 08.00.
När vi hade fixat med bilen gick vi upp på rummet och vi har fått ett eget rum även fast vi bokade ett fyrabädds. Inte för att vi klagar, men hoppas bara att vi inte måste betala mycket dyrare för det här nu. Ytterligare något störigt är att vi måste checka ut imorgon, för vi måste byta rum. Och som dom flesta hostel har - ingen incheckning före klockan 14. Så vi måste checka ut vid 10, och lämna av baggaget i deras baggagerum, och checka in igen vid klockan 14. Skönt att vi inte måste släpa runt på väskorna, men det känns bara så omständigt. Inte för att det här har något att göra med vädret, som jag sa för nån dag sen, att det snart måste komma ett bakslag vädermässigt så vi inte kan göra det vi har planerat, men det har varit en allmänt jobbig dag idag. Vi blev båda lite griniga när det visade sig att vi måste betala massa pengar för parkering, att vi måste checka ut imorgon, och för min egen del att jag verkligen, verkligen måste klippa mig, vilket jag totalt har snöat in på. Gick in på en frisörsalong idag och de kukarna skulle ha över $100 för en klippning. Frågade i receptionen här på hostelet om det kanske finns något billigare, men hon sa att man får räkna med dom priserna i storstan. Kanske får ta tag i det när vi är i Taupo istället, som är vårat nästa stopp, som inte är en lika stor stad.
Gick ut en sväng på stan efter vi hade dumpat grejerna på rummet, och gick och käkade en Subwaymacka. Daniel gick sen tillbaka till hostelet och duschade och jag gick och handlade lite frukost tills imorgon. Vi har inte riktigt bestämt vad vi ska hitta på imorgon, men det reder väl sig. Har ett par alternativ.
Tyvärr var det dåligt väder (igen) när vi tog färjan över, så inga fina bilder vädermässigt idag.
Puss och kram
Färjan skulle inte avgå från Picton förrän vid 13.10, och alla hostel har ju utcheckning vid 10, så vi hade ett par timmar att döda innan vi skulle infinna oss på färjeterminalen. Åkte först och handlade lite och Daniel tog sig en äcklig kaffe på ett café. Strosade sen planlöst runt i Picton utan att riktigt veta vad vi skulle hitta på. Hittade rätt till lekparken ännu en gång, där vi satt och gungade ett tag, haha. Daniel blev sen sugen på kaffe igen, så vi gick till ett nytt café där det inhandlades kaffe och glass till min bror.
Vi skulle "checka in" vid färjeterminalen en timme innan avgång, men strax efter 11 tyckte vi att vi lika gärna kunde åka dit och få det avklarat. När vi kom dit, visade vi våran biljett och då säger tanten i luckan att hon hade en notering om att dom hade hittat ett internationellt körkort på informationscentret här om dagen. Daniel hade full koll på sitt, men när jag rotar igenom min handväska upptäcker jag att jag inte hittar mitt internationella. Det är bara som en platt broschyr med ett kort på, men ändå nödvändigt tillsammans med mitt svenska körkort för att få köra bil här. Eftersom vi hade rätt mycket tid innan incheckningen stängde sa hon att vi kunde åka till informationscentret och hämta upp det där.
Så vi fräste dit, och när jag förklarade läget för den otrevliga kvinnan i kassan säger hon att dom hade lämnat det på polisstationen. Så vi åker dit, där dom säger att dom hade fått ett samtal från informationscentret att dom skulle komma och lämna in ett körkort, men att ingen hade gjort det. Dvs. måste det helt enkelt finnas kvar på informationscentret. Så vi åker dit igen, och jag får prata med samma otrevliga kvinna som insisterade på att körkortet måste finnas på polisstationen. Då kommer en annan kvinna fram och säger att dom hade lämnat det på färjeterminalen. Jag sa att vi hade åkt till incheckningen, och att där fanns inget körkort. Men hon sa att dom hade lämnat in det på terminalen, där passagerare utan fordon kliver på. Så vi åker dit och jag säger som det är att enligt informationscentret ska det finnas ett körkort där, och hon går och kollar i deras säkerhetsskåp och kommer tillbaka tomhänt. Kvinnan i kassan bredvid frågar vad som är problemet och inom loppet av 5 sekunder, drar hon fram ett kuvert med mitt körkort i.
Det jag är mest förvånad över, är HUR i helsike jag har kunnat tappa mitt körkort. Det var jag som betalade färjebiljetten när vi var på informationscentret, men jag behövde aldrig visa mitt körkort, varken mitt svenska eller internationella när vi bokade. Det måste helt enkelt ha ramlat ur när jag drog upp plånboken ur väskan. Det var en jäkla tur att det för det första hittades och inte slängdes, och för det andra att jag tappade det på ett informationscenter och inte ute i skogen eller nåt, och för det tredje att jag fick tillbaka det. Jag som aldrig har tappat något av värde i hela mitt liv (ta i trä) blev så förvånad hur jag kunde tappa bort körkortet. Som tur är var det det internationella och inte det svenska, eller mitt bankomatkort eller nånting. Ytterligare något som förvånar mig är varför dom lämnade in körkortet vid passagerarterminalen, när dom visste om att vi skulle ta bil över. Att dom inte lämnade det vid en incheckningskassa istället, så vi kunde fått det på en gång när vi skulle checka in bilen.
Hur som helst är huvudsaken att jag fick tillbaka det, och vi åkte sedan tillbaka till incheckningen. Väntade i kanske 20 minuter innan vi fick åka på färjan. Väl uppe installerade vi oss i ett par fåtöljer och käkade lite av vårt fruktfika vi hade med oss. Spenderade största delen av resan med att lyssna på musik, spela lite på Daniels PSP och försöka att inte tänka så mycket på hur mycket det gungade. För mellan nord- och sydön så finns det ju ingen landmassa förrän man kommer till Sydamerika, så haven är ju rätt vågiga där. Jag klarade mig rätt fint, även fast min bror blev ganska sjösjuk. Båda två lyckades trots allt hålla kräkan inne och vi var framme i Wellington runt 16.30.
Tog ju rätt långt tid innan vi fick komma av färjan och köra in till stan, och då vi äntligen hade hittat vårat hostel hade vi härjat runt en bra stund. Detta är också första gången jag tycker det är sjukt störigt att vi har bil, då vi måste parkera bilen i ett parkeringshus som kostar skjortan. Dom har en avgift på dagen, och en på natten, och för att det ska bli mest lönsamt för oss, så måste vi flytta ut bilen på morgonen för att sen parkera om den, och lika så på kvällen, måste vi flytta ut den och parkera om den. Annars får vi betala per timme och det kommer bli sjukligt dyrt. Så imorgon blir det upp tidigt och flytta ut bilen före klockan 08.00.
När vi hade fixat med bilen gick vi upp på rummet och vi har fått ett eget rum även fast vi bokade ett fyrabädds. Inte för att vi klagar, men hoppas bara att vi inte måste betala mycket dyrare för det här nu. Ytterligare något störigt är att vi måste checka ut imorgon, för vi måste byta rum. Och som dom flesta hostel har - ingen incheckning före klockan 14. Så vi måste checka ut vid 10, och lämna av baggaget i deras baggagerum, och checka in igen vid klockan 14. Skönt att vi inte måste släpa runt på väskorna, men det känns bara så omständigt. Inte för att det här har något att göra med vädret, som jag sa för nån dag sen, att det snart måste komma ett bakslag vädermässigt så vi inte kan göra det vi har planerat, men det har varit en allmänt jobbig dag idag. Vi blev båda lite griniga när det visade sig att vi måste betala massa pengar för parkering, att vi måste checka ut imorgon, och för min egen del att jag verkligen, verkligen måste klippa mig, vilket jag totalt har snöat in på. Gick in på en frisörsalong idag och de kukarna skulle ha över $100 för en klippning. Frågade i receptionen här på hostelet om det kanske finns något billigare, men hon sa att man får räkna med dom priserna i storstan. Kanske får ta tag i det när vi är i Taupo istället, som är vårat nästa stopp, som inte är en lika stor stad.
Gick ut en sväng på stan efter vi hade dumpat grejerna på rummet, och gick och käkade en Subwaymacka. Daniel gick sen tillbaka till hostelet och duschade och jag gick och handlade lite frukost tills imorgon. Vi har inte riktigt bestämt vad vi ska hitta på imorgon, men det reder väl sig. Har ett par alternativ.
Tyvärr var det dåligt väder (igen) när vi tog färjan över, så inga fina bilder vädermässigt idag.
Puss och kram
Min snygging till bror
Jag och mitt nya snask - riskakor!
Fint väder...
Hejdå, sydön!
Framme i Wellington
Vandring
Så typiskt när man vill gå in på blogg.se och skriva lite för er därhemma så fuckar hela hemsidan ur. Alla hemsidor jag ville gå in på igår funkade, och blogg.se har ALDRIG kukat ur förut men just igår gjorde det det. I.R.R.I.T.E.R.A.N.D.E! Får väl passa på att skriva nu, om dagen igår, innan vi fräser till Wellington.
