Hrm, hrm... Jag vet inte hur man skriver att man harklar sig, men det var i alla fall det jag försökte skriva, hah! Har gått och funderat hela dagen på om jag ska skriva nånting om le situation här i bloggen och har kommit fram till att jag ska försöka mig på't. Dels med tanke på dom som inte har nån aning om vad som har hänt, och dels för mig själv så jag kan titta tillbaka och läsa det här när jag är gammal och gaggig, eftersom mamma skriver ut alla inlägg.

För att ta allt från början då - Enda sen jag kom hit till familjen har jag känt att jag inte riktigt känner mig uppskattad av föräldrarna, att dom förväntar sig att jag ska göra så mycket mer än vad jag egentligen "ska" göra. I alla mail som vi skrev till varandra innan jag kom hit så var det bestämt att jag skulle ta hand om ungarna och sedan utföra lättare hushållsarbete, dvs. diska, fixa tvätten, laga mat åt ungarna om dagarna och hålla det allmänt snyggt. Trots det, har jag gjort lite saker "utöver" det jag ska - jag har städat i skåpet med handdukar och lakan, jag har städat skafferiet, städat i ungarnas byrå och garderob och så vidare. Men även fast jag har gjort rätt mycket utöver mina vanliga arbetsuppgifter, känner jag inte att jag får någon uppskattning för det, jag får nästan aldrig ett tack eller någon positiv kritik överhuvudtaget.

Detta är väl egentligen huvudproblemet till varför jag inte har trivts så bra här på senare tid. Är också på grund av att jag känner att jag verkligen måste passa upp på barnen hela tiden och att så fort jag frågar om jag får låna bilen så känner jag mig skyldig att jag ens frågar. Har egentligen inte haft några lediga dagar, eftersom även på mina lediga dagar, dvs. helgerna, så förväntar sig Karen att jag ska leka med ungarna och inte bara vara för mig själv. Men som Maggan sa när vi pratade i telefon häromdagen - Vill Karen och Brendan vara 24 timmar om dygnet på polisstationen? Jag vill väl inte vara 24 timmar om dygnet med ungarna, vilket är mitt jobb. Och att alla människor måste få gå undan och ha sin lediga tid, och om inte familjen skulle ha förståelse för det så skulle det vara otroligt konstigt.

På grund av att jag känner som jag gör så var jag helt enkelt tvungen att prata med Karen om det. Jag inledde samtalet med att fråga om det var något som hade hänt i helgen, eftersom dom kom hem från Stuart Town vid 22.00 i söndagskväll när jag trodde dom skulle vara hemma vid middagen. Dom hade inte ringt och meddelat när dom skulle vara hemma, utan det var bara jag som antog att dom skulle vara hemma vid middagstid. Nejdå, inget hade hänt utan dom hade bara valt att stanna kvar hela dagen eftersom dom inte åker dit så ofta. Där kom då första attacken - "Så du ville helt enkelt att jag skulle komma hem och laga middag till dig?" Nej, det var verkligen inte det jag sa, utan bara att jag antog att ni skulle vara hemma vid middagen, och att det skulle vara trevligt att äta tillsammans, men men, det var inga problem och jag åt för mig själv, men jag tyckte ändå att dom kunde ha ringt och meddelat ungefär när dom skulle komma hem.

Jag fortsatte sedan med att säga som det var angående det här med att jag inte känner mig uppskattad, och att jag tycker inte att Karen tackar mig när jag gör saker utöver ungarna. Hon förstod inte vad jag pratade om utan tyckte visst att hon tackade mig, och att hon "Inte tänkte gå ner på knä och kyssa mina fötter" som hon uttryckte det. Och att hon då fan inte får ett tack för det hon gör på sitt jobb. Men hon har sin man, sin familj och sina bekanta här och hon får uppskattning på annat sätt än på jobbet. Men jag har ingen i min familj här och därför betyder minsta lilla tack eller tecken på uppskattning så himla mycket. Hon sa att hon sa tack - Jag sa att hon inte gjorde det, så egentligen kom vi ingenvart i diskussionen eftersom det var ord mot ord.

