Godkväll från Kangerlussuaq på Grönland! Klockan är snart 02.00 i vår svenska tidszon, som vi fortfarande är inställda på… Klockan är däremot ”bara” 22 här på Grönland men vi är som ni förstår svintrötta men jag ville ändå skriva några rader så att jag inte glömmer bort det.

Igår, onsdag, tog vi tåget ner till Köpenhamn. Det var inte så jobbigt som jag trodde att säga hejdå till Ellie, för hon är väldigt obrydd när vi går hemifrån generellt så det var på ett sätt väldigt skönt att hon inte stod vid dörren och tittade efter oss när vi gick.

Tågresan söderut gick bara fint, med byte i Malmö. Vi hade en natt på ett hotell vid flygplatsen, men som ändå låg 1 kilometer från terminalen så vi nyttjade hotellets gratis shuttleservice och kom fram till hotellet vid 22-tiden. Det var ett rätt trött flygplatshotell om ni frågar mig, men det dög för en natt.

Imorse klev vi upp vid 7.30, käkade frukost och tog sedan shuttlebussen till Kastrup. Och som jag har sagt så många gånger, så har jag flertalet tillfällen suktat efter Air Greenland-flighterna när vi har varit på Kastrup tidigare, och det kändes därför helt overkligt att välja Air Greenlands incheckningsdisk när vi nu skulle flyga. Air Greenland? Va, vi? Så sjukt!!

Stod i kö ganska länge för incheckningen, och även kön till säkerhetskontrollen var väldigt lång, men vi kom till slut igenom och hittade vår gate. Så nu fick jag äntligen ta en bild på det röda Air Greenlandplanet och att det den här gången faktiskt var VÅR TUR att åka med, och att vi inte bara ska åka någon annanstans via gaten bredvid. Air Greenland har förresten bara en stor Airbus i sin flotta, så det är bara ett stort plan som flyger tur och retur Köpenhamn-Kangerlussuaq en gång om dagen, och övriga inrikesflyg inom Grönland sker antingen med små propellerplan eller med helikopter.

Vi träffade ingen av våra grupprese-”kompisar” vid gaten, utan när vi hade lyft så kom våra två danska guider Frederik och Kristian fram till oss och presenterade sig samt informerade om vad som skulle hända idag. Flygresan gick bra och jag tittade supernoga på kartan om var vi befann oss för att se när vi skulle börja flyga in över Grönland. Och när vi väl gjorde det så blev jag helt jädra stum. Vi flög ju över Grönland när vi skulle till Kalifornien för fem år sedan, så jag har ju redan sett det från luften, men det var inte desto mindre coolt nu. Det är svårt att få med på bild hur (förlåt) jävla häftigt landskapet är. Och ni må tycka att jag är löjlig, men jag började faktiskt gråta när jag såg landskapet och att det slog mig att vi faktiskt ska landa här och att vi ska få se allt det här. Inte bara flyga över, utan faktiskt få se allt det här som jag har drömt om i så många år. Fick ett lyckorus genom kroppen när jag satt där och spanade ut. Fredrik sade senare att jag hade suttit helt klistrad vid fönstret i en hel timme, haha!

Landade på pyttelilla flygplatsen i pyttelilla Kangerlussuaq i smått duggregn och ca 4 plusgrader. Samlades sedan med övriga gruppen inne i ankomsthallen och vi är ca 25 personer, från Danmark, USA, England, Tyskland, Taiwan, Singapore och så vi två som enda svenskar. Det är vi och två tjejer från Singapore som är i 30-års åldern, övriga är i pensionsåldern, så det blev allt en pensionärstripp ändå, haha! Vi fick sedan nycklarna till våra rum på flygplatshotellet, som förövrigt ligger i anslutning till ankomsthallen på flygplatsen. Sade jag att det var litet här i Kangerlussuaq? Haha! Bor i ett ganska stort, men relativt enkelt rum men som funkar bra för en natt.

Fick lite tid för ombyte på rummet, innan vi vid 13-tiden (lokal grönländsk tid, alltså kl. 17 vår tidszon) skulle träffas igen för att ha lite informationsmöte om dagen. Det tog inte mer än 20 minuter, och efter det hade vi lite tid för att gå och kika i en mataffär innan vi hoppade på en off-roadbuss som skulle ta oss ut till inlandsisen (!!). Vägarna här är ju inte direkta vägar, utan mer grus/lervägar som är extremt skumpiga. Så det vibrerade rejält när vi åkte iväg. Hela området kring Kangerlussuaq känns som ett månlandskap och det är väldigt ovant att inte se en enda människa eller få ett enda möte längs vägen. Vi satte av inåt landet och åkte på Grönlands längsta väg som är hela 37 kilometer lång! Vägen finansierades av Volkswagen när de i slutet av 90-talet kom hit och ville testköra någon ny bilmodell ute på inlandsisen. Men då det inte fanns någon väg att köra på till inlandsisen så fick de snällt bygga en. Längs vägen såg vi jättemånga renar och även havsörn och en fjällhare. Inga myskoxar dock, som det annars finns gott om här på Grönland.