Eftersom Picton är ganska litet och vi kollade in stan i måndags så bestämde vi oss för att ta en liten vandringstur upp på ett berg igår, så man hade utsikt över hela Picton. Som tur var regnade det inte, utan det var faktiskt ganska varmt. Vi vandrade iväg och gick Tirohanga Track upp till en utkiksplats så att man ser ut över hela Picton och ut över hamnen. Lite tråkigt att det inte var sol och blå himmel men det var ändå rätt fint att se hela stan uppifrån. Det tog oss dryga 45 minuter att gå upp och det var faktiskt rätt så jobbigt på sina ställen.
När vi var i Abel Tasman berättade jag ju hur våran guide hade tryckt upp en cikada under näsan på mig, och sånna cikador finns även här i Picton. Och det är verkligen helt sinnessjukt så fort man kommer ut i skogen. Det är ett jääääävla liv på dom där cikadorna. Dom låter värre och högre än alla gräshoppor och syrsor jag har hört i mitt liv. Det är nästan så man får lite huvudvärk av det. Och det läskiga är att dom är nästan helt kamouflerade bland träden så man ser dom nästan aldrig. Då och då kan man se dom sittandes på telefonstolpar och dom är ganska så stora, dryga 5-7 centimeter långa kanske.
Och bara därför, bara därför att jag hatar sånna äckliga djur, så ska såklart alla dras till mig! När vi kom upp till utkiksplatsen satte vi oss ner på en bänk som står där uppe och inom loppet av 30 sekunder har jag fått minst tre stycken sånna äckel på mig! När vi skulle gå ner igen så var det dessutom en som surrade mig i håret precis vid örat. Då var det upp med huvan på min hoodtröja och gå som en eskimå hela vägen ner. Våga vägra få äckliga kryp på sig!
När vi kom ner igen gick vi tillbaka till hostelet för att ta oss en tur till Karaka Point som enligt tanten på informationscentret i måndags är ett "must-see" i Picton, dvs. något man verkligen inte får missa. Från Karaka Point så ska man ha utsikt från hamnen, från andra hållet, dvs. att man tittar in mot hamnen. Det låg en bit bort så vi tog bilen och fräste dit. Men när vi kom dit var det verkligen inget speciellt att se, och man hade inte ens så bra utsikt över hamnen. Vi gick i alla fall ner till en liten stenstrand i närheten och satt där en stund innan vi åkte tillbaka in till Picton igen. Fattar fortfarande inte vad det var som var så himla speciellt med det där stället.
Gick sen ut en sväng på stan och jag gick och färgade mina ögonbryn, som började se lite för ljusa ut. Sen gick vi och tog en fika på ett café och gick och handlade lite käk. Det bor ju bara dryga 4000 människor i Picton och stan är verkligen inte stor, utan egentligen är det väl så att enda anledningen till varför folk kommer hit är för att man antingen precis har anlänt från nordön, eller att man ska åka över dit. Känns skönt att vi inte ska stanna ytterligare en dag, eftersom det inte finns så mycket mer att göra här, än det vi redan har gjort.
Idag drar vi som sagt över till Wellington och stannar där i två dagar innan vi drar oss vidare uppåt. Wellington är förresten huvudstaden här på Nya Zeeland om ni inte visste det. Färjeturen över till nordön tar ungefär 3 timmar, så vi kommer vara framme nån gång i eftermiddag.
Pussipuss
Eftersom Picton är ganska litet och vi kollade in stan i måndags så bestämde vi oss för att ta en liten vandringstur upp på ett berg igår, så man hade utsikt över hela Picton. Som tur var regnade det inte, utan det var faktiskt ganska varmt. Vi vandrade iväg och gick Tirohanga Track upp till en utkiksplats så att man ser ut över hela Picton och ut över hamnen. Lite tråkigt att det inte var sol och blå himmel men det var ändå rätt fint att se hela stan uppifrån. Det tog oss dryga 45 minuter att gå upp och det var faktiskt rätt så jobbigt på sina ställen.
När vi var i Abel Tasman berättade jag ju hur våran guide hade tryckt upp en cikada under näsan på mig, och sånna cikador finns även här i Picton. Och det är verkligen helt sinnessjukt så fort man kommer ut i skogen. Det är ett jääääävla liv på dom där cikadorna. Dom låter värre och högre än alla gräshoppor och syrsor jag har hört i mitt liv. Det är nästan så man får lite huvudvärk av det. Och det läskiga är att dom är nästan helt kamouflerade bland träden så man ser dom nästan aldrig. Då och då kan man se dom sittandes på telefonstolpar och dom är ganska så stora, dryga 5-7 centimeter långa kanske.
Och bara därför, bara därför att jag hatar sånna äckliga djur, så ska såklart alla dras till mig! När vi kom upp till utkiksplatsen satte vi oss ner på en bänk som står där uppe och inom loppet av 30 sekunder har jag fått minst tre stycken sånna äckel på mig! När vi skulle gå ner igen så var det dessutom en som surrade mig i håret precis vid örat. Då var det upp med huvan på min hoodtröja och gå som en eskimå hela vägen ner. Våga vägra få äckliga kryp på sig!
När vi kom ner igen gick vi tillbaka till hostelet för att ta oss en tur till Karaka Point som enligt tanten på informationscentret i måndags är ett "must-see" i Picton, dvs. något man verkligen inte får missa. Från Karaka Point så ska man ha utsikt från hamnen, från andra hållet, dvs. att man tittar in mot hamnen. Det låg en bit bort så vi tog bilen och fräste dit. Men när vi kom dit var det verkligen inget speciellt att se, och man hade inte ens så bra utsikt över hamnen. Vi gick i alla fall ner till en liten stenstrand i närheten och satt där en stund innan vi åkte tillbaka in till Picton igen. Fattar fortfarande inte vad det var som var så himla speciellt med det där stället.
Gick sen ut en sväng på stan och jag gick och färgade mina ögonbryn, som började se lite för ljusa ut. Sen gick vi och tog en fika på ett café och gick och handlade lite käk. Det bor ju bara dryga 4000 människor i Picton och stan är verkligen inte stor, utan egentligen är det väl så att enda anledningen till varför folk kommer hit är för att man antingen precis har anlänt från nordön, eller att man ska åka över dit. Känns skönt att vi inte ska stanna ytterligare en dag, eftersom det inte finns så mycket mer att göra här, än det vi redan har gjort.
Idag drar vi som sagt över till Wellington och stannar där i två dagar innan vi drar oss vidare uppåt. Wellington är förresten huvudstaden här på Nya Zeeland om ni inte visste det. Färjeturen över till nordön tar ungefär 3 timmar, så vi kommer vara framme nån gång i eftermiddag.
Pussipuss
Picton
Hej Picton
Den "underbara" utsikten från Karaka Point
Karaka Point
Picton
Picton
Då är vi framme i Picton, som ligger längst upp på sydön. Det är bara 15 mil mellan Kaikoura och Picton så vi tog det rätt lugnt imorse och lämnade Kaikoura vid 10-tiden. Det regnade i princip hela vägen men när vi kom fram till Picton så var det rätt okej väder.
Vi hade bokat hostel på hostelworld.com, där man väljer i vilket land man vill boka och i vilken stad. Vi valde ju Nya Zeeland och Picton och det fanns tre alternativ att välja på. Det ena hostelet var för dyrt och det andra hade inga rum, så vi valde det tredje som hette YHA Anakiwa Lodge. När vi kom fram till Picton fick vi syn på YHA, som är en hostelkedja, men det hette YHA Wedgwood House dvs. inte det YHA:t vi var ute efter. Men Daniel öste in och frågade vart vårat YHA skulle kunna tänkas ligga, och då visar det sig att det ligger i Anakiwa, som ligger ca. en halvtimmes bilfärd från Picton. Så jäkla korkat att det hostelet ens ligger med under Picton när man väljer på hostelworld, och när dessutom deras postadress är Picton.
Vi tyckte inte direkt att det skulle vara värt att bo ute i skogen, där Anakiwa ligger, så vi ringde hostelet och avbokade, och även fast gubben jag fick prata med erbjöd sig att komma och hämta oss i Picton tyckte vi inte att det var värt det. Så vi gick in på YHA Wedgwood igen och frågade om dom hade rum, vilket dom hade, så vi bokade in oss här i två nätter istället. Hostelet är väldigt litet och jättemysigt och ägaren var en tandlös trevlig liten man. Sover i ett fyrbäddsrum och stannar som sagt tills på onsdag.