Berättade också att jag tyckte det var jobbigt att fråga om jag fick låna bilen, eftersom dom aldrig egentligen har sagt att jag får låna den när jag vill, så länge jag tankar, vilket jag gör. Och då kastade hon i ansiktet på mig "Ja, men vart tog du min bil i helgen till exempel?" Dvs. att jag och My tog den till Wagga. Då sa jag att jag frågade ju i fredagsmorse om jag kunde få ha bilen i helgen och att vi inte ens hade bestämt att åka till Wagga förrän i fredagskväll, och att jag verkligen inte hade planerat det sen länge utan att säga det till henne. Det enda jag hade att säga var ju att jag betalar bensin och bilen är inte kvaddad, så vad gör det om vi tog den till Wagga eller inte? Hon sa att det inte hade gjort nånting, men hon tyckte ändå jag kunde ringt och frågat.

Så påpekade hon att jag hade aktiverat min au-pair profil på au-pair sidan igen. Hon visste exakt vilket datum jag hade gjort det och ifrågasatte mig varför. Jag sa att jag hade gjort det för att hjälpa dom hitta en ny au-pair i förebyggande syfte när jag åker härifrån i januari, och att jag inte hade haft några avsikter att leta ny familj bakom deras rygg. Men det trodde hon absolut inte på och sa bara "Du, jag är polis, jag kan se när folk ljuger mig rakt i ansiktet". Jag vet vad mina avsikter var, och då är det upp till henne om hon vill tro mig eller inte. Jag hade gjort det för att vara snäll, eftersom jag inte har några planer på att söka ny familj när jag åker härifrån.

Ytterligare en grej hon tyckte jag gjorde fel var när jag vid ett tillfälle åt en glass ute i vardagsrummet när barnen var i närheten. Eftersom Karen försöker lära Brydee innebörden av att "dela med sig" av saker och ting, tyckte Karen att det var otroligt ohyffsat av mig att trycka i mig glass inför barnen utan att dom fick smaka. Ungarna äter godis och snask varenda kväll och inte fan frågar dom mig om jag vill smaka? Och Karen sa då "Om du måste äta sötsaker när ungarna är hemma så får du gå in på ditt rum och göra det". Jag tycker det är så otroligt korkat att jag inte ens vet vad jag ska säga om det. Jag påstås vara en del av den här familjen, men jag måste ändå anpassa mig till 100% efter ungarna. Jag ska alltså inte kunna sitta i soffan och äta en glass, en kaka eller vad det nu kan vara, utan jag måste gå undan på mitt rum, äta snasket i fråga, och sen gå ut och sätta mig i soffan.

På tal om sötsaker, tyckte Karen också att jag borde ge kidsen mer sötsaker om dagarna. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag tycker att Karen och Brendan ger ungarna för mycket godis, eftersom det är det dom äter både före och efter middagen på kvällen. Så tyckte Karen att det var jättedumt av mig när Brydee en gång före middagen sa att hon ville ha läsk så sa jag "Nej du kan ta lite vatten istället". Karen menar på att om Brydee ber om läsk/snask eller vad det nu kan vara, ska jag helt enkelt ge det till henne. Jag har blivit uppfostrad så att snask äter man på helgerna, eller kan få som belöning, inte hela tiden närhelst man ber om det. Och på dagarna om då ungarna frågar mig om dom kan få godis och om jag då säger nej, så vet dom att dom inte får godis av mig. Därför är det ju jävligt svårt att skicka rätt signaler till ungarna, när jag nekar dom godis på dagarna, men tillåter det på kvällarna. Och då jag sa det om att jag inte äter snask på veckorna, sa Karen "Men du trycker ju i dig hur mycket skit som helst på helgerna, då spelar det ju ingen roll om man äter lite varje dag". Det var hennes åsikt, och jag har min, men som sagt är det jävla svårt för mig att diciplinera ungarna om Karen vill att jag ska vare helt olik mig på kvällarna.