Längs vägen stannade vi vid resterna av ett flygplansvrak som har legat där sedan december 1968. Det var ett militärflyg som var på väg från Island till Kangerlussuaq som hamnade i en snöstorm och som störtade just där. Alla ombord överlevde, bara en bröt vristen. Varför vraket inte är bortforslat är för att man helt enkelt inte har resurser eller råd att flytta på det. Man slänger inte saker i onödan, och vart ska man ens göra av ett gammalt flygplansvrak? Lite annorlunda sätt att se på det, haha.

Efter ca 2 timmars skumpande längs den inte ens 4 mil långa vägen så tog vägen slut. Bara stoppade. Och då var vi framme vid själva inlandsisen där vi skulle ta en promenad. Så vi gick upp på moränen, som alltså är det grusiga som alltid bildas i anslutning till glaciärer och efter en stund tog vi också en sväng om på själva inlandsisen. Jag har ju gått på en glaciär tidigare, på Nya Zeeland, men aldrig på en sådan här stor. Russell Glacier är världens näst största glaciär, näst efter den som finns på Antarktis. Visst att man har sett glaciärer och inlandsis på tv, men det är en helt annan grej när man ser det med egna ögon och faktiskt går omkring på en själv. Den är så ofattbart stor att man inte ens fattar det. Inlandsisen täcker ca 80 % av hela Grönland och är 240 mil lång och 110 mil bred på det bredaste stället. Där vi var, var det 60 mil inlandsis tills man når östkusten på Grönland. Vi fick veta att på vår flight imorse så var det en grupp med 18 norrmän som skulle skida hela vägen till östkusten, från starten av inlandsisen där vi stannade. De hade med sig en guide som har gjort sådana här turer förr, och de beräknar att det tar ungefär en månad att göra turen, vilket tydligen är ganska populärt.

Kristian, en av våra guider, är utbildad glaciolog så han hade väldigt mycket intressant information att berätta. Han berättade bland annat att det inte bara är att vandra ut på glaciären, utan man måste känna till var man kan gå och inte. Nu när det är vår och avsmältningen pågår, så kan det bildas strömmar av vatten under isen, vilket kan skapa stora skrevor under snön som ligger på glaciären. Så vad som kan se ut som vanlig snö, som är safe att gå i, kan om man ha otur vara ett snölock som täcker en 15 meter lång skreva som har karvats ut av det strömmande vattnet under isen. Men så länge man går på isen, och inte på någon snö så sade han att det inte är någon fara. Vi fick också fyllt på våra vattenflaskor i en av dessa strömmar av smältvatten, som är is som kan vara allt mellan 200 och 5 000 år gammal som nu smälter på våren. Vattnet var ungefär 0,1 plusgrader och jädrar anamma så gott och svalkande det var! Inte alla som kan säga att de har druckit 5 000 år gammalt glaciärvatten!

Eftersom vägen tog slut vid inlandsisens start så vände vi nu bussen och körde tillbaka till Kangerlussuaq igen. Vi stannade ett par gånger längs vägen för foton samt en liten kaffepaus. Då vägen tar slut vid inlandsisen och det inte bara är att åka dit och knalla ut på isen så fick vi inte ett enda möte vare sig på vägen dit eller hem, så varje gång vi stannade, så stannade vår chaufför bara bussen mitt i vägen och lät oss kliva ut. Inte ens när vi gick en sväng på isen och var borta i en timme så stänge och låste hon dörren till bussen. Det behövs ju inte direkt, för vem ska komma gåendes mitt ute i ingenstans och vilja sno nåt från bussen? Det känns ju konstigt i den västerländska hjärnan, men ju mer man tänker på det så förstår man ju att det inte behövs.

Strax efter kl. 19 så var det middag på den gamla roddklubben, en bit utanför ”stan”. Då Kangerlussuaq verkligen är pyttelitet och husen till största delen består av gamla amerikanska militärbaracker så hade jag inte höga förväntningar på maten, men det var verkligen en jättefin restaurang, och jag fick veganskt både till förrätt och huvudrätt.

Då de flesta av oss fortfarande var inställd på europeisk tidszon, och satt och åt middag mitt i natten så var alla väldigt trötta. Så middagen var avklarad på ca 1½ timme, och sedan tog vi bussen tillbaka till hotellet igen. Fredrik sussar redan här bredvid mig och jag är också helt sjukt trött, så ska stänga ner datorn snart.

Kangerlussuaq som by är väl inte så mycket att hänga i granen, men det känns ändå sjukt häftigt att vara här, och bara vetskapen om att man är så långt borta från övrig civilisation är inte skrämmande som man kan tro, utan bara väldigt häftigt. Vi har ju inget internet, WiFi:t på hotellet kostar 200 kr/dygnet och det första guiderna sa till oss var att stänga av roaming på telefonerna så att man inte får en skyhög räkning hem, då det är helt sjukt dyrt att surfa på Grönlands 3G-nät. I övrigt så känns det rätt overkligt att vara här, och då har vi inte alls sett mycket, om man jämför med vad som komma skall.

Imorgonbitti går flyget till Nuuk, Grönlands huvudstad, så då får vi flyga med något av Air Greenlands mindre propellerplan, för att få spana in ”storstan”. Imorgonkväll går vi ombord på vårt kustskepp Sarfaq Ittuk som ska ta oss upp längs västkusten under två dagar. Vi hörs när vi hörs. Puss och god natt!