När vi hade installerat oss på hostelet gick vi ut en sväng och kollade in Picton. Finns egentligen inte så mycket här, utan det är rätt mycket restauranger och caféer och några enstaka klädaffärer. Hittade ett informationscenter så vi passade på att boka färjan över till Wellington på onsdag. Far över vid 13.10 och det kostade saftiga $220. Men det är bara för att vi har en bil att ta över, för jag kan knappast tänka mig att det är så pass dyrt om man inte har något fordon. Men bilen måste vi ju ha med oss, så vi hade inte direkt något val.
Gick sen och handlade lite käk och gick tillbaka till hostelet och lämnade inhandlade varor. När vi var vid informationscentret såg vi att det låg ett akvarium precis i närheten, så vi tänkte att vi skulle gå dit en sväng. Men på vägen till akvariet hittade vi istället en minigolfbana så jag tänkte såklart att jag skulle visa min käre bror vem som är bäst på minigolf. Var en rätt rolig bana, men det visade sig att jag var rätt kass, haha. Men det var dock rätt jämnt mellan oss, och Daniel vann bara med några få slag.
Efter minigolfen hittade vi en lekpark ute vid hamnen som vi roade oss med ett tag. Vad gör man inte när man är en förväxt unge? Haha! Gick sen tillbaka till hostelet och lagade lite käk. Blev kyckling och indisk tikka masalasås och ris. Supermums!
Om 10 dagar far jag hem! Hoho!
Puss och kram!
Vi hade bokat hostel på hostelworld.com, där man väljer i vilket land man vill boka och i vilken stad. Vi valde ju Nya Zeeland och Picton och det fanns tre alternativ att välja på. Det ena hostelet var för dyrt och det andra hade inga rum, så vi valde det tredje som hette YHA Anakiwa Lodge. När vi kom fram till Picton fick vi syn på YHA, som är en hostelkedja, men det hette YHA Wedgwood House dvs. inte det YHA:t vi var ute efter. Men Daniel öste in och frågade vart vårat YHA skulle kunna tänkas ligga, och då visar det sig att det ligger i Anakiwa, som ligger ca. en halvtimmes bilfärd från Picton. Så jäkla korkat att det hostelet ens ligger med under Picton när man väljer på hostelworld, och när dessutom deras postadress är Picton.
Vi tyckte inte direkt att det skulle vara värt att bo ute i skogen, där Anakiwa ligger, så vi ringde hostelet och avbokade, och även fast gubben jag fick prata med erbjöd sig att komma och hämta oss i Picton tyckte vi inte att det var värt det. Så vi gick in på YHA Wedgwood igen och frågade om dom hade rum, vilket dom hade, så vi bokade in oss här i två nätter istället. Hostelet är väldigt litet och jättemysigt och ägaren var en tandlös trevlig liten man. Sover i ett fyrbäddsrum och stannar som sagt tills på onsdag.
När vi hade installerat oss på hostelet gick vi ut en sväng och kollade in Picton. Finns egentligen inte så mycket här, utan det är rätt mycket restauranger och caféer och några enstaka klädaffärer. Hittade ett informationscenter så vi passade på att boka färjan över till Wellington på onsdag. Far över vid 13.10 och det kostade saftiga $220. Men det är bara för att vi har en bil att ta över, för jag kan knappast tänka mig att det är så pass dyrt om man inte har något fordon. Men bilen måste vi ju ha med oss, så vi hade inte direkt något val.
Gick sen och handlade lite käk och gick tillbaka till hostelet och lämnade inhandlade varor. När vi var vid informationscentret såg vi att det låg ett akvarium precis i närheten, så vi tänkte att vi skulle gå dit en sväng. Men på vägen till akvariet hittade vi istället en minigolfbana så jag tänkte såklart att jag skulle visa min käre bror vem som är bäst på minigolf. Var en rätt rolig bana, men det visade sig att jag var rätt kass, haha. Men det var dock rätt jämnt mellan oss, och Daniel vann bara med några få slag.
Efter minigolfen hittade vi en lekpark ute vid hamnen som vi roade oss med ett tag. Vad gör man inte när man är en förväxt unge? Haha! Gick sen tillbaka till hostelet och lagade lite käk. Blev kyckling och indisk tikka masalasås och ris. Supermums!
Om 10 dagar far jag hem! Hoho!
Puss och kram!
Vårat mysiga plutthostel
Nere i hamnen
Palm
Ja, jag har ett mongo till bror, haha!
Här ska vi cruisa ut med färjan på onsdag
Minigolf!
Storspelarn
Jag var bäst! Eller inte...
Hajen åt upp min boll!
Vi hittade en gunga
Jag återgick till bardomen i lekparken
Palmer
Jag har simmat med sälar!
Jag överlevde bland sälarna! Trots min oro över att jag skulle bli uppäten av en säl, eller om jag inte skulle bli uppäten, åtminstone lite tuggad på, men jag klarade mig bara fint.
Även fast vi inte skulle fara iväg på sälsimmet förrän vid halv ett, klev jag upp strax innan klockan 8 för en telefondejt med Fredrik. Pratade i dryga en timme, och då gick jag upp på rummet och läste i ca 1½ timme innan Daniel vaknade. Gick då ner och gjorde frukost och tog det sedan lugnt på rummet. Vid 12-tiden gick vi till sälsimmarkontoret och betalade, klämde i oss våtdräkter, simfötter och snorkel och cyklop. Det var bara fem stycken i våran grupp, vilket kändes ganska skönt så det inte var överbefolkat.
Tog en buss ut till hamnen och åkte sedan i en liten båt ut mot en sälkoloni som låg ca. en kvart bort med båt. Och nu så här i efterhand kan vi ju lätt säga att det var ovärt de pengarna vi betalade i Christchurch för att åka ut och se delfiner, då vi fick se säkert tre gånger så många delfiner idag. Det var en jättestor flock (säger man flock om delfiner? Grupp? Hjord? Samling? Hmm...) som simmade längs med båten så vi fick se dom på riktigt nära håll. Det här var så kallade Dusky Dolphins, och inte små Hectors delfiner vi fick se i Christchurch, utan dom här var normalstora. Var jättecoolt att se dom på så nära håll och att dom dessutom simmade längs med, och framför båten.
Kom till slut fram till en stor klippa där alla sälar låg och dom är så roliga när dom ligger där, för dom är så tjocka och söta och osmidiga och så låter dom typ som en blandning mellan en gris och en tupp, för er som inte vet hur en säl låter, hah. Och våran guide sa att det här är första gången på 18 år som han hade sett sälbebisar och dom var ju såklart sötast. Dom hade fötts i december så dom var inte direkt så gamla. Dom såg vi bara uppe på stenarna eller simmandes i små pölar i tången. Inte vågade dom sig ut i stora stygga havet inte! Så var det på med simfötterna och cyklopet och ploppa i vattnet. Våtdräkterna var dryga en centimeter tjock, så det var inte alls kallt när man väl kom i vattnet. Det var bara händerna som blev lite kalla, eftersom där hade vi inget skydd. Det var rätt dåligt väder idag, och eftersom sälar är så tjocka och suger åt sig så mycket värme använder dom vattnet till att svalka av sig på varma dagar, och idag var det väldigt molnigt och inte alls så varmt. Alla sälarna låg där och vräkte ut sig på klipporna och vi kom väldigt nära dom när vi var i vattnet, men det var inga som ville bada med oss. Vi plaskade runt ett tag och efter en stund sa våran guide att vi skulle åka bort med båten och testa på ett annat ställe.
Så vi åker dit och där fanns det kanske fyra-fem sälar, och där vi var först var det betydligt många fler. Vi väntade en stund i båten, då sälarna ibland blir nyfikna när dom ser en båt, och vill hoppa i vattnet och kolla läget. Men icke. Men när vi då satt där kom solen fram så smått, så vi åkte tillbaka till första stället där vi var och där var det full action i vattnet! Så vi skyndar oss i och fick äntligen se sälarna på nära håll i vattnet. Dom är jätteklumpiga på land men så otroligt smidiga i vattnet. Dom hoppar i vattnet och vänder sig upp och ner, med stjärten uppåt och spanar ner under vattenytan. Så ibland dyker dom ner, och ibland tumlar dom runt på vattenytan och kliar sig eller tvättar sig. Är så jäkla häftigt att vara så pass nära dom, och flera flera gånger så var jag ansikte mot ansikte med en säl som sen började simma bredvid mig när jag simmade iväg. Dom är väldigt nyfikna, men samtidigt nästan ovetande om att vi är där. Det är så roligt att se när dom leker med varandra under vattenytan, och sen kommer hoppandes upp ur vattnet, nästan som delfiner gör.
Jag hade ingen tidsuppfattning på hur länge vi plaskade omkring, utan jag var så fascinerad över hur nära dom kommer eftersom dom trots allt är helt vilda. Dom har inte fått nån träning överhuvudtaget utan det är av egen vilja dom kommer ner och leker med en i vattnet. Det var rätt läskigt i början när man kom i vattnet eftersom det var rätt grumligt i vattnet, och massa tång överallt, men jag överkom min rädsla och var sen helt upptagen av sälarna. Vid ett tillfälle hade jag span på en säl, och helt plötsligt kommer en annan säl från ingenstans, under mig och spanar in mig istället. Är så tufft att flyta omkring och stirra rakt in i ansiktet på en säl, som stirrar tillbaka på en. Jättehäftigt!