Ytterligare en grej var att hon inte tyckte att jag var kärleksfull nog med barnen. Dvs. när Brydee gråter när dom åker till jobbet så "borde" jag plocka upp henne och hålla om henne när hon gråter. Men de gånger jag har försökt så stöter hon bort mig och hon vill inte vara hos mig, så därför står jag bara bredvid eftersom jag vet att så fort vi går in igen så slutar hon gråta. Men Karen tyckte i alla fall att jag borde vara mer fysisk med dom. För som hon uttryckte sig "I can see the fear in my daugter's eyes when I leave for work, and that breaks my heart". Fear? Rädsla? Vad snackar hon om? ALLA ungar gråter när ens föräldrar åker iväg, det är bara naturligt. Men jag förstår inte att hon kan säga att hon ser att Brydee är uppriktigt rädd när dom åker till jobbet.

Angående det här med att hålla snyggt i huset sa Karen att hon medvetet har lämnat huset skitigt för att se om jag frivilligt skulle ta dammsugaren och dammsuga. Det var en gång då hon hade lämnat en lapp åt mig där hon frågade om jag kunde dammsuga och moppa golven, och klart jag gör det när hon ber mig om det. Men eftersom jag inte är anställd för att vara deras piga så är inte det mina arbetsuppgifter. Så sa hon också "Du har ju inte städat badrummet en endaste gång sen du om hit". Återigen - jag är inte deras hemhjälp som ska både ta hand om barnen och städa och hålla rent i hela huset. Jag plockar upp efter ungarna, jag tar bort leksaker från golvet och håller det allmänt snyggt, men hon tyckte i alla fall att jag borde göra mer än vad jag redan gör. Och jag tycker att jag gör nog redan nu! Så jag sa att det hade varit mycket lättare för mig om du kanske skulle säga att "Idag måste det dammsugas", och "Imorgon kan du kanske moppa golvet" eller nåt. Det är ju väldigt svårt för mig att veta vad HON tycker ska göras. Hon har till exempel inte visat mig vart dammsugaren står - den har jag hittat själv. Hur tvättmaskinen funkar - Det har jag listat ut själv. Hur diskmaskinen fungerar - Det har jag listat ut själv. Vart moppen står - Den har jag fortfarande inte hittat, utan jag tog bara en sopborste och en trasa när jag moppade golvet. "Jag antar att du är en sån person som måste få instruktioner för allt du gör", var svaret jag fick. Det är klart jag måste! Jag kommer in här, helt ny i eran familj och du förväntar dig att jag ska göra allting utan att du har berättat för mig vart grejerna finns! Det är ju så svårt för mig att veta vad hon vill när hon bara antar att jag förstår.

Något jag blev väldigt förvånad över var när hon sa att hon var uppriktigt orolig över om jag ger ungarna mat på dagarna (!) Jag har varit här i två månader nu och om det är nånting som hon oroar sig för så borde hon ha tagit upp det redan första veckan. Jag vet faktiskt inte varför hon är orolig över det, eftersom jag ger ungarna mat varje dag, och försöker variera så mycket det går.

Så sa hon också att eftersom hon är polis så kan hon se när nån ljuger för henne, och även när saker inte står på sin plats. "Jag kan se när saker och ting har blivit flyttade på härhemma". Typ som att hon går och kollar mig om jag tar i saker som jag inte borde. Jag vet egentligen inte vad hon menade med det, men jag har aldrig rört eller tagit nåt här som inte är mitt. Jag har lånat strykbrädan ett par gånger och strukit en tröja och ett par shorts, och lånat sylådan för att sy ett hål i mina sovshorts. Kan det vara det hon menar? Men i sådana fall tycker jag ju att hon borde ha sagt nånting till mig att jag inte har tillåtelse att låna vissa saker till exempel.

Och otaliga gånger har jag frågat Karen om hon behöver hjälp med maten när dom kommer hem från jobbet. Men varenda gång, och då menar jag varenda gång, har hon sagt "Nej, det är lugnt". Men nu sa hon "Men vad gör du när vi kommer hem från jobbet? Ja, du sitter där (pekar på soffan) och tittar på TV". Och då sa jag att jag har frågat oräkneliga gånger om hon vill ha hjälp, men att hon säger att hon inte vill ha det. Så sa hon "Ja, men när jag har två ungar som klänger på mig när jag lagar mat så kan ju du 'give me a hand'". MEN DU HAR JU SAGT ATT DU INTE VILL HA HJÄLP! Visste inte vad mer jag skulle säga utan att bli arg. För jag frågar verkligen minst två gånger i veckan om hon vill ha hjälp, men återkommande svar är alltid nej.

