Jag antar att de flesta av er redan har listat ut vad som har försiggått här i Queenstown för oss idag. Och nu mina kära vänner kan jag äntligen säga att JAG HAR HOPPAT BUNGYJUMP!!!!!!!!!!!!!!!!! Och inte bara vilken bungyjump som helst, utan Nya Zeelands högsta, och även den högsta i hela Australasien. Nevis Bungy på 134 meter! Och jag har inte bara gjort det, utan även tagit mig an Nevis Arc som är världens, ja VÄRLDENS, högsta gunga.

Vi bokade paketet igår med både bungyn och the Arc och imorse vid halv 11 åkte vi med en minibuss tillsammans med ett gäng andra ut till dit bungyn håller till. När man kommer upp för den branta bilvägen så ser man både arcen och bungyn och första tanken var bara "Men fyyyyyy faaaan!" Det är högt alltså! Det är sjuuuuuukt högt! Daniel och jag har ju hela tiden sagt att när vi ska hoppa bungy så ska vi göra Nya Zeelands högsta, och inte ta dom som "bara" är 40 meter höga. Men när vi såg det för oss själva så gick det verkligen upp för mig hur svinigt högt 134 meter är.

Kom i alla fall in i det lilla centret och fick selar och fick lite instruktioner och information innan vi tog en liten korg över till dit själva bungyn höll hus, eftersom man hoppar från ett hus som är mitt emellan två bergstoppar. Vi fick vänta rätt länge när vi väl var där ute för det var endel som skulle hoppa före oss. Vi hade redan bestämt att Daniel skulle göra först, men när vi kom dit så visar det sig att man hoppade i viktordning, dvs. de tyngsta först, så det blev ju så att Daniel hoppade före mig oavsett om vi ville eller inte.

Jag var sjukt nervös när det var Daniels tur och jag tog massor med kort på honom och när han hade hoppat ner så kände jag hur jävla nervös jag var å hans räkning, haha! Jag kände knappt igen min bror när han kom upp för han var så chockad och hade världens nöjdaste ansiktsuttryck. Sen var det en kille som hoppade, och sen jävlar var det min tur.

Vi hade fått "fotbojor" runt fötterna som man fäster repet i, så jag satte mig i en stol och så snörde dom på mig själva bungyrepet. Sen sitter man ju fast och då får man vagga som en pingvin fram till den minimala plattan som du ska hoppa ifrån, eftersom dina fötter sitter så tajt ihop. Vi hade ju sett jättemånga hopp innan det var våran tur, så dom räknar ner "5-4-3-2-1!" och så är det bara att hoppa. Det var en tjej vi såg som tvekade så han räknade ner en gång till åt henne men jag resonerade som så att det var fan bara att göra det, utan att tänka, utan att tveka.

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag tittade inte ner, utan jag tittade rakt fram, sträcker ut armarna och så hör jag snubben som hade satt fast mig säga "Okay, let go of me now, and 5-4-3-2-1!" och sen jävlar hoppade jag. Och jag skrek. Jag skrek och skrek och skrek som en liten gris. Men det var en sån sjukt obeskrivligt härlig känsla så jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för er. Det är 8½ sekunds frifall innan repet blir sträckt och de första sekundrarna när det känns som att du inte sitter fast i nånting är helt helt heeeeelt sjuka! Det var en sån underbar känsla och så jääävla häftigt!! Det var sjukt kul när man studsade upp igen, och sen åker man ner, och på vägen upp andra gången så drar man i en rem vid benet som gör att man vänder på sig, så man åker i sittande ställning uppåt. Jag gapade som ett as "Jag leveeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!" när jag satt där för mig själv och väntade på att dom skulle hissa upp mig. Jag tänkte hela tiden "Jag gjorde det! Jag gjorde det, jag gjorde det!" och när jag kom upp så var jag så jävla överexalterad att jag vet inte vad jag ska säga. Det var en sån obegripligt häftig jävla känsla!!

Efter chocken hade lagt sig lite så var det dags för nästa äventyr - Nevis Arc. Det är alltså som en gigantisk gunga - först är det ett fritt fall på 70 meter, sen gungar du i en båge som är 300 meter i 150 km/h och från vajern ner till marken är det 160 meter. Vi hade bestämt oss för att göra det tillsammans, så man sitter bredvid varandra och håller i varandra bakom ryggen. Man kan välja om man vill göra den med näsan utåt mot dalen, eller baklänges, eller till och med upp och ner. Vi gjorde det baklänges så att man ser hela plattformen försvinna. Här bestämmer du ju inte själv när du ska släppas, utan det är ju han/hon som opererar med knapparna som har makten att bestämma när man ska fara iväg.

Så sa killen då "Any last words before you go?", och jag kunde inte svara för jag var så rädd. Så helt plötsligt utan att man har en aning om vad som händer så bara whooooooooosh så försvinner allt, och på grund av kraften så slår man nästan runt i en volt så man ser allting upp och ner. Sen slår man tillbaka så man är i sittande ställning och allt är som en gigantiskt jävla gunga. Och det var så jäkla kul att göra det tillsammans för jävlar vad vi garvade och var heeeelt tagna. Jäklar så det sög i magen de första 70 metrarna man bara faller rakt ner. Helt sinnessjukt.

Efter hela kalaset gick vi in i centret och kollade på de bilderna som hade tagits på oss, och trots det dyra priset bestämde vi oss ändå för att köpa bungybilderna. Man hoppar ju troligen bara Nya Zeelands högsta bungyjump en gång i livet, och första gången man hoppar måste man ju nästan ha bildbevis på. Köpte även filmen, eftersom dom filmade hela hoppet, men filmfilen är så stor så jag kan inte lägga upp den här, utan det tar för långt tid. Ni får se den när jag kommer hem istället.

Sammanfattning av dagen är att det var sjukt, sjukt, sjuuuukt värt vartenda öre och jag skulle varit så jäkla besviken på mig själv om jag inte hade gjort det. Bungyn var helt klart bättre än gungan, och bungyjumpet är fan helt klart det bästa jag har gjort i mitt liv hittills. Jag sa flera gånger innan att "jag kommer dö", men jag tänkte ingenting sådant när jag hoppade. Tänkte bara att det var en sån underbar känsla och att jag var så jävla stolt över mig själv att jag verkligen gjorde det! Nu i efterhand när jag kollar på bilderna kan jag knappt tro att jag har gjort det. Det är helt otroligt att det är lilla jag på dom bilderna!! Jag har hoppat 134 meter rakt ner i en jäkla ravin. Helt sjukt!!!

Det är svårt att förklara känslan hur det känns att hoppa, för dom som inte har gjort det, men jag kan inte förstå dom som står där och struntar i att göra det. Vissa skiter ju i det och åker tillbaka. Nu i efterhand så vet jag ju hur jäkla mycket jag skulle ångrat mig om jag hade hoppat över det. Jag är helt tagen fortfarande, men det är så jävla kul att jag har gjort det.

Nu blir det redigt många bilder för er att bli avundsjuka på, eller för mammas del, bli avskräckt av, haha! En helt sjukt underbart bra dag och jag ångrar verkligen inte att jag har gjort nånting av det.

Puss och kram på er!

Liiiiite nervös, ja!

 

Ytterligare en som är nervös













Nevis Arc