Som sagt så vet jag inte riktigt hur länge vi flöt omkring i vattnet, men jag började känna mig lite sjösjuk, då det var rätt strömt vatten och stora vågor så det blev precis lagom när våran guide sa att det var dags att dra sig. Fick skjuts in till land, där bussen hämtade upp oss och vi åkte in till Kaikoura igen. Där fick vi av oss våra våtdräkter och så slängde vi på oss våra kläder snabbt som bara den för att gå och duscha oss varma på hostelet.
Tog det lugnt ett par timmar och bestämde oss sedan för att lyxa till det med att gå ut och käka. Bestämde oss för en thairestaurang, vilket visade sig vara en väldigt bra idé. Jag käkade Thai Red Curry med kyckling, och Daniel tog tigerräkor med cashewnötter. Väldigt gott ska jag säga er. Skuttade sen tillbaka till hostelet, då i alla fall jag kände mig väldigt trött efter dagens bravader.
När vi först kom ut till sälkolonin och det visade sig att ingen av sälarna var i vattnet så tänkte jag att det var lite som att kasta pengarna i sjön. (Eller i havet kanske, så en säl åt upp dom. Hoho!). Eftersom vi har haft sån tur med alla utflykter vi har gjort, dvs. att vi verkligen såg delfiner i Christchurch, det är inte alla som gör det. Att vi fick till och skydiva i Franz, då det regnade dagen efter. Att vi kunde gå på glaciären i Franz, även fast det regnade. Att vi kunde kajaka när vi var i Abel Tasman, även fast vädret inte var det bästa. Tänkte att nån gång måste det ju nästan komma ett bakslag att vi inte kommer kunna göra det vi har planerat, och när vi inte såg några sälar i vattnet först, så trodde jag att det var dagen D idag. Men vi hade allt tur idag igen och fick till att simma med sälar, vilket var väldigt häftigt. Plus att vi även fick se delfiner.
Sammanfattningsvis var det en bra dag, även fast det var lite kallt efteråt, men å andra sidan var det väldigt skönt att duscha sig varm, haha. Väldigt tufft att ha simmat med vilda sälar, och inte några som är upptränade i ett zoo. Vi var nöjda båda två, trots att jag blev lite sjösjuk.
Imorgon far vi upp till Picton och har bokat in oss i två nätter där. Picton blir sista stoppet här på sydön, innan det bär av till norra delen av NZ. Så det blir troligen att vi far över till Wellington på nordön på onsdag och stannar där i ett par nätter. Vi såg vädret igårkväll och det ser ut som att det är ett par grader varmare på nordön än vad det är på sydön, vilket är skönt då vi inte har haft det bästa vädret sen vi lämnade Queenstown. Det var ju supervarmt och skönt i Queenstown, så vi får väl hoppas på lite sol och värme på nordön då.
Lite synd att vi inte hade nån undervattenskamera med oss, men det hade troligen inte blivit så bra bilder under vattnet ändå eftersom det var rätt grumligt. Men håll till godo på de bilder jag tog.
En extra stor puss på er såhär på alla hjärtans dag! ♥
Fler sälar
Även fast vi inte skulle fara iväg på sälsimmet förrän vid halv ett, klev jag upp strax innan klockan 8 för en telefondejt med Fredrik. Pratade i dryga en timme, och då gick jag upp på rummet och läste i ca 1½ timme innan Daniel vaknade. Gick då ner och gjorde frukost och tog det sedan lugnt på rummet. Vid 12-tiden gick vi till sälsimmarkontoret och betalade, klämde i oss våtdräkter, simfötter och snorkel och cyklop. Det var bara fem stycken i våran grupp, vilket kändes ganska skönt så det inte var överbefolkat.
Tog en buss ut till hamnen och åkte sedan i en liten båt ut mot en sälkoloni som låg ca. en kvart bort med båt. Och nu så här i efterhand kan vi ju lätt säga att det var ovärt de pengarna vi betalade i Christchurch för att åka ut och se delfiner, då vi fick se säkert tre gånger så många delfiner idag. Det var en jättestor flock (säger man flock om delfiner? Grupp? Hjord? Samling? Hmm...) som simmade längs med båten så vi fick se dom på riktigt nära håll. Det här var så kallade Dusky Dolphins, och inte små Hectors delfiner vi fick se i Christchurch, utan dom här var normalstora. Var jättecoolt att se dom på så nära håll och att dom dessutom simmade längs med, och framför båten.
Kom till slut fram till en stor klippa där alla sälar låg och dom är så roliga när dom ligger där, för dom är så tjocka och söta och osmidiga och så låter dom typ som en blandning mellan en gris och en tupp, för er som inte vet hur en säl låter, hah. Och våran guide sa att det här är första gången på 18 år som han hade sett sälbebisar och dom var ju såklart sötast. Dom hade fötts i december så dom var inte direkt så gamla. Dom såg vi bara uppe på stenarna eller simmandes i små pölar i tången. Inte vågade dom sig ut i stora stygga havet inte! Så var det på med simfötterna och cyklopet och ploppa i vattnet. Våtdräkterna var dryga en centimeter tjock, så det var inte alls kallt när man väl kom i vattnet. Det var bara händerna som blev lite kalla, eftersom där hade vi inget skydd. Det var rätt dåligt väder idag, och eftersom sälar är så tjocka och suger åt sig så mycket värme använder dom vattnet till att svalka av sig på varma dagar, och idag var det väldigt molnigt och inte alls så varmt. Alla sälarna låg där och vräkte ut sig på klipporna och vi kom väldigt nära dom när vi var i vattnet, men det var inga som ville bada med oss. Vi plaskade runt ett tag och efter en stund sa våran guide att vi skulle åka bort med båten och testa på ett annat ställe.
Så vi åker dit och där fanns det kanske fyra-fem sälar, och där vi var först var det betydligt många fler. Vi väntade en stund i båten, då sälarna ibland blir nyfikna när dom ser en båt, och vill hoppa i vattnet och kolla läget. Men icke. Men när vi då satt där kom solen fram så smått, så vi åkte tillbaka till första stället där vi var och där var det full action i vattnet! Så vi skyndar oss i och fick äntligen se sälarna på nära håll i vattnet. Dom är jätteklumpiga på land men så otroligt smidiga i vattnet. Dom hoppar i vattnet och vänder sig upp och ner, med stjärten uppåt och spanar ner under vattenytan. Så ibland dyker dom ner, och ibland tumlar dom runt på vattenytan och kliar sig eller tvättar sig. Är så jäkla häftigt att vara så pass nära dom, och flera flera gånger så var jag ansikte mot ansikte med en säl som sen började simma bredvid mig när jag simmade iväg. Dom är väldigt nyfikna, men samtidigt nästan ovetande om att vi är där. Det är så roligt att se när dom leker med varandra under vattenytan, och sen kommer hoppandes upp ur vattnet, nästan som delfiner gör.
Jag hade ingen tidsuppfattning på hur länge vi plaskade omkring, utan jag var så fascinerad över hur nära dom kommer eftersom dom trots allt är helt vilda. Dom har inte fått nån träning överhuvudtaget utan det är av egen vilja dom kommer ner och leker med en i vattnet. Det var rätt läskigt i början när man kom i vattnet eftersom det var rätt grumligt i vattnet, och massa tång överallt, men jag överkom min rädsla och var sen helt upptagen av sälarna. Vid ett tillfälle hade jag span på en säl, och helt plötsligt kommer en annan säl från ingenstans, under mig och spanar in mig istället. Är så tufft att flyta omkring och stirra rakt in i ansiktet på en säl, som stirrar tillbaka på en. Jättehäftigt!
Som sagt så vet jag inte riktigt hur länge vi flöt omkring i vattnet, men jag började känna mig lite sjösjuk, då det var rätt strömt vatten och stora vågor så det blev precis lagom när våran guide sa att det var dags att dra sig. Fick skjuts in till land, där bussen hämtade upp oss och vi åkte in till Kaikoura igen. Där fick vi av oss våra våtdräkter och så slängde vi på oss våra kläder snabbt som bara den för att gå och duscha oss varma på hostelet.
Tog det lugnt ett par timmar och bestämde oss sedan för att lyxa till det med att gå ut och käka. Bestämde oss för en thairestaurang, vilket visade sig vara en väldigt bra idé. Jag käkade Thai Red Curry med kyckling, och Daniel tog tigerräkor med cashewnötter. Väldigt gott ska jag säga er. Skuttade sen tillbaka till hostelet, då i alla fall jag kände mig väldigt trött efter dagens bravader.