Till slut sa hon också att hon tycker att jag ljuger om saker och ting. Hon menade specifikt när jag och My var i Canberra, och vi körde fel och kom tillbaka till Coota igen. När jag då kom hem på kvällen frågade Karen om vi hade hittat och om allt hade gått bra, och jag sa ja, eftersom jag inte ens tänkte på att vi hade kört fel och det var ju så tidigt på morgonen och jag la inte så stor vikt vid det. Men hon sa i alla fall att jag avsiktligt hade ljugit för henne och att hon tyckte det var sjukt dålig stil. Hon hade fått reda på felkörningen via Mys chef Dave, eftersom My troligen berättat det för honom. Hon sa "You got lost when you went from Coota to Canberra, didn't you?" Jo, det gjorde vi, men vad gör det då? Spelar det nån roll egentligen? Hon insisterade ändå på att jag hade ljugit för henne och jag visste inte vad mer jag skulle säga.

Det som då skulle bli en utläggning för vad jag kände och vad jag tyckte visade sig bara bli ett en timmes långt samtal där Karen påpekade alla mina fel och brister. När jag hade varit här i två veckor så frågade jag Karen om det var något hon hade att anmärka på eller så, men hon sa nej och om det var något som kom upp skulle hon ta det med mig på en gång. Jättebra, tänkte jag, att vi har en öppen kommunikation och att hon verkligen kommer att prata med mig om det är något. Det var därför jag tyckte det var så konstigt att hon har hållit inne på en massa saker utan att säga något om det!

Samtalet slutade i alla fall med att jag sa att jag inte vill att saker och ting ska vara konstigt mellan oss nu den sista tiden innan jag åker, och att jag fortfarande vill hålla kontakten. Och att jag inte heller vill att vi inte ska kunna umgås som tidigare, utan att jag ändå kan vara i närheten av dom utan att dom är sura eller irriterade på mig. Hon sa att hon uppskattade min ärlighet och att hon skulle se hur vi kunde ordna detta. Har inte berättat att jag och My har planer på att åka härifrån tillsammans när My slutar jobba, dvs. nästa helg, utan tänkte vänta lite med det. Men hur som helst så känns det bra att jag har sagt det, men är ändå väldigt fundersam och även irriterad över att det här inte har kommit fram tidigare. Jag undrar om det nånsin hade kommit fram om inte jag hade öppnat samtalet.

Skrev 2009-06-18 här i bloggen "Känns som jag kommer bli väl bemött av Le Family Clark". Ack så lite jag visste då. Har kommit fram till att "Mycket snack och lite verkstad" är det uttrycket man kan beskriva den här familjen med. Allting skulle ju bli så bra men det blir inte alltid som man tänkt sig. Skrev ju rätt långt upp att det skulle vara jävligt konstigt att inte familjen skulle förstå att jag vill ha lite tid för mig själv, och det är uppenbart att dom verkligen inte förstår det. "Hur kan man inte inte vilja vara med våra barn?" ungefär.

Bra att jag har alla er därhemma som bryr sig om mig i alla fall. Fick svar från Fredrik på mitt långa mail: "Du ska veta att jag står bakom å stöttar dig älskling, kommer jag alltid göra". Det vet jag ju redan, men det kändes ändå väldigt bra att höra det. Älskar dig, babe!

Kommer på nya saker hon sa till mig hela tiden, men det är jobbigt att skriva ner exakt allt. Har väl i och för sig skrivit mer i det här inlägget än Fredrik nånsin har gjort i hela sitt liv, men jag var bara tvungen att skriva av mig. Klistrade in det i Word, och det visar sig att det är över 3000 ord långt och får plats på nästan 5 sidor... Ops! Är hyffsat likadant det som jag skrev i mailet till mamma, pappa, Fredrik och Daniel, och sedan även vidarebefodrat till Fanny, men jag tänkte som sagt ändå skriva det här för er som inte vet samt för min egen skull. Får avlägga en rapport om det dyker upp nåt nytt. Annars har jag siktet inställt på att lämna Coota nästa helg tillsammans med My.

Det var allt för denna gången, och förlåt för detta milslånga inlägg.
Pussar och Kramar!