När vi först kom ut till sälkolonin och det visade sig att ingen av sälarna var i vattnet så tänkte jag att det var lite som att kasta pengarna i sjön. (Eller i havet kanske, så en säl åt upp dom. Hoho!). Eftersom vi har haft sån tur med alla utflykter vi har gjort, dvs. att vi verkligen såg delfiner i Christchurch, det är inte alla som gör det. Att vi fick till och skydiva i Franz, då det regnade dagen efter. Att vi kunde gå på glaciären i Franz, även fast det regnade. Att vi kunde kajaka när vi var i Abel Tasman, även fast vädret inte var det bästa. Tänkte att nån gång måste det ju nästan komma ett bakslag att vi inte kommer kunna göra det vi har planerat, och när vi inte såg några sälar i vattnet först, så trodde jag att det var dagen D idag. Men vi hade allt tur idag igen och fick till att simma med sälar, vilket var väldigt häftigt. Plus att vi även fick se delfiner.
Sammanfattningsvis var det en bra dag, även fast det var lite kallt efteråt, men å andra sidan var det väldigt skönt att duscha sig varm, haha. Väldigt tufft att ha simmat med vilda sälar, och inte några som är upptränade i ett zoo. Vi var nöjda båda två, trots att jag blev lite sjösjuk.
Imorgon far vi upp till Picton och har bokat in oss i två nätter där. Picton blir sista stoppet här på sydön, innan det bär av till norra delen av NZ. Så det blir troligen att vi far över till Wellington på nordön på onsdag och stannar där i ett par nätter. Vi såg vädret igårkväll och det ser ut som att det är ett par grader varmare på nordön än vad det är på sydön, vilket är skönt då vi inte har haft det bästa vädret sen vi lämnade Queenstown. Det var ju supervarmt och skönt i Queenstown, så vi får väl hoppas på lite sol och värme på nordön då.
Lite synd att vi inte hade nån undervattenskamera med oss, men det hade troligen inte blivit så bra bilder under vattnet ändå eftersom det var rätt grumligt. Men håll till godo på de bilder jag tog.
En extra stor puss på er såhär på alla hjärtans dag! ♥
Jag är redo!
Snygg-Daniel, haha!
En av de många delfiner vi såg
Sälar
Sälar
Ni har väl aldrig sett en snyggare Hanna-Sofia? Haha!
Jag simmar
Plaskeplask
Min maaaaat!
Daniels mat
Mumma! Tack för idag
Kaikoura
Framme på ytterligare ett nytt ställe, och denna gång är det i Kaikoura på östkusten. Det är dryga 30 mil från Nelson till Kaikoura så det var skönt att slippa att köra så länge idag. Åkte från Nelson vid 10-tiden och vi kom fram vid klockan 14.
På vägen stannade vi till vid Ohau Point där det finns en sälkoloni och tittade på pälssälar. Jag har egentligen aldrig sett sälar på nära håll och dom var så otroligt söta! Dom är ju inte direkt gjorda för att gå omkring på land, så dom ser ju jätteklumpiga ut när dom hoppar omkring på stenarna. Så fanns det jättesöta små sälungar som simmade omkring i vattenpölarna som bildades på stenblocken och dom är ju jättesmidiga i vatten men så söta när dom ska försöka ta sig i, haha. Stannade där en stund och tog lite kort och fräste sen vidare till Kaikoura.
Hittade vårat hostel rätt snabbt och det påminner lite om ett gammalt engelskt hotell som ligger precis i anslutning till en gammal pub. Är kanske inte det fräschaste i världen, men det duger för ett par dagar. Gick sen ut en sväng och kollade in stranden som är en ganska lång fin stenstrand, och för första gången på länge så fick vi lite sol och värme, när vi nu har haft flera dagar av moln och regn.
Tog oss sen en tur till ett informationscenter och tog lite broschyrer för att bestämma vad vi ska hitta på imorgon. Och det tar inte slut med sälarna där inte, för imorgon ska vi ut och simma med sälar! Det känns faktiskt lite läskigt att ge sig ut på havet och plaska med "okända" djur som man egentligen inte vet så mycket om, men förhoppningsvis lär dom vara snälla mot mig. Vi drar iväg imorgon vid halv ett och är tillbaka ett par timmar senare. Lite trist att vi inte har någon undervattenskamera att ta kort på sälarna under ytan, men det lär förhpppningsvis bli lite bilder på dom uppifrån.
Så förutsatt att ingen säl äter upp mig imorgon så får ni vänta med spänning på nästa uppdatering.
Pusspuss!
Utsikt från våran balkong
På vägen stannade vi till vid Ohau Point där det finns en sälkoloni och tittade på pälssälar. Jag har egentligen aldrig sett sälar på nära håll och dom var så otroligt söta! Dom är ju inte direkt gjorda för att gå omkring på land, så dom ser ju jätteklumpiga ut när dom hoppar omkring på stenarna. Så fanns det jättesöta små sälungar som simmade omkring i vattenpölarna som bildades på stenblocken och dom är ju jättesmidiga i vatten men så söta när dom ska försöka ta sig i, haha. Stannade där en stund och tog lite kort och fräste sen vidare till Kaikoura.
Hittade vårat hostel rätt snabbt och det påminner lite om ett gammalt engelskt hotell som ligger precis i anslutning till en gammal pub. Är kanske inte det fräschaste i världen, men det duger för ett par dagar. Gick sen ut en sväng och kollade in stranden som är en ganska lång fin stenstrand, och för första gången på länge så fick vi lite sol och värme, när vi nu har haft flera dagar av moln och regn.
Tog oss sen en tur till ett informationscenter och tog lite broschyrer för att bestämma vad vi ska hitta på imorgon. Och det tar inte slut med sälarna där inte, för imorgon ska vi ut och simma med sälar! Det känns faktiskt lite läskigt att ge sig ut på havet och plaska med "okända" djur som man egentligen inte vet så mycket om, men förhoppningsvis lär dom vara snälla mot mig. Vi drar iväg imorgon vid halv ett och är tillbaka ett par timmar senare. Lite trist att vi inte har någon undervattenskamera att ta kort på sälarna under ytan, men det lär förhpppningsvis bli lite bilder på dom uppifrån.
Så förutsatt att ingen säl äter upp mig imorgon så får ni vänta med spänning på nästa uppdatering.
Pusspuss!
Sälar!
Pälssälar
Tjockissäl
Fler sälar
Kaikoura
Kaikoura
Kaikoura
Abel Tasman National Park
Idag har vi spenderat förmiddagen ute på havet i kajaker i Abel Tasman National Park, som förövrigt är Nya Zeelands minsta nationalpark. Eftersom nationalparken ligger en bit från Nelson, och vi skulle vara på plats klockan 8.00 för incheckning, satte vi klockan på 5.50 imorse, så det blev ytterligare en tidig morgon. Vi for från Nelson vid kvart i 7, och det var inte speciellt svårt att hitta kontoret i Motueka när vi kom fram till Abel Tasman.
Kom fram till Motueka halv åtta och vi skulle paddla ut ifrån byn Marahau, så vi var tvungen att köra dit, vilket tog ca. 20 minuter. Jag nämnde ju för nån dag sedan att vi har fått kört på rätt slingriga vägar, men vägen mellan Motueka och Marahau var det värsta vi nånsin har sett. Det var så sjukt snäva svängar och vägen var otroligt smal att det knappt gick att möta andra fordon. Och det sjuka var att det satt en hastighetsskylt som visade 100 km/h, när det knappt gick att köra över 20 km/h, haha!
Hur som helst, så kom vi fram till Marahau vid åttatiden och gick en sväng till en liten mataffär och köpte lite lunch till dagen då det stod att mat inte skulle vara inkluderat på resan. Vid kvart i nio gick vi till stranden där vi skulle åka ifrån och mötte upp med våran guide och resten av gruppen. Det var vi, ett medelålders par från Sydney och ett yngre par varav den ena var från Australien och den andra från Wellington här på NZ. Det var vi sex som skulle göra halvdagsturen tillsammans med vår guide.
Efter en stund anlände även ett tyskt äldre par som hade bokat en heldagstur utan guide, dvs. paddla själva längs med nationalparken. Men det sjuka var att dom inte förstod ens enkel engelska. Våran guide frågade dom om dom hade någon erfarenhet från paddling, och det hade dom. För 20 år sedan. Medan vi i halvdagsturen gjorde oss i ordning försökte våran guide förklara för tyskarna hur dom skulle läsa kartan och hur långt dom fick paddla som längst osv, och hela tiden nickade dom och svarade "Yes, yes", troligen utan att dom förstod ett skit.
Så när vi då begav oss ut i den lilla viken innan vi kom ut på havet så säger guiden till paret "If you were to fall out of the kayak, how do you get out?" "Yes, yes". "How do you get OUT?" "Yes!" "Ouuuuuut?" "Yeeeeees". När man sitter i själva kajaken har man som ett överdrag över själva "hålet" där man sitter, som täcker över hålet så att man slipper bli blöt. Och den sitter jättetajt över själva hålet, så längst fram sitter en flärp, som man ska dra hårt i för att dra bort överdraget och komma ut ur kajaken. För att se om tyskarna hade uppfattat det här, så frågade ju våran guide hur dom skulle ta sig ur kajaken om dom skulle hamna upp och ner, men dom förstod verkligen inte vad han frågade. "If. You. Fall. Out" så gjorde han en rörelse för att illustrera att man ramlar ut kajaken, "How. Do. You" pekar på dom "Get. Out?". "Yes, yes!" Gaaaah! Jag skulle ju blivit tokig om jag var guiden. Han lät tyskarna följa med oss ett tag eftersom han var osäker på att dom ens hade någon erfarenhet över huvud taget, men efter en stund lät han dom åka för sig själva för att inte sacka efter med oss i halvdagsgruppen. Jävligt konstigt hur folk som inte ens kan grunderna i engelska kan för det första välja att åka på semester till ett engelsktspråkigt land (eller nåt land över huvud taget för den delen), och för det andra boka en heldagstur i kajak helt ensamma! Jag misstänker starkt att dom inte ens visste vad det var för tur dom hade bokat. Hur kunde dom förstå det som stod i broschyren?
Hur som helst lämnade vi tyskarna bakom oss och paddlade längs med strandkanten. Paddlade upp till Split Apple Rock, som är ett runt klotformat stenblock som har splittats mitt itu så det ser ut som ett äpple man har delat på mitten. Paddlade sen in i en grotta och kikade och sen upp till en strand där det blev lite fika, trots att det stod att ingen mat skulle ingå på turen. Där blev vi bjudna på lite juice, choklad- och kolakaka och lite snask. Daniel och jag hade ju med oss lite frukt så det blev lite mer lunchaktigt för våran del. Satt och snackade en stund med våran guide som var väldigt schysst och tog oss sedan tillbaka till hamnen igen.
Medan vi paddlade funderade jag och Daniel på vad det var som förde sånt jävla liv uppe i regnskogen och helt plötsligt frågar våran guide oss om vi ville se det som lät uppe i skogen. Då tar han fram en asstor cikada (som låter typ som en gräshoppa) och stoppar den rakt under näsan på mig. Aaaaaah! "Ta bort den!!" gapar jag, då jag inte alls är sugen på att få den där inkrypandes under tröjan när jag sitter fast i en kajak på havet. Resten av gänget blev rätt så imponerade av krypet medan jag gärna hade sett honom död, hah.
Kom tillbaka till hamnen vid 12-tiden och då fräste vi tillbaka till Nelson igen. Var väl kanske inte direkt värt de $80 vi betalade för turen, men det var ändå ett kul alternativ till att ta en båttur, som vi redan har gjort (delfinskådningen i Christchurch). När vi kom tillbaka till Nelson gick vi in på informationscentret för att höra vart inspelningsplatsen av Vattnadal från Sagan om Ringen höll till, och det visar sig att det var nästan i Abel Tasman, dvs. tillbaka 7 mil från samma håll vi just hade kommit ifrån. Men så sa hon att för att se den platsen måste man ta sig dit med helikopter, vilket kostar $750 per person. Nej tack. Så tyvärr blev det ingen inspelningsplats sedd denna gången. Vi sätter vårat hopp mot Mount Doom och Mordor från filmerna som ska finnas runt Taupo på nordön. Tog oss sen en sväng på stan och hittade ett café som påstod sig vara svenskt. Visst att dom hade kanelbullar och pepparkakor, men annars var det som vilket annat café som helst. Lite roligt ändå att mitt i Nelson finns det ett café som är svenskägt.
Trots att det var dåligt väder idag och att det kanske inte var värt så mycket pengar vi betalade så var det ändå kul att göra nåt lite annorlunda. Imorgon drar vi från Nelson till Kaikoura, som ligger på östkusten, norr om Chrischurch. Vi har åkt lite kors och tvärs genom landet nu, men snart är vi klara här på sydön och tar färjan över till nordön istället.
Lite utvärdering av Nelson då. Helt klart godkänt eftersom jag trodde att det skulle vara ett jättedött ställe utan nåt att göra, typ som i Franz Josef. Franz hade dock sin charm, men lite trist när det inte finns nåt att hitta på, förutom alla olika utflykter man kan ta. Nelson är en söt liten stad och jag blev såklart överlycklig när jag hittade billiga skor på Cotton On igår. Finns en hel del butiker här och lite mer att göra än i Franz. Hade nog blivit trevligare om vi hade bott på ett lite bättre hostel men skönt att vi bara behövde bo här i två nätter.
Ha det så bra allihopa.
Pusspuss!
Det "svenska" caféet
Kom fram till Motueka halv åtta och vi skulle paddla ut ifrån byn Marahau, så vi var tvungen att köra dit, vilket tog ca. 20 minuter. Jag nämnde ju för nån dag sedan att vi har fått kört på rätt slingriga vägar, men vägen mellan Motueka och Marahau var det värsta vi nånsin har sett. Det var så sjukt snäva svängar och vägen var otroligt smal att det knappt gick att möta andra fordon. Och det sjuka var att det satt en hastighetsskylt som visade 100 km/h, när det knappt gick att köra över 20 km/h, haha!
Hur som helst, så kom vi fram till Marahau vid åttatiden och gick en sväng till en liten mataffär och köpte lite lunch till dagen då det stod att mat inte skulle vara inkluderat på resan. Vid kvart i nio gick vi till stranden där vi skulle åka ifrån och mötte upp med våran guide och resten av gruppen. Det var vi, ett medelålders par från Sydney och ett yngre par varav den ena var från Australien och den andra från Wellington här på NZ. Det var vi sex som skulle göra halvdagsturen tillsammans med vår guide.
Efter en stund anlände även ett tyskt äldre par som hade bokat en heldagstur utan guide, dvs. paddla själva längs med nationalparken. Men det sjuka var att dom inte förstod ens enkel engelska. Våran guide frågade dom om dom hade någon erfarenhet från paddling, och det hade dom. För 20 år sedan. Medan vi i halvdagsturen gjorde oss i ordning försökte våran guide förklara för tyskarna hur dom skulle läsa kartan och hur långt dom fick paddla som längst osv, och hela tiden nickade dom och svarade "Yes, yes", troligen utan att dom förstod ett skit.
Så när vi då begav oss ut i den lilla viken innan vi kom ut på havet så säger guiden till paret "If you were to fall out of the kayak, how do you get out?" "Yes, yes". "How do you get OUT?" "Yes!" "Ouuuuuut?" "Yeeeeees". När man sitter i själva kajaken har man som ett överdrag över själva "hålet" där man sitter, som täcker över hålet så att man slipper bli blöt. Och den sitter jättetajt över själva hålet, så längst fram sitter en flärp, som man ska dra hårt i för att dra bort överdraget och komma ut ur kajaken. För att se om tyskarna hade uppfattat det här, så frågade ju våran guide hur dom skulle ta sig ur kajaken om dom skulle hamna upp och ner, men dom förstod verkligen inte vad han frågade. "If. You. Fall. Out" så gjorde han en rörelse för att illustrera att man ramlar ut kajaken, "How. Do. You" pekar på dom "Get. Out?". "Yes, yes!" Gaaaah! Jag skulle ju blivit tokig om jag var guiden. Han lät tyskarna följa med oss ett tag eftersom han var osäker på att dom ens hade någon erfarenhet över huvud taget, men efter en stund lät han dom åka för sig själva för att inte sacka efter med oss i halvdagsgruppen. Jävligt konstigt hur folk som inte ens kan grunderna i engelska kan för det första välja att åka på semester till ett engelsktspråkigt land (eller nåt land över huvud taget för den delen), och för det andra boka en heldagstur i kajak helt ensamma! Jag misstänker starkt att dom inte ens visste vad det var för tur dom hade bokat. Hur kunde dom förstå det som stod i broschyren?
Hur som helst lämnade vi tyskarna bakom oss och paddlade längs med strandkanten. Paddlade upp till Split Apple Rock, som är ett runt klotformat stenblock som har splittats mitt itu så det ser ut som ett äpple man har delat på mitten. Paddlade sen in i en grotta och kikade och sen upp till en strand där det blev lite fika, trots att det stod att ingen mat skulle ingå på turen. Där blev vi bjudna på lite juice, choklad- och kolakaka och lite snask. Daniel och jag hade ju med oss lite frukt så det blev lite mer lunchaktigt för våran del. Satt och snackade en stund med våran guide som var väldigt schysst och tog oss sedan tillbaka till hamnen igen.
Medan vi paddlade funderade jag och Daniel på vad det var som förde sånt jävla liv uppe i regnskogen och helt plötsligt frågar våran guide oss om vi ville se det som lät uppe i skogen. Då tar han fram en asstor cikada (som låter typ som en gräshoppa) och stoppar den rakt under näsan på mig. Aaaaaah! "Ta bort den!!" gapar jag, då jag inte alls är sugen på att få den där inkrypandes under tröjan när jag sitter fast i en kajak på havet. Resten av gänget blev rätt så imponerade av krypet medan jag gärna hade sett honom död, hah.
Kom tillbaka till hamnen vid 12-tiden och då fräste vi tillbaka till Nelson igen. Var väl kanske inte direkt värt de $80 vi betalade för turen, men det var ändå ett kul alternativ till att ta en båttur, som vi redan har gjort (delfinskådningen i Christchurch). När vi kom tillbaka till Nelson gick vi in på informationscentret för att höra vart inspelningsplatsen av Vattnadal från Sagan om Ringen höll till, och det visar sig att det var nästan i Abel Tasman, dvs. tillbaka 7 mil från samma håll vi just hade kommit ifrån. Men så sa hon att för att se den platsen måste man ta sig dit med helikopter, vilket kostar $750 per person. Nej tack. Så tyvärr blev det ingen inspelningsplats sedd denna gången. Vi sätter vårat hopp mot Mount Doom och Mordor från filmerna som ska finnas runt Taupo på nordön. Tog oss sen en sväng på stan och hittade ett café som påstod sig vara svenskt. Visst att dom hade kanelbullar och pepparkakor, men annars var det som vilket annat café som helst. Lite roligt ändå att mitt i Nelson finns det ett café som är svenskägt.
Trots att det var dåligt väder idag och att det kanske inte var värt så mycket pengar vi betalade så var det ändå kul att göra nåt lite annorlunda. Imorgon drar vi från Nelson till Kaikoura, som ligger på östkusten, norr om Chrischurch. Vi har åkt lite kors och tvärs genom landet nu, men snart är vi klara här på sydön och tar färjan över till nordön istället.
Lite utvärdering av Nelson då. Helt klart godkänt eftersom jag trodde att det skulle vara ett jättedött ställe utan nåt att göra, typ som i Franz Josef. Franz hade dock sin charm, men lite trist när det inte finns nåt att hitta på, förutom alla olika utflykter man kan ta. Nelson är en söt liten stad och jag blev såklart överlycklig när jag hittade billiga skor på Cotton On igår. Finns en hel del butiker här och lite mer att göra än i Franz. Hade nog blivit trevligare om vi hade bott på ett lite bättre hostel men skönt att vi bara behövde bo här i två nätter.
Ha det så bra allihopa.
Pusspuss!
Soluppgång i Marahau
Paddling
Snygg man är
Split Apple Rock
Våran lilla grupp
Fåglar
Grotta
Abel Tasman
Vi är så snygga, vi vet!
Hej hej
Paddelmästaren
Broder
Nelson
Framme i Nelson efter en hel dag i bilen. Vi läste på en av våra gratiskartor att det som sagt skulle vara dryga 80 mil från Franz Josef till Nelson, men det måste ha varit helt fel. Visst att det tog oss dryga 7 timmar, men det var inklusive stopp längs vägen. Vet inte riktigt hur långt det kan ha varit, men runt 50 mil kanske.
Hur som helst, så lämnade vi Franz Josef vid 06.30 imorse och åkte sedan västkusten upp till Nelson som ligger på norra delen av Sydön. Resan gick bra, och vägen var väldigt fin ute vid havet. Såg ett par varningsskyltar för pingviner, men tyvärr såg vi inga live tyvärr. Längs vägen stannade vi till i Punakaiki där de såkallade Pancake Rocks finns. Är stenformationer som ser ut som massor med pannkakor staplade ovanpå varandra. Var väl inget jättehäftigt att se direkt, men lite roligt ändå. Såg förresten delfiner simmandes precis vid stenarna, och som dom delfinexperter vi är sen i Christchurch (höhö) tyckte vi att det såg ut som de små Hectors delfiner vi såg på den turen vi tog där. Men vad vet jag, det kanske var helt fel, haha. Tog lite kort på pannkakorna och fräste sedan vidare.
Det var inte svårt att hitta till vårat hostel när vi väl kom fram till Nelson, så vi checkade in och installerade oss på rummet. Trots att vi bokade tre nätter på nätet så valde vi att avboka en natt eftersom vi kom fram så tidigt idag så vi skulle ha tid att kolla in stan idag, så vi sover bara här i två nätter. Och för min del så gör det absolut ingenting, då hostelet är rätt så skabbigt.
När vi hade dumpat av grejerna på rummet, slängde vi i en tvätt och gick sen ut för att handla. Innan vi handlade skulle vi gå en sväng på "stan" och kolla. Jag hade en känsla av att Nelson skulle vara ett jättelitet ställe, men helt plötsligt hittar vi huvudgatan med massor av butiker och min favvis Cotton On! Såg inte ens Cotton On i varken Dunedin eller Christchurch som är mycket större än Nelson. Så jag blev helt överlycklig och öste in och introducerade Daniel i världens bästa butik. Jag shoppade loss därinne, så även min bror, och vi vandrade därifrån nöjda och glada. Jag var helt överlycklig då jag hittade bland annat ett par asfräsiga knallrosa pumps för bara $15. Yes! Gick sedan för att handla lite mat och gick tillbaka till hostelet och slängde in en ny laddning med tvätt. När vi var på Woollies inhandlade vi något som vi första gången kom i kontakt med i Dunedin - Mjölk med limesmak! Helt knallgrön och den såg sjukt vidrig ut. I Dunedin fanns mjölken bara i en tvåliters förpackning, men idag hittade vi den i en 600 ml flaska, så vi var bara tvungen att testa den. Den luktade väldigt gott av lime och den smakade typ milkshake första klunken. Men det blev bara äckligare och äckligare och efter tre klunkar blev jag helt kräkig och vi hällde ut skiten, haha!
När vi var ute på stan gick vi förbi ett informationscenter för att hitta rätt bland alla broschyrer om utflykter till Abel Tasman National Park, dit vi ska åka imorgon. Vi diskuterade fram och tillbaka, då de flesta turer var rätt så dyra. Men efter en stund enades vi om att ta en halvdagstur att paddla kajak klockan 8 imorgonbitti, vilket innebär att det återigen blir en tidig morgon för oss. Abel Tasman ligger ju ungefär 7 mil härifrån, och för att ha god tid på oss är det lika bra att stiga upp i tid.
Så imorgon blir det kajakpaddling, vilket ska bli spännande, och på lördag innan vi åker vidare, tänkte vi spana in inspelningsplatsen av Vattnadal, från första Sagan om Ringen filmen, om vi nu kan hitta det, haha!
Bara två veckor kvar på andra sidan jorden nu! Om 14 dagar är jag på flygplatsen i Sydney och väntar på att få flaxa hemåt.
Lite bilder från vägen idag, samt på mina inköp, hoho!
Puss och kram!
Hur som helst, så lämnade vi Franz Josef vid 06.30 imorse och åkte sedan västkusten upp till Nelson som ligger på norra delen av Sydön. Resan gick bra, och vägen var väldigt fin ute vid havet. Såg ett par varningsskyltar för pingviner, men tyvärr såg vi inga live tyvärr. Längs vägen stannade vi till i Punakaiki där de såkallade Pancake Rocks finns. Är stenformationer som ser ut som massor med pannkakor staplade ovanpå varandra. Var väl inget jättehäftigt att se direkt, men lite roligt ändå. Såg förresten delfiner simmandes precis vid stenarna, och som dom delfinexperter vi är sen i Christchurch (höhö) tyckte vi att det såg ut som de små Hectors delfiner vi såg på den turen vi tog där. Men vad vet jag, det kanske var helt fel, haha. Tog lite kort på pannkakorna och fräste sedan vidare.
Det var inte svårt att hitta till vårat hostel när vi väl kom fram till Nelson, så vi checkade in och installerade oss på rummet. Trots att vi bokade tre nätter på nätet så valde vi att avboka en natt eftersom vi kom fram så tidigt idag så vi skulle ha tid att kolla in stan idag, så vi sover bara här i två nätter. Och för min del så gör det absolut ingenting, då hostelet är rätt så skabbigt.
När vi hade dumpat av grejerna på rummet, slängde vi i en tvätt och gick sen ut för att handla. Innan vi handlade skulle vi gå en sväng på "stan" och kolla. Jag hade en känsla av att Nelson skulle vara ett jättelitet ställe, men helt plötsligt hittar vi huvudgatan med massor av butiker och min favvis Cotton On! Såg inte ens Cotton On i varken Dunedin eller Christchurch som är mycket större än Nelson. Så jag blev helt överlycklig och öste in och introducerade Daniel i världens bästa butik. Jag shoppade loss därinne, så även min bror, och vi vandrade därifrån nöjda och glada. Jag var helt överlycklig då jag hittade bland annat ett par asfräsiga knallrosa pumps för bara $15. Yes! Gick sedan för att handla lite mat och gick tillbaka till hostelet och slängde in en ny laddning med tvätt. När vi var på Woollies inhandlade vi något som vi första gången kom i kontakt med i Dunedin - Mjölk med limesmak! Helt knallgrön och den såg sjukt vidrig ut. I Dunedin fanns mjölken bara i en tvåliters förpackning, men idag hittade vi den i en 600 ml flaska, så vi var bara tvungen att testa den. Den luktade väldigt gott av lime och den smakade typ milkshake första klunken. Men det blev bara äckligare och äckligare och efter tre klunkar blev jag helt kräkig och vi hällde ut skiten, haha!
När vi var ute på stan gick vi förbi ett informationscenter för att hitta rätt bland alla broschyrer om utflykter till Abel Tasman National Park, dit vi ska åka imorgon. Vi diskuterade fram och tillbaka, då de flesta turer var rätt så dyra. Men efter en stund enades vi om att ta en halvdagstur att paddla kajak klockan 8 imorgonbitti, vilket innebär att det återigen blir en tidig morgon för oss. Abel Tasman ligger ju ungefär 7 mil härifrån, och för att ha god tid på oss är det lika bra att stiga upp i tid.
Så imorgon blir det kajakpaddling, vilket ska bli spännande, och på lördag innan vi åker vidare, tänkte vi spana in inspelningsplatsen av Vattnadal, från första Sagan om Ringen filmen, om vi nu kan hitta det, haha!
Bara två veckor kvar på andra sidan jorden nu! Om 14 dagar är jag på flygplatsen i Sydney och väntar på att få flaxa hemåt.
Lite bilder från vägen idag, samt på mina inköp, hoho!
Puss och kram!
Soluppgång
Punakaiki
Pancake Rocks
Swimmingpool!
Ser ni pannkakorna?
Sten
Göte!
Mera sten
Varning för pingviner!
Framme i Nelson
Nån tjofräs i Nelson, haha
Mina assnygga skor!
Mitt andra par assnygga skor!
Ny ring
Den silvriga påsen innehåller present till min älskade pojkvän, hoho!
Limemjölk!
Grönt gojs. Uuuh
Franz Josef Glacier
Idag har vi allt fått redigt med motion ska jag säga er. Skulle ju som sagt iväg och vandra på Franz Josef Glacier och idag har vi lärt oss ett och annat om glaciärer. Steg upp i tid så vi infann oss på arrangörernas kontor vid 10.30. Där fick vi låna överdragsbyxor, vindjacka, kängor och isbroddar inför promenaden på isen. Vi var i en grupp med 26 personer och när alla var klara tog vi en buss ut till själva glaciären. Blev lite oroliga imorse när vi vaknade av att det regnade som bara den. Hoppades innerligt på att vi skulle kunna få gå glaciärpromenad trots att det regnade, och det var inga problem att göra det inte.
Kom dit 10 minuter senare och vandrade sedan genom en dal som är omringad av regnskog. Stannade till på lite olika ställen och fick information om omgivningen av våran skogsmulle till guide. Och om ni tycker att det är lite konstigt hur en fet glaciär kan existera mitt i regnskogen så kan jag numera berätta det för er. Det finns tre glaciärer i världen som ligger runtom en regnskog - Franz Josef Glacier, Fox Glacier (den vi såg från luften igår) och en glaciär i Argentina som jag inte minns namnet på. Anledningen till varför det är fysiskt möjligt för en glaciär och en regnskog att finnas på samma plats är följande: Mellan södra spetsen på Sydamerika och Nya Zeeland finns det ingen landmassa, vilket gör att det är fritt fram för vinden att samla på sig massa fart och massa fukt från havet. När luften når Australien så värms den upp, eftersom Australien är en mycket varmare kontinent än vad Nya Zeeland är. När luften då åker från Australien mot Nya Zeeland så stöter den på bergskedjan Southern Alps som går längs med hela Sydön. Då trycks luften uppåt på grund av att bergskedjan är ivägen, och kyls då av ju längre upp den kommer. Och vad händer då? Jo, det regnar. Och det regnar tillräckligt mycket för att regnskog ska kunna växa men det regnar också så pass mycket på hög höjd att regnet blir till snö. Därav snöar det ordentligt mycket för att det ska packas på en massa massa snö och voilà! Vi har en glaciär. En glaciär är alltså massor med packad snö och anledningen till varför det ser ut som en stor flod som bara har frusit är för att den "bakre" snön trycker snön framför sig som en plogbil och därför ser en glaciär ut som den gör. Så nu har ni fått er lite info om hur en glaciär kommer till, och hur det är möjligt att en glaciär och regnskog kan existera precis bredvid varandra!
Vi gick i alla fall genom dalen som är täckt med massa stenar och kom sen fram till själva glaciären. Den första delen av glaciären är täckt med jättemycket sten och grus, och det är eftersom när glaciären växer, dvs. när den bakre snön "plogar" fram den främre snön, så karvar den av delar från berget och drar med sig den. Och tro det eller ej, så är inte glaciären skitig på grund av den globala uppvärmningen, utan det är helt enkelt på grund av att den drar med sig så mycket grus i takt med att glaciären drar sig nedåt mot dalen. Den globala uppvärmingen är faktiskt något som gynnar glaciärer, eftersom då luften blir varmare så regnar det mer, och det kan därför snöa ännu mer vid toppen av glaciären så att dom kan växa sig större. Självklart är det lite trist att de flesta glaciärer är bruna och "skitiga" men det är helt naturligt att de ser ut så. De är ju mycket vitare ju längre upp man kommer, eftersom där har inte snön och isen hunnit blivit påverkade av berget.
Så vi tog på oss våra isbroddar och började vandra upp för "grusberget". Det var den brantaste biten vi skulle gå, och det var redigt brant på sina ställen. Efter kanske en kvart kommer vi upp på själva isen och vi börjar vandra uppåt. Himla häftigt att gå mitt i en glaciärspricka, med stora isväggar stickandes upp på varsinn sida. Vet inte riktigt hur långt tid det kan ha tagit för oss att komma upp, men vi hade ju bara tagit en halvdagstur, så vi gick inte ens upp på hälften av glaciären. När vi kom upp, käkade vi lite och gick sedan nedåt igen.
Vi hade delat upp våran grupp på 26 i två delar och vi var i grupp 1, så vi var den första gruppen som gick ner. När vi kom ner tog vi av oss våra broddar, och då fick våran guide ett meddelande på komradion att det var något som hade gått sönder där den andra gruppen var, så att dom skulle komma lite efter. Det finns rep uppsatta på de brantaste delarna så man kan hålla i sig, så det var väl kanske något liknande som hade gått sönder. Så istället för att bara stå och vänta på den andra gruppen gick vi med våran guide en tur i regnskogen. Det var inte direkt lika varmt som det var när vi var i Thailand, men vi hade lite fel kläder på oss för regnskogsvandring om man säger så, då det blev ganska så svettigt. Kom tillbaka till bussen vid dryga halv tre och for sen tillbaka in till Franz Josef igen.
Även fast det har varit rätt dåligt väder nu när vi har varit här så har vi ändå haft jävligt tur. Vi fick skydiva igår även fast det var jättemolnigt, och trots att det har spöregnat i princip hela dagen idag, så kunde vi ändå gå på glaciären. Som jag trodde, så regnade det inte när vi väl var uppe på glaciären, men så fort vi kom ner i dalen igen så regnade det. Var ju en jäkla tur att vi bokade in skydive igår istället för idag, eftersom idag hade vi troligen inte kunnat hoppa på grund av regnet.
Hade i alla fall en trevlig och intressant dag och det var alldeles lagom med en halvdagstur, även fast de flesta säger att det är värt att betala det där extra för en heldagstur. Men för oss var det helt lagom och vi var allt nöjda när vi kom tillbaka till hostelet.
Imorgon då fräser vi astidigt med bilen upp till Nelson. Det är saftiga 78 mil upp dit härifrån Franz Josef, men det finns ingenting vi vill se eller göra på vägen som är värt att stanna en natt för, så vi tar hela streckan i ett. Kommer troligen vara redigt trötta när vi kommer fram, men det här är troligen och förhoppningsvis den längsta sträckan vi kommer köra, i alla fall här på Sydön. Har bokat in tre nätter i Nelson där vi hade tänkt hinna med lite inspelningsplats från Sagan om Ringen, samt Abel Tasman National Park, som ligger ett par mil från Nelson.
Mycket vita bilder idag, vilket jag är glad för, jag som inte har fått se snö eller is på flera månader, haha!
Kram och puss på er!
Franz Josef Glacier
Regnskog
Vattenfall
Lite kyligt
Is
Innan vandringen uppåt
Utsikt
Is
På väg
Glaciärspricka
Jag i en glaciärspricka
Hej Daniel!
Is
Klättring
Klättra, klättra, klättra
Is, regnskog, dimma, himmel
Glaciär
På toppen
